Lalehs "Vårens första dag" gick rakt in

Jag är snart lika gammal som min mamma var när hon dog och jag har alltid känt det som om jag lever på nåder något år i taget. Hon var i 40-årsåldern och jag 8 år då.

Jag kommer liksom aldrig över livets bräcklighet. Jag vet hur allting kan ryckas undan på en sekund, När jag var yngre hade jag jättesvårt med framförhållning och levde verkligen för stunden. Jag sparade ingenting, planerade inte mer än en månad i förväg. Fortfarande har jag svårt att t.ex. boka semester ett halvår i förväg.

När jag fick min son förändrades allt det. Då måste man ju tänka framåt. Jag minns när jag anmälde honom till en speciell grundskola när han var två år. Jag hade aldrig tänkt så långt fram.

Nu vill jag inget hellre än att vara kvar för sonens skull. Jag har aldrig älskat något så oerhört och han har bara mig, pappan finns inte med i bilden, förutom de som är kvar av min familj.

Så när jag hörde Lalehs låt gick den rakt in i hjärtat, särskilt när hon sjunger
    
Vårens första dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Jag vet inte hur jag ska finna ro i tillvaron. Ibland drabbar mig sorgen så hårt och jag vill bara springa från jobbet och hämta sonen för att varje sekund känns som förslösad och jag blir så arg på mig själv om jag är sur och dum mot honom. Vem vet hur lång tid vi har kvar.

Jag tänker inte så här jämt men vissa dagar kommer det över mig, alltings bräcklighet. Jag tror att Lalehs far dog när hon var yngre och tydligen har hon liknande tankar om att leva på nåder.

Hur hittar man en balans i det? Kan man det?