Blyg 3 åring med stort trygghetsbehov

www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/det-blyga-barnet-har-ofta-stenkoll_3795415.svd

Jag har läst en massa om just det här och egentligen är det väl inget att vara orolig för, men jag upplever det mer som att han själv förhindras från att vara med om en massa roliga saker i olika sammanhang just för att han är så tillbakadragen.
Det är väl bara att låta var sak ta sin tid helt enkelt, men inte är det lätt alla gånger.

Känner igen ganska mycket av det du skriver. Jag klargjorde väldigt tydligt att det inte var OK att folk påpekade att vår dotter var blyg. När människor så tidigt börjar sätta en etikett på barnet (vilken det än må vara) så börjar de såklart själva se på sig själv på det viset. Säg ifrån när ditt barn inte hör!

I övrigt tycker jag att ni ska acceptera att er son behöver tid för att känna sig avslappnad. Vi började gå på dans när dottern var 3 år och valde en kurs där man som förälder var med hela tiden, Hon tyckte att det var jättekul men ibland blev det läskigt och hon behövde komma upp i famnen en stund för att kunna fortsätta en stund senare. Vår förskola har också varit jätteviktiga där de låtit henne ta saker i sin takt och inte tvingat henne när hon inte velat. Ofta tittade hon på en stund innan hon ville vara med.

Nu är hon snart 5 år och något har hänt. Konstaterade förra veckan att hon nu själv tar kontakt med nya barn på lekplatsen och de börjar leka tillsammans.

Jag var precis likadan och för mig lossnade det när jag var 6 år och jag började "lekis".

Dessutom är det inget dåligt att vara lite försiktig. Jag tror att våra barn som är lite försiktiga tar in och betraktar omgivningen innan de går in i situationerna. Det är något de kommer att ha med sig och ha nytta av senare i livet.

Ska kanske tillägga att jag det jag vänder mig emot att är när folk använder ordet "blyg" så där lite nedsättande och som det är något dåligt, udda och konstigt inför barnet. Jag tror att du vet precis hur jag menar och vilket tonfall jag syftar på.

Jag förstår precis vad du menar, det är bra egenskap ur många aspekter.
Däremot så känns det som att han blir hindrad av sig själv när det just kommer till en lekpark där det är många andra barn.. han vill jätte jätte gärna vara med och leka eller klättra.. men vågar inte.
Vi va på ett kalas för ett tag sedan, på det kalaset var det 7-8 okända barn med föräldrar reaktionen på det blev att han hängde i mina byxor, höll i mig och väldigt tillbakadragen.
21/2 timme senare vågade han fråga efter en bulle och lite saft.
Så att gå på kalas är inte kul för honom, så som det är för många andra.
Det är bara ett exempel på en situation som kan uppstå.

Jag undrar när självkänslan utvecklas så pass att de kommer över tröskeln lite mer, för jag varken vill, kommer, eller har lust att tvinga med honom på större tillställningar och tvinga fram honom i jobbiga situationer.

Det lossnar givetvis med tiden, det är däremot alltid skönt och veta att man inte är ensam om det här.

Jag såg en så intressant intervju en gång med en erfaren lärarinna som sa att "blyga" barn, det är bara barn som behöver mer tid! Hon tyckte att det klimat som finns i ett klassrum, där barnen snabbt ska räcka upp handen och helst börja prata innan tanken hunnit reflekteras över, är ett dåligt klimat för dessa barn.

Vår store pojke har inte varit direkt blyg i kontakten med jämnåriga, i lek och så, men däremot inför vuxna som ställer frågor. Han har också varit ohyggligt långsam i allt skolarbete men gör det å andra sidan noggrant. Nu när han kommit upp i 6:e klass så får vi på utvecklingssamtalen veta att han börjat prata mer i klassen och då verkligen bidrar med genomtänkta resonemang. Och proven dimper in med jättefina betyg, och vi som tänkt att det inte skulle vara så lätt för honom för han är så långsam...