Min 4-månaders son är blyg ...

Tror att det varierar lite. Min tjej hade en period då hon grät åt all utom mej och sin pappa. Det började då vid 3-4 mån...
Sedan grät hon bara åt kvinnor och nyligen åt alla karlar. Jag ser ju att hon är mer försiktig och lite avvaktande än andra bebisar är, men det varierar HUR försiktig hon är i perioder. Periodvis är hon mycket social. Då ler hon och vill "prata" med alla. Tror inte att vi behöver vara oroliga. Visst har bebisar olika personligheter. Men jag tror man kan ge mycket som förälder. Kan vi ge barnet trygghet och självförtroende etc, så behöver man inte bli rädd och blyg när man växer upp..

Det sägs väl vara väldigt vanligt att det just blir blyga vid den åldern. Det är väl först då som "inte alla vuxna är ens föräldrar". Gustav var också jätteblyg då och ville inte vara hos någon annan än mig eller sin pappa =)

Precis så är Marius också, hemma är han väldigt "ljudtålig" vi har tvn på och sitter och pratar med varandra är han sover brevid, me när vi är borta och det blir mycket folk så blir han nervös och orolig!

Just det med andra barnljud och så känner jag också igen. Det är först nu sedan en tid tillbaka som Gustav klarar höga/plötsliga ljud från andra utan att bli rädd och börja gråta.

Så sakta men säkert så har det lättat

Vår son blir 4 mån den 2.2. Jag märker att han oxå börjar att bli lite blyg, fammo var på besök häromdagen o då började läppen att hänga, samma var det då vi tittade på en favorit som bor i spegeln hos oss (han såg sig själv) o samma var det då vi kom på pappa då han kom ur duschen o inte hade kläder på stackars gosse men det gick över realtivt snabbt.

Känner igen detta.

Vår pojke har också till och från varit rädd för andra vuxna än mig och pappan och det började just när han var drygt 4 månader.

Framför allt har han blivit ledsen när främmande människor kommit för nära, och förvånansvärt många kastar sig ganska snabbt fram och vill gulla med ansiktet tätt inpå. Då skulle jag också känna mig lite antastad.

Nu är han snart 6 månader och nu är han oftast först avvaktande och tittar förundrat när vi träffar andra, men allt oftare tinar han upp efter en stund och kan le mot folk. Framför allt om de håller sig på behörigt avstånd.

Lästa i Aftonbladets bilaga igår att det är normalt med en blyghetsperiod kring 5 månaders ålder, så det är väl det våra små älsklingar går igenom.

Sindi, hos oss är det tvärt om - vår son blir inte rädd för pappa naken, däremot kan ha förskräckas av att se pappa med ytterkläder på. Hur ska man tolka det?

Tack för alla svar! Då vet jag att fler har blyga bebbar. Idag fick jag besök av en kompis till mig och så fort som hon kom innanför dörren så blev Henning ledsen ...

Hörde en teori från en som sa att Henning avr blyg för att jag inte låtit honom hållas av andra personer i tillräckligt hög grad. Men jag vill inte att min son ska kastas från famn till famn, särskilt inte när han tycker det är lite läskigt. Och det är klart att andra får hålla i honom ibland men bara om han verkar tycka det är ok. Är jag för överbeskyddande?

Och jag som ibland önskar att min son vore liiite blyg av sig..

Knoddas;

Nej, det är du inte! Du respekterar din sons integritet och uttryck för att han vill ha tid på sig!
Min Melker har alltid varit sådan, även som liten. Han vill "kolla" in först och sedan ta kontakt... Vilket jag ju faktiskt tycker är ganska sunt. Har inte de flesta av oss en personlig sfär som vi har mer eller mindre svårt att öppna upp genast? Vad är det som säger att det är helt OK att bara kasta sig på någon enbart för att vederbörande är bebis och söt?

Jag tror att _andra_ har haft mer problem med det än jag (eller Melker, för den delen). Han har varit med på olika saker och har fått stanna hos mig tills han själv känner att det går bra att ta kontakt. Det går så bra så.

Tack Maggis, bra svar!
Kram