Jag är verkligen en dålig mamma

Har en dotter som blir två i höst och en som blir 6 i sommar, och jag har det likadant med min äldsta. Skulle också behöva lite tips, känns som att dagarna består av tjafs o gnäll.. och sen har man dåligt samvete..  

Hej

Har du någon chans till avlastning? Du beskriver dig som ganska slutkörd i mina ögon.  

Det låter som du behöver avlastning. Är du ensamstående?

Det känns som att du behöver få hämta lite energi någonstans. Du är INGEN dålig mamma. Snarare en fantastisk mamma som vill ha hjälp med ditt problem för dina barns skull.
Tror många hamnar i din situiation ibland. Man blir slutkörd och orkar liksom inte. Jag känner igen mig lite.

Inte så att det är 6 årstrots/lilla tonåren på G?

Har en kille som snart fyller 7 år och han var såpass jävlig att han skulle kunnat reta upp en gråsten mellan varven. Provocerande, tjaffsig med småsaker och "vet bäst" varvat med skrik och hysteri om det mesta och smäll i dörrar och känslor som blev extremt stora även om det bara handlade om att ställa upp skorna på hyllan.

Har inget universaltrick, men om du känner att det kommit nu skulle jag råda att läsa på om hur 6 åringar är, genom att förstå problematiken brukar man också kunna hantera den bättre. Finns även en del trådar om 5-6 åringar som gått från att vara änglalika till trostiga hormonmoster, de hjälpte mig jättemycket.

Lycka till, och du, du är ingen dålig mamma, i så fall hade du inte ångrat dig och bett om hjälp, eller hur?        

Tycker absolut inte att du är en dålig mamma!

Ja dessa trotsåldrar. Känner igen mig i mycket. Har tyvärr inga tips mer än att för mig så gick det arga och griniga över av sej själv efter ett bra tag. <3 Det blir bättre med tiden. Du är ingen dålig mamma. Jag är säker på att dina barn älskar dig och att dom vet att du älskar dom.

Tycker du ska passa på ibland när allt är lugnt att göra något positivt med barnen, så att du själv får känna att du är snäll också och att ni tycker om varandra. T.ex. sitta med och kolla barnfilm och mysa, istället för att bara pusta ut och röja i köket. Ett tips bara, det är lätt att man glömmer de bra stunderna.

Tack för era svar.

Det som känns jobbigast är egentligen att vi är en "vanlig" familj. Det finns en pappa, vi jobbar inte överdrivet mycket någon av oss, vi har en stabil tillvaro - men trots det så känner jag mig allmänt trött och irriterad. Och det är ju hemskt att vara irriterad på sina barn - dem man älskar allra mest...

Kanske är det lite som ni säger att jag fokuserar så mycket på det som inte är bra så jag glömmer de tillfällen när vi har roligt tillsammans och då tar det tråkiga överhand.

Men jag kan ta ett exempel på ett tillfälle när det verkligen spårade ur. Jag och barnen tog tåget till några vänner ca. 1,5 timmars restid bort. Vi åkte på morgonen och hade en mysig dag och tog sen tåget hem på kvällen. Både jag och barnen var så klart trötta och minstingen somnade i min famn. Dottern hade svårt att sitta still och hon reste sig ideligen. Jag sa till henne flera gånger att hon skulle sitta ner på sin plats. Sen tjatade hon flera gånger om hur lång tid det var kvar tills vi var framme (som barn normalt gör). För varje gång hon frågade så svarade jag mer och mer irriterat och snäste av henne ett par gånger. Det som fick mig att inse hur jag egentligen betedde mig var att en annan resenär vände sig om och tittade på mig och sa att jag lät väldigt negativ. Jag kände ju själv hur tråkigt jag svarade dottern, men mannens ord kändes som ett knivhugg. Och jag kan inte släppa den känslan. Jag känner bara mer och mer hur dålig mamma jag är.      

jag känner precis likadant fast jag har en 3 åring och en bebis, har sökt hjälp både själv och bett om jälp på BVC och ingen tar mig å allvar, tycker själv synd om mina barn som får leva med en sån här morsa som bara skriker jämt och är grinig!

Det kan även vara så att du själv är inne i en depression. För jag var också sådär tills jag fick hjälp med det och extra seratonin ,speciellt under PMS tiden som är värst för mig.
 Jag gick till läkaren och berättade hur det var..att jag hela tiden hade kort stubin.. trots avlastning och så vidare vilket inte hjälpte här.
Kolla upp det... det är så värt det för nu är jag en mycket bättre mamma och fru! Har mer ork och gör inte små saker till stora grejor som jag alltid gjorde förut.

Tycker det låter helt normalt... Försök dock att hitta egentid och avlastning. Dina föräldrar, barnets pappa eller kanske dina syskon?

Jag gissar att du är för "snäll". Du behöver ju faktiskt inte svara på samma frågor om och om igen, om du inte vill, som i tågsituationen. Säg att du svarar för sista gången, och håll sedan fast vid det. Och du behöver inte oroa dig för de andra resenärernas lugn och ro. De får stå ut med att en femåring behöver röra på sig. De flesta har förståelse för det. Läs en tidning eller nåt och passa på att koppla av. Ibland kan det vara bra att någon annan medmänniska istället blir den som tillrättarvisar. Mannen som sa till dig kanske istället hade sagt till din dotter ifall hon hade blivit alltför stökig. Sån hjälp från främlingar tycker jag att man tacksamt ska ta emot. I offentliga miljöer finns fler uppfostrare än bara föräldrarna, därför kan man som sliten småbarnsförälder unna sig att släppa på kollen lite, tycker jag.