Ensamtid!?

Jag känner oxå att jag behöver tid för mig själv, det gör nog dem flesta.
Jag säger till sambon att nu åker jag och solar. Han tar Felix utan att säga något, en självklarhet tycker vi.
När jag ska till men ena kompis, som inte har barn, då frågar alltid sambon, ska du ta med Felix eller han blir hos pappa.

Vad har han för anledning när han säger nej?? Förstår inte hur han kan göra det....vill han inte umgås med sin son ensam?? Säg till ordentligt!!! Säg nu går jag en sväng, och gå sedan....vad hade han gjort då???

JAg kanske har en mer förstående man än dig för han har tagit med sig Molly hem till kompisar så att jag får vara hemma själv. Och då har det varit förbjudet att städa m.m.
Hur skönt som helst.
Det har inte hänt så där jätte ofta men han har ialla fall gjort det, dessutom inte bara för min skull utan för att han själv har tyckt att det varit roligt.
Tycker gott att du kan kräva att han ska åka iväg med er son så att du får vila lite.
Vill och vill han kan väl vara lite schysst då.
Säg åt honom att du blir en gladare och bättre mamma och sambo om han gör det.

Visst är det så att jag säkert kan kräva det av honom, det känns bara lite tungt att han inte kan göra det självmant när jag bett honom snällt flera gånger... Det är väl egentligen det som känns jobbigast; att han liksom inte kan vara lite omtänksam....

Puffar och kollar om fler har några råd...

Tänk om du skulle säga att du inte "ville" vara med eran son. Det är ju lika mycket hans barn och det är ju viktigt att han också bygger upp en relation med honom. Du behöver ju också få göra andra saker. Jag kräver helt enkelt tid. Mina känslor eller behov är väl inte annorlunda för att jag är en kvinna.

Kan det vara så att han känner sig osäker när han är ensam med erat barn? Behöver de kanske tillbringa mer ensamtid hemma för att våga göra det borta?

Jag känner igen mig i det du skriver. Min son är 8,5 månad och när han var 6 månader hade jag inte varit borta från honom mer än kanske tre timmar sammanlagt. Efter 6 månader har jag väl varit borta ytterligare några timmar, bl a åkt till en annan ort på anställningsintervju en halv dag. Veckorna före jul var jag ensam hemma med sonen och hade ansvaret dygnet runt. Sedan jul har jag känt att måttet vart rågat - jag håller helt enkelt på att bryta ihop. Jag känner för att rymma hemifrån och stanna borta på obestämd tid. Min man är iochförsig förstående och vi har nu bestämt att jag "får" vara borta på kvällarna om jag vill. Men det är inte så lätt för mig att bryta mönstret och vad ska jag göra? Vi har precis flyttat till en ny stad där jag inte känner nån och jag känner at jag vill finnas till för min son som är rätt mammig. Ikväll ska jag iallafall gå och träna.

Jag vet inte vad jag ville med mitt inlägg, kanske bara skriva av mig lite och tala om att du inte är ensam. Mitt råd är dock att ta tag i det hela NU och inte vänta, för det blir svårare och svårare när man väl gjort sig oumbärlig.

Så där sa min sambo oxå....
Nu har jag skaffat träningskort och åker iväg ca 3 ggr/vecka. Jätteskönt! Annars brukar jag handla själv, tråkigt, men det går snabbare utan barn och jag får lite ensamhet. Nu har jag och tjejkompisarna käkat lunch några gånger och då har jag lämnat David hos sambon. Min lyxtid och jag får prata skit med tjejerna utan att bli störd av barn!

Heléne

Jag har inte just det problemet du beskriver för min sambo tar gärna båda barnen och åker tex till sin mamma eller tar ut stora tjejen och åker pulka så jag kan göra vad jag vill när minstingen sover. JAG däremot får dåligt samvete när jag åker iväg själv tex och shoppar.... Hur kommer man över det?? Förra veckan var båda barnen sjuka och det var ett helvete här hemma med två sjuka, snoriga barn och jag var dessutom inte helt frisk jag heller - så på söndagen skulle jag åka iväg och handla lite och det var tänkt att jag skulle sitta och fundera lite på ett fik eller äta lunch...men vad händer?? Jo jag rusar genom affären, köper en snickers och trycker i mig i bilen hem och tänker hela tiden på hur jobbigt det måste vara för min sambo där hemma med två sjuka ungar........

Jag tycker du ska prata med din sambo ordentligt. Oftast är det ju så att livet förändras mer för mamman som av olika anledningar inte brukar komma iväg på egentid den första tiden (om man verkligen vill ser man ju till att fixa det) men oftast brukar det kännas ok i början när man ammar, är hemma hela dagarna osv... För pappan brukar livet lunka på som vanligt eftersom det oftast är han som går och jobbar och kommer hem sent...

Det behöver ju inte vara helt lika - tycker inte att man ska hålla koll på timmar och minuter när det gäller ensamtid men som det skrivs i tråden - tänk om du skulle säga att du inte ville vara med er son? Ett bra tips är ju att dela lite på föräldrapenningen så att din sambo kan vara hemma kanske en dag i veckan och du går och jobbar om möjligheten finns. Vi har gjort så med vår äldsta dotter och kommer att dela upp veckorna även med vår andra när hon blir lite äldre. På så sätt har även min sambo fått vara med att skapa rutiner med vår dotter under en hel dag och fått känna sig behövd och att han tar ansvar för vår dotter. Kan tillägga att vår äldsta dotter är enormt pappig och vill bara bli tröstad av sin pappa

Oj vad långt det blev och jag kom nog ifrån ämnet lite...MEN jag tycker du ska prata med din sambo om att du verkligen behöver lite tid för dig själv.

Lycka till!