Jättekul att det är så för dig, alltså att du känner direkt. Skulle vara trevligt om det alltid var så för mig med, och enkelt.
Men jag vet att jag inte fungerar så. Enstaka gånger förut har jag vetat direkt och blivit "förälskad vid första ögonkastet". Men de flesta fall har det gradvist växt fram. När det kommit gradvist har inte betytt att känslorna sen varit mindre intensiva eller liknande, eller att jag sedan efter kort tid känt att "nej".
Så, att bedöma efter första träffen, det är inget för mig. Skulle jag göra det skulle jag avfärda i princip alla, direkt. Både de som egentligen skulle varit intressanta och de som skulle varit ointressanta.
Men som jag skrev så förr har jag ungefär tredje dejten känt någon form av känslor, och då valt att fortsätta träffa personen. Ibland har det efter ett antal träffar till lett till att han eller jag känt att "näe", eller så har det känts bättre och bättre och blivit ett förhållande. Eller så har jag tredje dejten känt att "nej, det finns ingenting"
Nu är jag dock fruktansvärt bränd sedan den förra och är väldigt, väldigt försiktig. Vilket troligen gör att jag behöver lite mer tid än vad jag normalt behövt.
Men just då jag inte vill såra någon eller hamna i ett läge som känns/är osjysst så har jag funderat på hur länge man dels "bör" ge det, och hur länge man "kan" ge det med tanke på den andra? Jag skulle ju själv kunna tycka att känner jag inget efter tio dejter, nej då är det inget där. Men tio dejter är ganska många och risken är ju det framstår som väldigt elakt om man då säger tack men nej tack?
Tilläggas ska förresten att han jag dejtar vet att jag vill ta det långsamt och att det brukar ta ett tag innan jag ev får känslor osv, och säger sig vara okej med det. Men folk säger så mycket, och han blev som sagt intresserad redan efter första dejten, även om han kanske inte är kär/förälskad/vad man ska kalla det. Men han talade redan efter första dejten om att han tyckte jag var jättetrevlig och jättefin och att han gärna ville träffa mig igen. Efter andra dejten så var det liksom för honom självklart att träffas en tredje gång. Och nu märker jag ju att han pratar mycket i termer som "vi får ta och göra det någon dag" och "du får följa med till stugan nästa gång så får de sen den" osv.
