Era barns pappor

Precis lika fin då som nu :)

Jag dejta en kille som tog droger. Jag bröt då med honom. Sedan visade det sig att jag var gravid. Han tog det inte bra alls. 

Vi hörde inte av varamdra på några månader men han hörde av sig när jag var i månad 5 och sa att han hade slutat (ganska nyss). Sedan dess har han hållt upp. Han betalar underhållsstöd till mig och träffar vårt barn regelbundet. Han jobbar nu och vi är mycket goda vänner. Men det var en period på några år som vi inte hade kontakt då han ville väll hitta sig själv eller så.    

Inför jag skulle ta gravtestet var han jättenervös, men verkade glad för plusset och hade förvarnat sin mamma dagen innan. Under graviditeten brydde han sig inte nämnvärt, det var inte något speciellt med magen. Han ville absolut inte delta i några förberedelser, däremot var han väldigt mån om att ha henne mycket under sina pappadagar. Helst ville han inte ens låta hene amma klart innan han ville ha henne. Tydligen ville han inte göra något förrän barnet kom hem, om ens då, då sonen fick navelsträngen runt halsen och inte skrek till en början.
Sedan drog han sig undan mer och mer. Enda natten han tog helt själv var när jag hade magsjuka och det bara inte gick amma vidare. Då fick han åka och köpa nappflaska och ersättning, men det var jag som fick ropa hur han skulle göra för att hon skulle fatta att det var mat. Livet fortsatte med väldiga skillnader. Jag fick hjälp först när jag grät av utmattning.

Visst han har tagit några veckors pappaledighet så jag kunde jobba i somras och likaså så hon kunde skolas in på förskolan, men så fort jag kom hem släppte han på ansvaret.

När hon var 13 månader ville han separera och vi flyttade hastigt ca 1,5 månader senare då vi kände oss hotade. Sedan dess har han haft umgänge 1-3 gånger i veckan första månaden, inget andra och nu ytterst sällan. I samråd med familjerätten ska han ha henne dagtid lördag och söndag varannan helg. Vi kommer få ett skrivet avtal så jag hoppas han skärper till sig och faktiskt börjar ta ansvar.

Det är ändå hans andra barn han valt att gå ifrån. Den månaden han var frånvarande helt ägnade han sig tydligen åt att skaffa flickvän!!! När den 11-årige sonen undrade vem han skulle träffa när han prioriterade bort umgänget svarade han bara att "det får du veta tids nog". Jag tycker enormt synd om sonen som blir besviken gång på gång för han prioriterar sina kvinnor framför barnen. Ännu är min tös bara 16 månader så hon förstår ju inte så mycket så hon behöver sakna sin pappa, men tids nog kommer hennes besvikelser också tyvärr. Det känns fruktansvärt som mamma. För egen del blir det ju oerhört mycket tuffare och jag kämpar för att hålla mig flytande då hon vaknar några gånger per natt och så alltid har gjort.

Jag var gift med barnens pappa i 11 år. Första barnet ville han verkligen ha. Men det andra ville han tvinga mig att abbortera. Det var mycket psykisk misshandel från hans sida under hela äktenskapet. Jag bröts ner, men när jag började studera på högskola lärde jag känna nya människor som behandlade mig på ett sätt som jag vant mig av med, med respekt. Från det att andra barnet föddes visste jag att jag måste lämna honom. Det dröjde nästan 5 år. Han tog aldrig något större ansvar för någonting men han älskade barnen. Men jag vet inte hur mycket. Mindre än ett år efter separationen flyttade han till sitt hemland i latinamerika. Jag står kvar med allt ansvaret. Det är skittufft men jag mår så mycket bättre än under alla år då jag gick omkring och var rädd och aktade mig för honom och hans attacker. 

Han var den som var mest på när vi planerade men när jag väl var gravid var han aldrig med till mvc och han var inte speciellt engagerad i utvecklingen av min mage/barnet.'NÄr barnet väl var där så var han mest på jobbet. Han hade aldrig barnet själv om han inte var absolut tvungen. Han var aldrig med till nåt bvc eller nåt annat. Han låg hellre och sov kan jag säga...

så var han barnens uppväxt under tiden vi var tillsammans. sedan gjorde vi slut för ca 1 år sedan och nu har han barnen några timmar i månaden bara. alltså inte alls engagerad samt att han inte bryr sig alls om vad de gör, vad som händer etc.

Nu tittar han hellre på bilder på barnen som jag skickar på mailen än umgås. Han blir helt slut av att ha dem i 3 timmar och då är han mer än glad över att kunna åka hem till sig och sin nya tjej, tyvärr... 

Jag är glad att trots att han också manipulerar så är han då ego att han inte orkar ned barnen så han skulle nig aldrig kräva mer umgänge...om inte hans nya lägger sig i så småningom.

Så länge det är till det bra är det ju ok men annars för jävligt. Blir sp besviken varje gång han inte kommer på barnens aktiviteter med nån lam ursäkt. Ist för att jag bara struntar i det och accepterar det och tänker att han är den som förlorar på det! Men det är svårt, för barnens skull :(