Hur tänker/tänkte du inför att skaffa barn med en som redan har barn?

Hej!

Min sambo har två barn sen tidigare och jag väntar nu vårt första gemensamma.
Jag ska inte ljuga för dej det var jätte jobbigt att allt inte är lika häftigt magiskt för honom som det är för mej! Men nu när lite hormoner har lagt sej inser jag att det ÄR underbart för honom med! Han känner på min mage varje dag för att se om han känner några sparkar än :)
Har du en lika bra sambo som jag så kommer inte det faktum att han har gått igenom det innan inte besvära dej så mycket, men självklart finns tanken där i bakhuvudet ibland.
Prata med honom om hur du känner är nog det bästa du kan göra så får han förklara hur han ser på det.
Jag skämdes i början för att säga nått till honom men när jag väl gjorde det och vi pratade igenom allt så blev allt mycket bättre.
Hoppas allt löser sej för dej   

Jag är kvinna och har barn sedan tidigare och har ny man. Han har nämnt precis samma tankar som du. Jag vill bara säga att jag däremot ser inte det alls på samma sätt! Jag har gått genom det en gång innan men tanken på en ny bebis är minst lika spännande och skrämmande som innan första barnet. Varje barn ÄR verkligen en ny upplevelse och jag kan ärligt talat inte alls känna att "jag har redan gjort det en gång och det är inte samma sak".

Jag känner precis likadant, min sambo har ett barn på 4 år sedan tidigare och det är som du säger allt det här med första sparken, första gången på ultraljud osv, även om alla graviditeter ÄR olika så har dem redan gjort det där en gång så är det bara, that's the fact oavsett om det känns lika spännande och roligt så har han redan gjort allt det där med en annan tjej som föralltid kommer vara mamma till hans förstfödda.

Vi har pratat om att skaffa barn, och jag har tänkt kasta p-pillerna nu i höst för att börja försöka. Han säger att jag inte ska tänka så, att han har gjort det här förut... men ALLA frågor jag har och alla ställningsstagande jag ska göra och allt sånt där har han och sitt ex redan gått igenom och redan fått svar på och redan bestämt sig om. Det känns väldigt roligt att få barn tillsammans med honom då han är en underbar pappa och älskvärd sambo MEN det känns som jag kommer vara ensam i graviditeten då jag kommer ha frågor, vara orolig osv medans han kan skaka på huvudet och känna lugnet då han redan *"gjort bort det" en gång.  

Jag längtar alldeles för mycket efter barn och speciellt med honom för att detta ska stoppa oss MEN det är ju självklart så att det finns tankar om detta hela hela tiden! 

Jag hade samma funderingar som du när jag försökte bli gravid med en man som hade barn. Sedan visade det sig att jag har svårt att få barn och då insåg jag vad fåniga mina tidigare funderingar varit. I det större perspektivet spelar det inte någon roll.

Min man har också barn sedan innan, och jag har också haft dom känslorna, suttit och gråtit och svurit åt min manför att han inte tyckte att det va lika kul och spännande som jag.. speciellt efter som att det har tagit oss 2 år att bli gravida så har den frustrationen också funnits där att han kan ju skita i vilket för han har ju sitt på det torra om vi inte kunde få barn hade han ju redan 2.. men under dom två senaste åren har vi gått igenom väldigt mycket.. och det känns inte som att han har varit med om detta innan, hans ex gjorde inte han delaktig alls på det sättet och han är väldigt intresserad av vad som händer i min mage nu.. för ja vi har blivit gravida nu efter missfall och X och det känns underbart.. och han är en mycket delaktig man som föjler med på allt som har med graviditeten att göra även när jag säger till honom att han inte måste om han inte vill..

Jag har själv inte barn med någon sedan innan, och inte heller min man.
Men tanken av att han har velat haft någon annan på samma sätt som han vill ha mig skulle få mig att känna mig som "en i mängden".
Att han har barn, delar sitt käraste med någon annan skulle tortera mig. Att han alltid kommer prioritera någon annan före mig är väl helt enkelt pricken över i:et..

Jag är för kärnfamiljer Mindre problem och mer lycka enligt mig.. Men älskar ni varann så går det säkert bra :P

Grattis, vad kul för dig att din man aldrig har velat ha någon annan och inte har några ex eller liknande. Alla har kanske inte lika mycket tur som du och det där var väl en rätt onödig sak att skriva till någon som är ledsen och tycker att det är jobbigt att mannen hon älskar har barn sedan tidigare. Ja, visst kanske det är mindre problem rent praktiskt med en kärnfamilj, men mer lycka? Nädu, nu får du ge dig!

TS: jag förstår precis vad du menar, jag har också blivit kär i en man som har både exfru och barn. Och jag hade faktiskt aldrig ens reflekterat över att det skulle kunna hända tidigare, men så blev det. Och tankarna finns där, absolut! Men jag försöker resonera som så att jag istället får luta mig på hans erfarenhet och känna trygghet i den och det vi har tillsammans. Och faktiskt så är det ju så att jag fått se bevis på att han är en underbar pappa, och det känns jättebra att veta om vi bestämmer oss att skaffa barn tillsammans, och det hade jag ju inte fått veta förrän efteråt annars (okej nu griper jag kanske lite efter halmstrån, men jag försöker tänka på det som är bra istället! )

Förstår vad ni alla menar lite :)

MEN jag ser det såhär om vi skulle få barn, som "samma sits" tänker:
Min sambo kommer bli en fantastisk coach, någon som har stenkoll på läget när jag blir tjock, när värkarna kommer och de tillfällen jag får panik.
Han kommer ha stenkoll efteråt på allt när jag troligen känner att "släpp inte hem mig med detta lilla själv!!", utöver det har jag två hjälpredor som säkert kommer tycka att allt är roligt och som kan hjälpa till med sitt syskon.

1 coach med specialkompetens och 2 hjälpredor, hade inte kunnat ha det bättre säkrat :)

Som någon skrev som hade haft svårt att få barn, i den stora bilden kvittar det + it takes a village sägs det, nice att ha "byn" under samma tak! :)

Här är en till som känner igen sig i det du skriver...

Innan jag blev gravid första gången kretsade tankarna nog mest kring att "tänk om jag inte kan få några barn", hade inte jag blivit gravid hade det ju varit så uppenbart vems felet hade varit... För mig hade det också varit outhärdligt att behöva leva med någon annans barn om jag inte kunnat få egna. Att tvingas leva barnanpassat utan att få ut den där härliga kärleken mellan förälder och barn fanns inte på kartan ens.

När jag sen blev gravid blev det istället mycket tankar kring det här med att min man redan hade gjort allt detta förut och att det därför inte skulle vara lika unikt för honom. Hans förklaringar om att det var så länge sedan sist så att han ändå hade glömt och att det ju faktiskt var första gången med MIG gav jag inte särskilt mycket för. Att han däremot aldrig! under någon av mina graviditeter har refererat till någon av sina upplevelser med exet, eller resonerat att "det där vet jag bäst för jag har redan gjort det/bestämt det en gång tidigare" ska han ha all heder för.

Vi gjorde allt som om det hade varit första barnet för oss båda. Det var aldrig tal om att ta över storasyskonens grejer eller göra på samma sätt med våra barn som med de äldre barnen. Vi hittade vårt sätt helt enkelt. Kanske blev det mer naturligt för oss då yngsta bonusen var så pass gammal (10 år) när vår första kom, men jag tror att med rätt inställning så går det även om åldersskillnaden är mindre.

Det jag vill komma till är att även om första graviditeten var jobbig så var alla dessa känslor som bortblåsta när vårt första barn väl var fött. Då var det bara fokus på vår gemensamma kärlek till vårt barn och alla tvivel om att detta inte skulle vara lika unikt för min man som för mig verkade plötsligt helt befängda. Det syntes ju lång väg hur stort detta var även för honom!

När de jobbiga känslorna väl hade släppt lärde jag mig snabbt att utnyttja den erfarenhet av småbarn som jag hävdade att min man borde ha (och som han lika envist hävdade att han tappat på vägen) och han har alltid tagit ett väldigt stort ansvar för våra barn.

Ska man summera det hela så visst kan det vara jobbigt att man inte är den första att dela det stora steget att bli förälder med sin partner, men jag tycker inte att man ska glömma bort det som är positivt heller. Att redan innan man skaffar barn veta hurdan ens partner är som förälder är en ganska stor fördel, och att åtminstone en av er är van att ta hand om bajskletiga bebisar är inte heller att förringa.

Jag tycker du redan från början ska prata med din sambo om hur du känner för att känna av läget lite. Visar han förståelse och förklarar att det för honom faktiskt är unikt att skaffa barn med just dig så skulle jag säga att det är bara att köra. Men om han direkt börjar prata om att du nog bör ställa in dig på att flaskmata för det gjorde ju exet och det var sååå bra, då hade i alla fall jag dragit öronen åt mig rejält.

Calles matte, jag känner igen mig så i oron att inte kunna få barn, har insett, precis som du gjorde, att skulle jag inte kunna få barn kommer jag högst troligen inte kunna leva med andras.
Som bonus kan man ju välja vad man är delaktig i och inte, behöver ju inte ta ansvar men får heller inte kärleken som du skriver.
Det är min största oro, att jag kanske inte kan, vet att tanken har slagit min sambo också, han nämnde det i förbigående en gång.
Hoppas vi alla kan få med våra respektive och får lov att njuta fullt ut av egna graviditeter en dag!