Någon mer som stannar i sitt förhållande fast missnöjd?

Det är många som av en eller annan anledning stannar i ett förhållande de inte är nöjda med.

Det är något jag märkt sen mitt uppbrott, folk har anförtrott sig om sina egna förhållanden åt mig. Det är åtskilliga som under ytan/bakom hemmets väggar har rent urusla förhållanden - men som stannar av en eller annan anledning. Fastän de är väldigt missnöjda.

Även jag har gjort det själv, aldrig av annan anledning än kärlek och ett hopp om förändring även om jag kanske vetat det varit ett fåfängt hopp.

En viktig sak att tänka på om man, oavsett anledning, stannar "ändå" är hur det kommer kännas den dag den andra ev gör slut? Om man stannar, kämpar osv fast man inte mår bra/är lycklig/är missnöjd - hur skulle det kännas om den andra plötsligt en dag kom och sa "jag är missnöjd, jag vill inte mer, hejdå"? Risken är extremt stor att man blir bitter då..

Men har ni gjort något för att förhållandet ska bli bättre? Man måste ju kämpa. Det går upp och ner.

Här har vi tex gjort så att vi träffar andra män/par på nätet just för att göra sexlivet lite mer spännande än bara det vanliga kvällmissionärsligget som man naturligt nog lätt tröttnar på såklart. Vi är djur,så är det ju.

Sen tar vi även egentid med varandra. Gör roliga saker ihop utan barnen och roliga saker med barnen.
Allt måste jobbas på annars förfaller det.

Sen måste man även tänka på om gräset verkligen är grönare på andra sidan? Man kan bli lycklig till en början men sen då om några år... blir man lyckligare? Kanske om man har tur.

Har du pratat med din sambo om detta? Har ni jobbat och slitit för att hitta glöden igen?

Tänk också på att man blir lätt deprimerad av arbetslöshet och självförtroendet och självkänslan kan få djupa dippar. Du kanske söker fel i eller skapar problem i förhållandet när det kanske egentligen är något inom dig som behöver lagas.

Sex med andra i förhållandet vill vi inte ha.
Självklart vet jag att gräset inte är grönare på andra sidan. Om jag dessutom skall leva själv och olycklig tänker jag att det är lättare att leva ihop med pappan. det praktiska blir ju åtminstone lättare med barnen och man slipper vara själv.

Ja hur vet man vad som är fel i förhållandet, att man inte passar ihop, inte är kär osv? Hade gärna själv velat ha svar på frågan. Har bara känt så här i flera år. Tycker om honom men vill absolut inte att han tar på mig.känns så fel. Det sjuka är att jag kan bli sugen på andra ibland. så egentligen är det inget fel på sexlusten iallafall.

Vi har kasst sexliv. Senast var 4 månader sedan. Min man har varit hos sexolog. Blir det inte bättre om 6 månader skiljer jag mig. Jag är 30, ser bra ut och vill ha sex.otrohet är inte för mig. Det är bara för fegisar.

Jag tror när man slutar kramas och röra vid varann så håller förhållandet på att gå under. Betyder väldigt mycket för att allt ska fungera.

Tänkte precis starta en sådan här tråd. Gud va skönt att se att nån annan har det likadant. Min man och jag har vart ihop i snart 10 år och jag slutade tända på han för kanske 4 år sedan. Tänkte då att vi nog behöver nåt nytt i livet så vi blev gravida. Under hela graviditeten kanske vi hade sex 3-4 gånger. Jag tänkte att det beror nog på hormonerna. Sen tog det 6 månader efter förlossningen och jag skyllde på amningshormoner och att jag va rädd att det skulle göra ont.

Men nu 2 år senare finns ingen lust alls till honom och jag har inget att skylla på. Vi pussas inte ens längre. Då inser man att vi bara lever ihop för barnets skull och för att allt känns tryggt och praktiskt.

Sen förstår jag inte hur man ska lösa allt. Hur få 2 nya lägenheter då ingen av oss har råd att bo kvar och det tar cirka 3 år att få lägenhet här. Om jag säger till han nu hur jag känner, att jag inte ser han som mer än rumskompis och ett par extra händer i hushållet, ska vi bo ihop i 3 år till då?? Känns inte lockande att berätta. Då blir det ju värre.

Känner som du TS. Längtar efter att vilja krama och pussa på en man igen. Vill inte heller att vårt barn ska lära sig att ett förhållande ska va såhär kallt och kärlekslöst. Jag vill att h*n ska se oss lyckliga och jag tor det bara kan ske utan varann.   
     

Samma här: ja vad skall man säga. Lite tragiskt egentligen. Men vad skall man göra? Den krassa verkligheten är lite så.  Bostadsrätter är inte billiga heller. Sen får man låna ca 500.000:- mindre om man har barn också jämfört med utan barn. Sen får jag jättedåligt samvete. Jag tycker om honom mycket men tyvärr inte mer än som en vän.Jag förstår exakt vad du menar med att skall man berätta hur man känner och sen ha det spänt under tre år ihop?
Hur känner din man för dig då? pratar ni om det?Hade jag bara haft mig själv att tänka på hade jag flyttat runt lite i andrahand. men känns inte bra att göra så när man har barn.

Vi har inte pratat om det för det känns som han tycker att det funkar bra. Han tänder fortfarande på mig men vet att han tycker att det är jobbigt att jag ofta är sur. Jag tänker att han borde fatta att jag är sur och lättirriterad för att jag inte är nöjd. Men han verkar tro att det bara är sån jag är. Oftast är jag ju glad i hans frånvaro och sen blir jag sur när han är i närheten. Allt han gör irriterar mig. Hur han rör sig, hur han ser ut, vad han gör, vad han säger. Så är det ju inte om man är kär. Inte ens efter 10 år.

Samtidigt så tror jag vi alltid kommer kunna va vänner. Men kanske bättre vänner på avständ än ihop. 

Bostadsrätt kommer jag aldrig kunna köpa. Är inte bra på att spara och har inte heller inkomst att täcka för det. Här behövs cirka 200000 för att kunna köpa en lägenhet. Hinner nog bli pensionär utan att fått ihop det ;)

Som du säger så kunde man tagit andrahand men inte med barn. Man kan ju inte hålla på att byta dagis så lätt heller. Man känner sig låst. Man måste ju tänka på sina barn i första hand så då verkar det som jag är fast här ett antal år till. Det kunde ju vart värre. Allt funkar ju förutom bristen på kärlek och närhet men kan inte låta bli att tänka att "Mr Right" kanske hittar nån annan medans jag sitter här och förfaller...       

Vart festar akademikerkillar i stockholm? jag menar inte brats utan snanare vanliga akademiker.

är i samma sits som många av er andra här på sidan. Vi har varit ihop i 5 år o har två barn o vi e bara föräldrar, inget annat. han vill ha närhet o jag vill inte alls.. känns som jag inte känner ngt för honom längre mer än vänskap o så här har det varit under ngr års tid... men man kämpar på för att det är bekvämt o man tror att det ska bli bättre. Vi går även på familjerådgivn men än så länge tycker jag inte att det har gett ngt... undrar bara hur länge man ska kämpa?! åren bara rusar förbi o man har väl rätt att vara kär o lycklig o att få älska? vad är att älska eg? ja jag vet inte alls... är bara så insnurrad o ledsen så fy då... har många ggr tänkt på särbo el ev separation men hur löser man det om man isf kommer att bo ca 5 mil ifrån varandra?! jsg vägrar bo kvar här då jag vantrivs redan nu.. vill isf närmare min familj o vänner o det är i en annan kommun. tänker på barnens dagis o sånt... ja, vad gör man?

förvirrad: Ja vad gör man? Alla tycker att det bara är att separera men så är det ju inte. Jag har inget fast jobb vilket som krävs för att få bostad. Får jag jobb snart är det 6 mån provanställning som gäller. så man kanske kan räkna med ett år minst flr att vara realist vad gäller inkomst. Jag vill inte bo kvar här. Finns bara villor och det kommer jag aldrig ha råd med. så om jag flyttar mer centralt där det finns bostadsrätter behöver jag en bil vilket jag inte kommer att ha råd med i dagsläget. Sen att dejta killar medan man bor ihop med en annan.det går ju inte, Vilken seriös kille vill dejta en tjej som bor ihop med en annan kille? Få killar som vill att en tjej flyttar in direkt, speciellt inte om hon har barn. nej jag ser inte jätteljust på det hela nu. Vi går också i familjeterapi. Hon är bra men vad hjälper det. Hon kan inte trolla att jag skall få tillbaka mina känslor. sen är både min föräldrar oerhört negativa till att jag pratat om att lämna. de tycker att jag skall vara tacksam över att jag har det bra materiellt och ekonomiskt.så svårt. hade jag haft en  br a lön hade jag kunnat skaffa något i närheten så att inte barnen behövde bli lidande.