Hur bemöter jag en Narcissist??

Genom att hålla dig så långt ifrån denne som möjligt

svårt när man har barn ihop...

Mitt barns far är narcissistisk psykopat. Det finns två sorter, den mycket intellektuelle och den halvintellektuelle. Som tur är, för mig, är mitt barns far endast halvintellektuell. Det innebär att jag kan överlista honom, och även om han är förslagen gör han bort sig ofta. Har du normal intelligens kan du se när han manipulerar, det kan vara svårt med en riktigt smart narcissistisk psykopat. En person med denna läggning är manipulativ, egenkär och kan vara farlig för dig. Han höjer sig själv till skyarna genom att skryta om sin personlighet och sitt utseende. Han kräver att du håller med om allt han säger. Gör du inte det måste han övertala dig om att han har rätt. Han kan använda timmar till att övertyga dig om att du håller i en gaffel, fastän du faktiskt håller i en sked. Inte förrän du ger dig kommer han att bli nöjd. Om du inte ger dig måste han avfärda dig som en "dålig person" som inte är vettig, alltför att stanna kvar i sin bubbla av att han är perfekt själv. Om du är en person som står på dig behöver han trycka ner dig. Absolut lydnad är mycket viktigt för honom. Han kan verbalt och fysiskt försöka göra dig illa samtidigt som han försäkrar att det är bra för dig och din karaktär. Han njuter av att du lyder. Jag har själv fått kliva upp från förlossningssängen direkt efter att ha blivit sydd, för att mannen behövde vila i sängen. Narcissistens behov går inte alltid bara först - inga andras behov existerar! Hur känner man igen en person med störningen? Han tänker ALLTID i svart eller vitt. Dvs antingen anser han att du är en dålig människa, eller kallar dig för ängel. Antingen avgudar han sina föräldrar eller förkastar dem. Antingen gör du helt som han säger eller också är du en idiot. Det finns inga lagom eller kompromisser. Han kan inte heller förstå dig när du pratar om hur du mår. Andra människor existerar inte. Du kan inte hantera en människa med denna personlighetsstörning. Du måste sluta att existera som människa, utplåna dig själv och dina behov, för att vara honom till lags. Kan tillägga också att det är svårt för en sådan person att misslyckas, varför han ALLTID skyller på andra för att till exempel hans företag går i konkurs, att han gjort en dålig husaffär eller att han kommer för sent till ett viktigt möte. Det finns en bok av Eva Rusz om psykopater som beskriver bra hur Narcissisten fungerar. Är det en person som du känner men du inte behöver ha kontakt med? Vänd om och spring för livet!!!!

Du ska bemöta honom kort och starkt. Du måste övertyga honom om att du är starkare än honom. Gör allt du kan tvärtom i förhållande till vad han tycker du ska göra. Ge INTE bekräftelse. Visa dig aldrig ledsen. Det är ett maktspel tills han inser hur stark du är, sedan är du av med honom. Så blev jag av med pappan till mitt barn. Han är narcissistisk psykopat. Det tog tid, närmare bestämt ett år och en vårdnadsprocess i tingsrätten. Men till slut insåg han att jag är starkare än honom och att jag alltid kommer slåss för mitt barn till sista blodsdroppen. Återta kontrollen av ditt liv - du bestämmer när han får ringa genom att stänga av telefonen. Du bestämmer hur länge han får prata när han ringer genom att du säger att nu ska jag lägga på, du intresserar mig inte! Så mjuk som du kan vara med ditt barn, lika hård ska du vara med denna man. Om du känner dig svag och ledsen stänger du av telefonen tills du känner dig stark igen. Lycka till!!!

Vet ni vad det bästa med att vara narcissist är? Jag!

Jag gråter lätt. Över situationen och för sorgen att mitt barn har en sån här pappa... jag ligger i vårdnadstvist med denne. Han nämner inte vårt barn överhuvudtaget, bara han han han... Ser de igenom detta?

Jag gråter lätt. Över situationen och för sorgen att mitt barn har en sån här pappa... jag ligger i vårdnadstvist med denne. Han nämner inte vårt barn överhuvudtaget, bara han han han... Ser de igenom detta?[/quote] Absolut ser de igenom detta. Pratar han bara om sina behov i rätten, kommer lagmännen att höja på ögonbrynen. Där ska du och din advokat vara noga med att framhålla ditt barns rättigheter och behov. Vad du ska komma ihåg, och det är viktigt, är att aldrig i rätten säga att ditt ex är narcissist. Lagmännen gillar inte lekmän som ställer diagnoser. Däremot ska du berätta utförligt hur han agerar i olika situationer. Jag skrev ner alla situationer där man kunde se hans sjukdom, så jag skulle minnas allt till rättegången. Anser du att han är verkligt intelligent? Är han bra på att dupera människor? Kan vem som helst se hur han beter sig eller kan han "spela" ömsint och förstående?

Ursäkta brist på radbrytning ovan. Skriver från iPad...

Du har fått konkreta förslag på bemötandet, så det tänker jag inte nämna, men när det gäller att inte låta honom komma under skinnet på dig...

Du måste sluta bry dig om hur han mår och vad han tycker. Fokusera på att ditt barn ska ha det bra, och att ditt ex är sjuk. Inte sjuk så att det är synd om honom, utan bara sjuk så att han skulle må bra av terapi. Läs lite om medveten närvaro, om att studera utan att döma. Det är så man överlever. Det tar tid, men man slutar efter ett tag att ta åt sig, och sen slutar man att oroa sig, och helt plötsligt kan personen säga vad som helst utan att man blir arg eller upprörd eller ledsen, utan bara konstaterar att man inte håller med. Utan att ha behov av att säga det högt. 
Låt andra hantera allt utom själva kontakten mellan ditt barn och pappan. Avskärma dig så mycket du kan.

Min fd svårmor är narcissist. Hon har uppfostrat sitt enda barn själv, så han har det narcissistiska uppförandet utan sjukdomen i botten, vilket gör att man kan resonera med honom, men man måste ha starka bevis.   
Vi har separerat och jag vaknar varje morgon med ett leende på läpparna. Jag slipper kärringen och jag behöver inte förklara mig för hennes son För första gången i mitt liv trivs jag med ensamheten. 

Nej jag förstår att man inte kan hävda en personlighetsstörning.

Han är slätstruken och proper, ser ner på andra.Han har talets gåva men är motsägelsefull.
Han blir provocerad av att jag gråter.

Det här är exakt en beskrivning på min svärfar. Och det värsta är att hela familjen låter honom hålla på, jag som första ingift har äntligen börjat förstå hur sjuk han är. Hur mycket familjen sopar över hans beteende, ignorerar och låter honom få rätt i allt. I flera år har jag upplevt honom som obehaglig. Han har bara negativt att säga då munnen öppnas. Förutom sig själv, för han är ju bäst i allt. Endast hans åsikter hörs och räknas. Och han kräver svar och förklaring på allt som egentligen inte angår honom, men han är aldrig nöjd med svaren tills man svarar det HAN vill höra. I flera år har jag hamnat i ensamma obehagliga situationer med denna man. Sen förklarat för min man hur obehagligt han betett sig. Och när min man försökt förklara nåt åt honom så har han dragit på sig martyrrollen. Då är det plötsligt så synd om honom att han gråter över sig själv. Så min man har förklarat i flera år till mig att "det är bäst att inte försöka ändra på honom eller överhuvudtaget säga till när han gör fel, låt honom hålla på" Vilket lett till att han fått lägga sig i våra liv och gå fram som en elefant. Vad sägs om att han tycker synd om sig själv för att han inte kan ha på sig rakvatten då han kommer till oss på besök, eftersom jag är allergisk. Allt handlar bara om HAN HAN HAN och han lägger minsann på rakvatten fast hur sjuk jag än blir. Noll respekt gentemot andra. Och listan kan göras lång.

Det krävdes ett utbrott mot mig inför mina barn, min man och svärmor innan min man äntligen insåg hur störd hans far egentligen är. Men svärmor slätar över, sopar allt under mattan och tröstäter lite till (hur orkar en kvinna stå ut med en sån karl)
Hursomhelst. Jag har insett att INGEN kan göra nåt åt denna man. Vad har det lett till. Jo min man får vara kontakt till sin far och mor. Men jag är utanför, och det känns skönt. Och visst kommer han att smutskasta mig inför släktingar och sin familj. Men det bryr jag mig inte om. HAN ska aldrig komma inpå mitt liv igen. Vi flyttar bort från trakten och startar ett nytt liv nån annan stans, på min mans beslut. Det har hans andra barn också gjort. Vi håller oss långt borta och så länge min man inte låter sig manipuleras av sin pappa eller tycker så synd om sin mamma... ja så länge har vi det fint. Men visst känns det obehagligt att ens svärfar ser mig som fan själv. Och det började inte så. Utan i början så var jag just en "räddande ängel" som hade kommit och fått styr på hans son. Men nu ropar han "du din satan" åt mig.

Skulle jag vetat detta, skulle jag tänkt mig för 1000 gånger innan jag gifte mig och skaffade barn med min man. Nu är situationen som den är och ingen av oss ska tolerera detta. Men kan man månne få stöd som utomstående till en narcisist? Jag tänker främst på svärmor. Eller borde jag ens bry mig i henne? Har hon kanske fostrats in i denna roll, precis som hustrumisshandlaren tuktar och kuvar sin kvinna? Är hon månne "trygg och bekväm" efter att ha levt 30 år med denna man? Och barnen deras som medvetet/omedvetet flyttar till andra länder för att hålla distans? Är det så det slutar, att folk tar avstånd och låter den "sjuke" fortsätta i sin ensamhet?

Det verkar som om de har svårt att hantera när andra gråter. Jag levde ett kort tag med min narcissistiske psykopat. När jag blev ledsen och försökte förklara varför, kunde han inte ta det alls. Han blev väldigt sur och lämnade bostaden i protest. Jag undrar om det kanske är jobbigt för "den sjuke" eftersom fokuset blir så stort på den som gråter?! Narcissisten vill ju alltid vara i centrum...

[q/div> Det här är exakt en beskrivning på min svärfar. Och det värsta är att hela familjen låter honom hålla på, jag som första ingift har äntligen börjat förstå hur sjuk han är. Hur mycket familjen sopar över hans beteende, ignorerar och låter honom få rätt i allt. I flera år har jag upplevt honom som obehaglig. Han har bara negativt att säga då munnen öppnas. Förutom sig själv, för han är ju bäst i allt. Endast hans åsikter hörs och räknas. Och han kräver svar och förklaring på allt som egentligen inte angår honom, men han är aldrig nöjd med svaren tills man svarar det HAN vill höra. I flera år har jag hamnat i ensamma obehagliga situationer med denna man. Sen förklarat för min man hur obehagligt han betett sig. Och när min man försökt förklara nåt åt honom så har han dragit på sig martyrrollen. Då är det plötsligt så synd om honom att han gråter över sig själv. Så min man har förklarat i flera år till mig att "det är bäst att inte försöka ändra på honom eller överhuvudtaget säga till när han gör fel, låt honom hålla på" Vilket lett till att han fått lägga sig i våra liv och gå fram som en elefant. Vad sägs om att han tycker synd om sig själv för att han inte kan ha på sig rakvatten då han kommer till oss på besök, eftersom jag är allergisk. Allt handlar bara om HAN HAN HAN och han lägger minsann på rakvatten fast hur sjuk jag än blir. Noll respekt gentemot andra. Och listan kan göras lång. Det krävdes ett utbrott mot mig inför mina barn, min man och svärmor innan min man äntligen insåg hur störd hans far egentligen är. Men svärmor slätar över, sopar allt under mattan och tröstäter lite till (hur orkar en kvinna stå ut med en sån karl) Hursomhelst. Jag har insett att INGEN kan göra nåt åt denna man. Vad har det lett till. Jo min man får vara kontakt till sin far och mor. Men jag är utanför, och det känns skönt. Och visst kommer han att smutskasta mig inför släktingar och sin familj. Men det bryr jag mig inte om. HAN ska aldrig komma inpå mitt liv igen. Vi flyttar bort från trakten och startar ett nytt liv nån annan stans, på min mans beslut. Det har hans andra barn också gjort. Vi håller oss långt borta och så länge min man inte låter sig manipuleras av sin pappa eller tycker så synd om sin mamma... ja så länge har vi det fint. Men visst känns det obehagligt att ens svärfar ser mig som fan själv. Och det började inte så. Utan i början så var jag just en "räddande ängel" som hade kommit och fått styr på hans son. Men nu ropar han "du din satan" åt mig. Skulle jag vetat detta, skulle jag tänkt mig för 1000 gånger innan jag gifte mig och skaffade barn med min man. Nu är situationen som den är och ingen av oss ska tolerera detta. Men kan man månne få stöd som utomstående till en narcisist? Jag tänker främst på svärmor. Eller borde jag ens bry mig i henne? Har hon kanske fostrats in i denna roll, precis som hustrumisshandlaren tuktar och kuvar sin kvinna? Är hon månne "trygg och bekväm" efter att ha levt 30 år med denna man? Och barnen deras som medvetet/omedvetet flyttar till andra länder för att hålla distans? Är det så det slutar, att folk tar avstånd och låter den "sjuke" fortsätta i sin ensamhet?[/quote] Jag kan tänka mig att har man vuxit upp med en psykopat till farsa, är man van vid beteendet och ser det som normalt. Det behövs en utomstående som visar på det sjuka. Sen är det synd naturligtvis att du tvingats umgås med din svärfar p g a att din man inte velat se det uppenbara. Visst är det synd om din svärmor. Hon mår säkert väldigt dåligt. Men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Jag tycker också att det är din mans uppgift att ta stegen för att hjälpa henne.

Ber om ursäkt igen då för min dumma iPad ovan. Inga mellanrum trots att jag blankar. :(

Vill bara lägga till att narcissist och psykopat inte är samma sak och att en narcissist inte måste vara psykopat.
Jag är dotter till en narcissist och har fått kämpa som en dåre för att komma ifrån hans galna martyrskap och gränslöshet. Dum i huvudet är han men han är inte en psykopat. 

Definitionen på psykopat är att inte ha känslor för andra människor, vilket är exakt hur narcissisten fungerar. Därför heter det narcissistisk psykopat. Att bete sig narcissistiskt är endast en person som tycker om sig själv för mycket (om man nu kan det). Men när man gör illa sin omgivning heter det narcissistisk psykopat.

Jag är dotter till en narcissistisk person. Min uppväxt var fruktansvärt jobbig, och jag fattar fortfarande inte än idag hur jag har stått ut!

Det som är sjukt jobbigt är att hon alltid har levt i en s.k fantasivärld. Hon "målar" upp en värld som inte stämmer överrens med verkligheten. Utåt sätt så ser folk henne som en trevlig, väldigt charmig person. Men jag och mina syskon såg något helt annat. Mycket har jag förträngt från när jag var under 10 år ungefär. Det jag minns var att hon använde mycket psykisk misshandel. Hon manipulerar sin omgivning genom att smeka folk medhårs för att få folk med henne. Hon brydde sig inte om att hon sårade mig eller syskonen. 

En del minnen som jag minns är att hon kunde springa och jaga mig med kökssaxen och hota att klippa av mig allt hår. Hon kunde även komma med dödshot. När jag var lite äldre (15-16 år) kunde hon kasta ut mig i bara kläderna jag hade på mig, oavsett vad det var för väder, sommar eller vinter, spelade ingen roll! Sen kunde hon ringa några timmar senare och bad mig komma hem, men bara om jag bad om ursäkt av vad jag hade gjort. "Felet" jag kunde ha gjort kunde ha varit att jag inte hade hört om hon ropat mitt namn för att säga åt mig att göra någonting. Det kunde få henne att flippa ur! Under den tiden mellan när jag var 16 och 18 år försökte jag undvika att bo hos henne så mycket som möjligt, vid 18-års ålder flyttade jag hemifrån, till en annan stad. Jag var livrädd för henne. Varje gång man steg innanför dörren visste man inte vad man skulle mötas utav. Antingen en lugn person som sitter och stirrar på tv:n med ett glas vin i handen, eller så kunde man få någonting kastat emot sig innan man ens hunnit stänga ytterdörren.

Hon har ett mycket stereotypt beteende och när jag var tonåring så åkte vi iväg på kryssning, på samma båt cirka varannan vecka.  Det var kul dom första tre-fyra gångerna, sen när hade börjat bli en vana efter nåt år var det inte kul längre. Varje gång vi åkte på kryssning så sa hon till mig: "- Du får absolut inte kalla mig för mamma under kryssningen!! Jag vill inte att folk ska tro att jag är gammal. Kalla mig för mitt tilltalsnamn, ingenting annat!
Det sårade mig djupt. Det kändes som jag gjorde fel hela tiden, jag hade ett sjukt dåligt självförtroende. Det vart inte bättre i skolan, där jag vart mobbad. Och kom jag hem och var ledsen och hon kunde säga: "- Vad är det med dig då?" Och jag berättar hur min situation i skolan var så kunde hon svara: "- Men det får du faktiskt skylla dig själv över. Har du inte sett alla dina finnar? Inte så jävla konstigt!" Inget stöd. Ingen tröst.

Min lillebror som var deprimerad förra året och försökte ta sitt liv genom att svälja tabletter strax innan jul, våran pappa hann stoppa honom i sista stund och när mamma får veta att min bror ligger på sjukhus:
"- Jag har inte tid, jag ska ju iväg och handla julklappar!" Ingen empati.

Idag är jag 24 år och har brutit alla band med henne. När vi har varit där tidigare tillfällen, då har det bara velats prata om henne, henne, henne. Inget frågande om: "- Hur har ni haft det då?" Bara massa snack om: -" Jag skrev på min blogg för två dagar sen, har du läst den?" "- Jag kanske ska få vara med i en tv-serie!" osv, osv... Hon kan börja prata om saker som är helt oklara, som inte stämmer för fem öre. Hon målar upp en världsbild både för sig själv och för andra, som inte är sann. Jag tänkte ge det en chans och hälsa på henne för 2 veckor sen tillsammans med min sambo och vår dotter, men det slutade allt annat än väl. Vi hann knappt stiga innanför dörren där vi möter upp hennes make som verkar ha druckit en del. Han är upprörd och ilsken över hur min mamma har behandlat honom under alla dessa år (dom har varit ihop i cirka 10 år). Mamma och hennes make tjafsar och jag får nog ganska snabbt och drar därifrån tillsammans med min familj.
Min dotter säger fortfarande om dagarna: "- Mormor är dum."
Det är så hemskt och det gör så jävla ont i mig att mitt eget barn skulle behöva se det där. Jag vill inte att hon ska se en person  som är på det sättet som min mor är. Jag vill inte att min dotter ska se det jag har sett och behövt genomlida.

 

 "Du måste sluta att existera som människa, utplåna dig själv och dina behov, för att vara honom till lags. Kan tillägga också att det är svårt för en sådan person att misslyckas, varför han ALLTID skyller på andra "

Kan tilläggas att processen går sakta men säkert, och rätt vad det är sitter du fast.
Självförtroende och självkänslan är totalt bort raderad. Men en dag, om man har lite lite styrka kvar, tar man den sista kraften och tar sig ur. Hemskt med  tiden efter när man läker sitt inre och försöker hitta människovärdet igen efter hjärntvätten. Men det går.

Hur får jag min dotter att lämna sin kärlek. Han har narsusistka tydliga drag mitt barnbarn levrer i dett o h hN når så dåligt över det. Min dotter säger att jag inte ska lägga mej i för hon tror han kan ge sig på oss och pojken hennes pojke är 4år och han mår inte bra. Jag vill konfrontera mannen men min dotter är rädd för vad det jan skuta med hur bryter man en sån här sjuk relation. Mamman måste jui första hand se till barnet

Har själv en narcissistisk far som jag har brutit med helt. Han tyckte alltid att han hade rätt och att  jag hade fel och inget kunde övertyga honom om motsatsen. 

Som det står i citatet ovanför. Man måste vara hård och bestämd, är man mjuk i sitt sätt blir man uppäten av narcissisten.