Förhållande med någon som har sambo
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, så jag skriver fritt. Jag behöver helt enkelt mod,tips och råd för att kunna orka gå vidare. Kanske någon som har samma erfarenhet och vill dela med sig?
För 9 månader sedan träffade jag en kille på ett uteställe. Jag var då skild sedan 6 månader tillbaks,har 2 små barn och var absolut inte redo för något seriöst,så jag tänkte inte i dom banorna. Vi bytade nummer och träffades redan nästa dag igen. Jag blev lite nyfiken på honom (C) och fick på omvägar reda på att han hade sambo sedan några år tillbaks, inga barn. Jag frågade honom om detta och hans svar var då att det höll på att ta slut. Som sagt, jag var inte ute efter något och tänkte inte så mycket mer på detta än att det var ju hans huvudbry. Jag hörde inte av mig till honom just av den anledningen,men han fortsatte höra av sig till mig och ville träffas. Jag frågade inte om hans relation eftersom han berättade att det var lite jobbigt att dela på sig,ville liksom inte riva upp ngt som var så nytt.
Vi fortsatte träffas nästan varje dag,men vi var överens om att vi inte skulle inleda något förhållande...bara kk helt enkelt. Efter drygt en månad berättade han att han hade jättestarka känslor för mig och ville inleda ett förhållande med mig. Jag kände också mycket och blev ju såklart glad. Han var hos mig nästan varje dag,sov mycket här och efter 3 månader fick han träffa mina barn. Strax efter det fick jag reda på att han fortfarande inte gjort slut med sin sambo,dom levde ihop och hade det som innan berättade en bekant till hans sambo (S). Jag blev knäckt,känslorna var ju starka och jag hade trott på honom hela tiden. Han hade ju fått träffa mina barn också! Och missuppfatta mig nu inte, jag vill inte på något vis påstå att det är jag som är offret! Han lovade dyrt och heligt att han skulle avsluta,han hade bara inte vågat eftersom dom var så bra vänner och han inte ville såra henne. Jag hade en viss förståelse för honom då jag levde med min exman som en vän och det tog många år innan jag tog mod till mig för att avsluta det. Jag litade på C att han verkligen skulle göra det, och hatade att vara den där andra som hjälpte honom till det värsta jag vet-otrohet. Men känslorna kunde jag inte göra något åt,jag ville helt enkelt inte vara utan honom. Allt kändes så bra med honom och jag ville inte ge upp, C påtalade hela tiden hur mycket han ville ha mig och att han inte såg någon framtid med sin sambo. Dom hade haft det dåligt länge och han stannade kvar för tryggheten.
Tiden gick,känslorna blev starkare och starkare, han lovade guld och gröna skogar. Han ville flytta in till mig, skapa ett liv och en framtid. Jag väntade och väntade i bakgrunden. Men inget hände. Jag mådde sämre och sämre,jag ville inget hellre än att berätta för hans sambo vad som föregick bakom hennes rygg och jag ville inget hellre än att jag och C bara kunde starta ett riktigt förhållande.
För 3 månader sedan fick en av mina bästa vänner nog,hon orkade inte se mig må så dåligt mer. Min kompis hade precis fått lite kontakt med S (sambon) och en dag berättade hon allt för S varpå hon konfrontrerar sambon (C). Han nekar till allt först men sedan erkänner han. Dom pratade den kvällen och morgonen efter kom han till mig och sa att det var över mellan dom och att dom var överens om allt. Jag tyckte det var oerhört skönt att hon fått reda på allt, men hade dåligt samvete för att jag inte själv berättat något. Men jag tyckte det var C som borde gjort det från början, inte jag. Onda aningar spred sig ändå i magtrakten,det kändes som om där fanns något som inte riktigt stämde när jag hörde honom berätta. Och visst var det så, på eftermiddagen hörde min kompis av sig och sa att S skulle ge honom en ny chans-att C hade bönat och bett om det. Detta nekade han till men sa att han fick ta det med henne dagen efter. Men dagen efter kände jag bara att all min energi var slut,jag orkade inte gå igenom fler dagar med oro för om han pratade sanning eller inte. Så jag ringde upp S och frågade vad som hade hänt under helgen.Det var aldrig några hard feelings mellan oss,jag berättade det hon frågade om och hon berättade saker för mig. Så var det även under detta samtal,hon berättade att han bett om en ny chans och att dom bestämt att dom skulle gå vidare och försöka igen. Det var tungt för mig att höra,men jag berättade för henne att han just då under samtalet var hemma hos mig (jag var nere på stan och handlade). Hon följde med upp till mig och ertappade honom hos mig. Dom gick hem tillsammans efter lite bråk och han sa att han valde henne för trygghetens skull. Jag visste att det skulle bli så och kände att jag åtminstonde varit ärlig mot sambon-jag fick honom "inputtad" i boet igen. Men jag var helt krossad när jag blev lämnad ensam där den dagen.
Dagen efter ringde C och grät, han hade valt fel och hade bara gjort det för att han hade tryggheten med henne men kärleken hos mig som han sa. Jag hade idiotförklarat henne som förlät honom för att haft ett förhållande bakom ryggen, men jag var inte mycket bättre själv-jag förlät honom och trodde på när han sa att han verkligen skulle lämna henne....igen! Bara någon vecka efter berättade han för henne medans jag stod bredvid att han älskade mig och att dom inte hade något kvar...dagen efter ångrade han sig och gick tillbaks till henne " för att kunna avsluta det snyggt" som han sa.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag har ens velat stå kvar tiden efter detta för att tålmodigt vänta på något som aldrig kommer att hända. Jag prövade allt, jag hotade att berätta allt för henne om han inte lämnade, jag bröt kontakten-han kom efter några dagar och grät varje gång, jag var positiv och glad för att han skulle få mer energi till det han skulle göra. Inget hjälpte...
Nu har det som sagt gått 9 månader,jag väntar och hoppas fortfarande. Mina dagar består mest av att gråta och försöka sopa upp spillrorna av all försummelse jag har orsakat-dels med skolan och dels med vänner. Jag har inte orkat,all energi har gått åt till detta och barnen. Han har fortfarande inte lämnat henne och han hävdar att jag är hans flickvän. Han har friat till mig några gånger,han vill ha barn med mig. Han tänder hoppet och sen släcks lampan igen.
Jag har börjat prata med en psykolog för att kunna hitta orken igen,mest orken till att bara gå vidare. Men nu kan jag inte , jag älskar honom otroligt mycket och kan inte föreställa mig ett liv utan honom...men gudarna ska veta att det är det enda jag vill-bara ha ett liv UTAN honom. Jag är inte värd denna behandling, defintivt inte hans sambo iheller.
JAg vet att det jag har gjort är fel gentemot hans sambo och jag kan inte förstå hur jag orkar stanna kvar och vänta...och varför. Men jag gör det och han lovar samma saker om och om igen.
Jag vet vad jag bör göra, absolut! Men vägen dit är väldigt lång...så hur ska jag gå tillväga? Någon som känner igen sig?
Tänk på det. Styrkekramar.
