Hur umgås ni med vänner?

Hmmm, svårt att säga hur du bör göra, våran situation är helt annorlunda. De flesta av våra vänner har vi skaffat gemensamt och de övriga har liksom blivit bådas vänner också. Men samtidigt i en relation måste man kunna umgås med den andres vänner ngn gång iaf så ta och bjud hem ett par du eller så ber du din man bjuda hem ngn killkompis med respektive, vem  vet den kompisen eller dennes respektive kanske är helt i din smak när det gäller personlighet:)

Jag har faktiskt samma "problem". Jag brukar umgås med mina tjejkompisar och han med sina killkompisar var för sig. Ibland umgås vi i par, men då tycker han ofta att mina kompisar är tråkiga och jag tycker att hans är korkade och högljuda.
För mig börjar det bli lite problem faktiskt, för jag är väldigt social och vill träffa folk, men känner mig hemmad av att vad folk ska tycka om honom. Vi har oxå ett barn ihop.
 

Låter ju som min situation i ett nötskal! Vad "lustigt". Jag känner mig också hämmd pga det och "vågar knappt" kontakta folk pga det. Får man fråga i vilken del av landet du bor?

Om jag hade kunnat ignorera folks beteende och hur de reagerar när min man plötsligt kastar ur sig något galet, så hade jag gjort det men det blir för jobbigt för mig. Jag klarar inte det.

Ah, då är det ju ett lite större problem. Har du pratat med honom, sagt att du inte vill bjuda hem folk pga hur han kan bete sig? 

Oh ja. Jag är van vid att man kan "resonera sig fram" till lösningar men han har (som säkert många "tuffingar" har), ett försvar som gör att han slutar lyssna och gör sig själv till ett offer. Det blir ett spel där jag hela tiden blir förövaren om jag anser att Han är det. Jag tror mig dessutom vara ganska verbal (jobbar som framgångsrik säljare), har rätt mkt kunskap kring beteenden men ändå når jag inte fram eftersom själva kritiken i sig framkallar hans försvar och en massa omedvetna processer från hans förflutna. Han fattar - när han mår bra och har självförtroende nog för att ta kritiken men i själva situationen där vi bjuder hem folk - så har han inte redskapen för att bibehålla det. Så det är inte enkelt. Terapi tror han inte på och jag kan inte agera terapeut åt honom. Det måste finnas en drivkraft inom honom själv. Han skyr allt som har med hans förflutna att göra - det gör förmodligen alldeles för ont. Och eftersom han inte har några bra erfarenheter av terapi, så dröjer det nog innan han tar det steget.

Och jag kan inte gå och hoppas att han gör det eller unna mig lyxen att ställa ultimatum och därmed göra hela vår relation inatabil när vi har ett litet barn att ta hand om. :/

Ingen mer?

Nu är jag och min man rätt lika. Vi är båda lagom finkänsliga och lagom brudusa. För det mesta umgås jag med mina vänner och han med sina. Men mina vänner kan ju vara här hemma hos oss och min man är hemma, han är som en i gänget. Och tvärtom. Ibland är jag hemma då han har sina grabbar här. Vi känner alla varandra rätt så bra.

Vi har vissa vänner som är i par och dem brukar vi äta middagar med, eller bara hänga i soffan och snacka med, gå ut o käka.

Nu har min man börjat jobba på ett nytt ställe och blivit mycket bra vän med en kollega som jag bara träffat nån enstaka gång lite tvärt. Så min man umgås med honom rätt ensam och håller på lära känna hans tjej lite smått. Jag vill inte umgås med dem än då min man inte lärt känna dem tillräckligt så jag håller mig lite undan. Har ju träffat dem och hälsat o så men kommer nog inte umgås med dom som par förrän min man och hans nya vän blivit bättre vänner :) men dem verkar jättetrevliga och vi har blivit inbjudna på fika när dem kommit iordning i sin nya lägenhet!

Men "målet" är så att säga att ni ska kunna umgås allihop tillsammans eller att du ska åtminstone ska lära känna den här mannen också samt hans respektive??? Finns det någon av dina vänner som han knappt känner alls och vise versa??

Jag bor i skåne. Var bor du??

Ja det är  ju en bit emellan=/

jag och min sambo umgås sällan med varandras eller gemensamma vänner, det funkar bra för oss. du får försöka träffa folk som inte är så inne på umgänge i par antar jag... min bekantskapskrets är rätt mycket så, även om alla känner alla (i paren menar jag) så har många barn och bara den ena föräldern är ute i taget.

Åh vad bra det låter! Ja det är ju så som är idealet. Det vore fantastiskt! Men jag kanske haft otur - träffat folk som absolut vill umgås som par. Undrar vilket som är vanligast?