Förstår inte!!

Låt mig gissa - du är förälder B?

Jag är inte nån av dem...

En till gissning då - du är närstående till förälder B?

Spelar det någon roll? Jag undrar bara hur man ska tänka? ÄR det ok att skicka ett barn om de inte vill? Vad tycker du?

Du tror inte att ditt perspektiv hade varit lite annorlunda om du istället varit förälder A eller närstående till denna? Eller skulle du helt kunna avstå från umgänge med ditt barn om du var i samma situation? 

Har jag någon gång sagt att BARNET inte ska få umgänge med varken förälder A eller B?? I detta fall är förälder À och B båda medvetna om barnets önskan om att bara BO på ett ställe, men ha annat slags umgänge. Frågan är varför t ex FR inte anser att man ska lyssna på mindre barn.

Med "avstå från umgänge" syftade jag på att barnet inte längre skulle få bo hos en förälder. "Avstå från umgänge" blir alltså mindre umgänge, inte "avstå från allt umgänge".

Varför man inte ska lyssna på mindre barn? För att de inte alltid vet sitt eget bästa. Det finns massor med saker jag inte skulle låta barn bestämma. Att ha tillgång till båda sina föräldrar tycker jag är så viktigt att jag skulle kunna gå emot mina barns önskemål om jag trodde att det var bra för dem.

Jag tycker man ska lyssna på barnen..jag har vv med mina barn och skulle de inte vilja åka eller de mådde dåligt,tog upp problem hela tiden. SÅ skulle det inte fungera. Men här är det till båda föräldrarna,att se till det bästa för barnet. Och vill båda det,tror jag att vv funkar. Barnen kommer ju alltid sakna den föräldern,där de inte är. Men det har inget med att barnen har det dåligt där.

Det är just det som är problemet. Barnet saknar aldrig den andra föräldern. Givetvis kan inte barn bestämma allt. Det är mkt barn inte kan bestämma MEN mÅdde mitt barn dåligt t ex på förskolan så skulle jag ta tag i det, byta förskola t ex

Genomgående i ditt resonemang verkar du anse att den enda lösningen är att barnet inte längre sover över hos den enda föräldern. Det tycker jag bör vara en sista utväg.

Vad har ni gjort för att försöka få det att fungera bättre? Varför vill barnet inte sova där? Hur pratar ni om det med barnet? Hur har diskussionerna varit med förälder A? Förälder A mår säkert inte bra av att få höra att barnet inte vill sova där, har ni diskuterat med A om hur ni kan hjälpa till för att göra situationen bättre?

Hur gammalt är barnet? Rätt stor skillnad om det handlar om en 4 åring eller en 14 åring.

Massa lösningar är testade och det är aldrig Större problem dagtid utan det är nätterna. Bra umgänge borde inte uteslutande betyda att man ska sova, det viktigaste borde vara ett bra umgänge och att de får god anknytning till varandra.

Skriver från mobilen därför lite kort, men i min hjärna borde relationen vara det viktigaste. Bygga på något långsiktigt. En trygghet. Om det finns otrygghet i att sova där så kanske man borde börja med tätare dagumgänge för att sedan när tryggheten byggts upp bygga på med nätter ist för att tvinga dit någon och sedan förstör man känslan av att vilja åka dit för all evighet. Det är min tanke. För allas skull. Jag skulle inte vilja ha ett barn som skriker och gråter efter sin andra förälder hela tiden. Då skulle jag hellre hoppa över nätterna och träffas oftare ist för att bygga upp nåt bra.

Jag antar att förälder A och förlder B har växelvis boende nu. Stämmer det?

Hur gammalt är barnet i fråga?

Kan du ge några exempel på dessa "massa lösningar" som är testade? Då kanske vi andra kan komma med andra förslag som ni inte testat.

Kan säga lite grann om upplägget så gott jag vet.

Förälder A vill inte ha barnet mer än 2-3 dagar max i rad. Kan bara ha helger. Har testat att ha en natt i veckan och en natt på helgen, men det fungerade inte enligt förälder A pga jobb och kan bara ha helger, samt att barnet tyckte det var hattigt att bara sova en natt varje gång.
Det är testat att ha varje helg 2 nätter åt gången, men barnet reagerade kraftigt negativt på det (tänker inte gå in på hur men det var kraftigt).
Nuvarande strategi är varannan helg 2 nätter samt ett dagumgänge den andra helgen. Det har fungerat bäst då barnet reagerat minst på det men barnet säger ändå varje gång att det vill hem till förälder B.

Förälder B har frågat om vv men inte aktuellt enligt förälder A. Vv för att kanske det ska bli lite längre stunder med förälder A och då bli lugnare för barnet.

Då förälder A och B bodde ihop var nästan aldrig förälder A hemma pga jobb. Så barnet känner förälder B bäst.

Barnet är 6 år.

Min tanke var därför att eftersom barnet inte känner förälder A så bra pga frånvaro från den föräldern så kanske tryggheten och gemenskapen och känslan att känna förälder A, skulle bli bättre om det bara var dagumgänge istället till en början och sedan utöka det hela.

jag vet att förälder B inte är ute efter att ta bort umgänget eftersom denna person försökt få förälder A att ta vv, men denna vill inte, säger sig inte orka med barnet så många dagar.
Därför tänkte jag att om man backar i att ha bara dagumgänge och när det går bra så kanske man börjar med en natt och resten dagumgänge till att öka upp det. Då kanske förälder A känner att det faktiskt är nåt den klarar av och då kan ha barnet mer och mer, samt att barnet då känner tryggheten och gemenskapen med förälder A och då vill vara där mer.

Bara en tanke. Tycker det känns hemskt när jag hör att barnet inte vill vara hos förälder A och sova men det går bra att vara där och leka eller hitta på andra saker en stund. Tycker inte att ett barn ska behöva gråta för att den absolut ska vara hos en förälder på natten.

Förälder A och B har som sagt testat olika lösningar efter de förutsättningar som finns gällande bl a förälder As jobb och ork. Sedan är det ju den delen att förälder A inte anser sig klara av att ha barnet mer än 2-3 dagar i sträck som försvårar det hela. DET tror jag också är grunden till att barnet inte känner sig helt trygg där eftersom förälder A inte mår riktigt bra och därför inte kanske inte klarar av ge den tryggheten som behövs, därav att just nätterna blir jobbiga. Dagtid är det lättare för barnet att tycka det är bra då det är fullt upp och det vet man ju själv. Det är ju lättare att vara någonstans att umgås på dagen än att sedan sova där också.

Förälder A anser inte själv att dennes hem är barnets hem utan att barnets hem är hos förälder B. Detta resulterar ju i att barnet troligtvis inte heller känner det som hemma om inte ens föräldern anser att det är hemma.