Anonym (Fundersam) skrev 2012-05-29 10:28:34 följande:
De Robespierre: oj tack för ditt utförliga svar. Du beskriver verkligen det jag upplever på ett bra sätt. Dock är inte min dragning till bad boys en längtan om att förändra på ngt vis. Men jag håller med om att det finns destruktivitet i dessa förhållanden, och det har jag "mått bra" av. Naturligtvis vet jag hur dumt det här låter, men det är svårt att styra känslor. Jag har känt mig trygg i det destruktiva och när jag träffade min nuvarande partner fick jag riva ner många väggar vilket var läskigt, för att det skulle kunna bli vi två. Nu är det inte det destruktiva jag saknar, tror jag, utan diskussioner av olika slag. Om politik, konst, kultur m.m, men min partner är inte intresserad av de ämnena som jag är. Men jag tänker att jag får väl istället diskutera detta med mina vänner istället. Men egentligen kan passion finnas utan destruktivitet och obalans i "maktfördelningen"?
Förändring kan bestå av en massa olika saker. Det behöver inte nödvändigtvis innebära uppbrott eller drastiska saker utan kan lika bra vara att man väljer att se saker med andra ögon. Och som vanligt i förhållanden så krävs det att båda är med annars fungerar det inte.
Just detta att man känner att man har "mått bra" av destruktiva saker gör att man kanske skall ställa sig frågan om vad det är som gör att man "mår bra", vad det är som gör att man stannar kvar i det och varför man har en längtan efter det. Destruktivitet är aldrig något positivt och eventuella fördelar kan vara mycket korta för att sedan följas av en tung baksmälla. Jag försöker inte analysera eller spekulera i något när jag skriver detta, men vissa känner en känsla av trygghet och igenkännande i att leva med någon som man aldrig kan vinna den fulla kärleken eller respekten hos. Kan bero på att man själv anser sig inte vara värd den, att man inte förtjänar det, ens egna självkänsla är stukad eller krasst att man är rädd för att bli riktigt förälskad och därmed också utsätta sig för risken att senare bli bortvald/dumpad (trots att det saknar logik).
Vi har alla en massa murar runt om för att skydda oss från att bli sårade eller blotta oss. Dessa kan vara nödvändiga för att vi skall kunna leva. Men samtidigt så kan de vara i vägen när det gäller förhållanden där mycket handlar om att våga släppa in någon annan i sitt liv. Det där magiska när två personer känner att allt stämmer och det inte behövs några ord. En blick, en beröring, ett leende, det outtalade säger mer än 1000 ord. Men för att kunna älska så måste man våga älska. Och det innebär alltid en risk. Alternativet är att innesluta sig och spela spelet och istället kompensera det genom att visa upp en fasad med all rekvisita man tror ett lyckligt förhållande skall ha - stort hus, snygg bil, bra ekonomi, karriär, supertränad kropp, evig ungdom osv.
Det där med intressanta och givande diskussioner kan finans både i det trygga och farliga förhållandet. Där handlar det mer om vilka intressen ens partner har och om man kan mötas i detta. Jag tror att vi alla mår bra av att motionera inte bara vår kropp utan även vårt intellekt må så vara kultur, politik, musik osv. Att träffa nya personer och utveckla sig men även lära sig och upptäcka nya saker. Nu kanske det inte är en stor chans att man bara springer på någon partner som av en slump delar ens intresse av Le Corbusier eller mexikansk Death Metal/Goregrind. Och det kanske är något man får acceptera att vi inte delar precis alla intressen. Så länge det finns andra saker som uppväger detta och är av större vikt i den stora bilden så kanske man kan leva med det.
Men jag tror att det även handlar en del om motivation. I början av ett förhållande kan de flesta "stå ut med" det mesta som ens partner tycker om eller vill göra. Vi följer med på utställningar, träffar personens vänner och familj, hänger med på festivaler, kort sagt gör allt det som vi kanske normalt inte har lust med. Allt för att vi motiverar oss att göra det eftersom vinsten är att vinna den andres hjärta. Längre fram i förhållandet så brukar denna motivation sjunka eftersom man kanske tycker att det inte finns någon orsak att göra det - man har ju redan vunnit den andra. Och det är väl inget direkt fel i det eftersom ingen skall behövas tvingas till något (tvång är ingen bra sak). Men samtidigt så handlar det om en "investering" i förhållandet och partnern där man kanske någon gång ibland kunde offra sin bekvämlighet och med öppna ögon och positivt sinne testa och möta sin partner i personens intresse. Vem vet, man kanske upptäcker att man gillar det? Just denna motivation kan sätta sig emellan två personer där den ena vill att den andra skall vara med medans den andra hela tiden säger att man inte vill, inte har någon lust eller intresse. Och istället gör - ingenting. Ja, jag pratar om när det är uppenbart att det handlar om saknad motivation och inte om tvång.
Eftersom jag inte har en susning om hur din man är och ifall det kan finnas en möjlighet till att väcka ett intresse hos honom (och motivation) så kan jag inte kommentera det. Men just slentrian göds av just brist på motivation. Det blir en negativ nedåtgående spiral. Det tragiska är att (speciellt män?) brukar hitta sin motivation igen när deras partner redan har tröttnat och har beslutat sig för att gå vidare.
Passion och förälskelse hör ihop och är samtidigt olika saker. Men kan ha en passion för en sak ett helt liv. Och vara passionerat förälskad i någon. En förälskelse är oftast en period då man blir kär i någon och upptäcker nya saker i den personen varje dag. Man vill spendera allt tid med personen och när man är ifrån varandra så känner man en djup saknad och längtan. Ens tankar och vardag är uppfylld av den andra personen och man nästan lätt sinnesrubbad av alla känslor. Det är ett rus. Tyvärr är förälskelsen inte evig utan den går efter en tid över i nästa fas där det antingen övergår till något som många beskriver som kärlek. Eller så går det som för de flesta över till ingenting. Det var bara en förälskelse och lika stormigt som den kom så försvann den. Det är inte ovanligt att man känner "hur kunde jag se något i honom/henne" om man är den som drar sig ur. Är man på andra sidan så väntar säkert en tid av sorg och lidande. För man är alltid två i ett förhållande men det finns inget som säger att känslorna för varandra alltid är balanserade och jämställda. Och i ett destruktivt förhållande så är det inte ovanligt att "den mest destruktiva" även är den som tar lite lättare på förhållandet och den andre kämpat förtvivlat för att få till en balans där båda känner likadant.
Det svåra är inte att hitta kärleken. Det svåra är att kunna behålla den.
Vissa spenderar hela livet i jakten på den riktiga kärleken och upptäcker till sist att de har haft den hela tiden (och kanske även har slarvat bort den). Vad vet jag, men det kanske beror på att vi har en förkärlek till att alltid fixa saker och förbättra trots att det egentligen inte är trasigt? Vem vill inte byta upp sig till business class om möjligheten finns? Samtidigt som det kommer till ett pris som vi inte har samma lust att betala. I ett förhållande så kommer ofta notan en stund senare. När "ruset" är över. Planet har landat och man upptäcker att man inte kom fram snabbare än alla andra ombord. Det handlar inte om att moralkakor som att man skall vara nöjd med det man har osv. Vad det handlar om är att ta sig en funderare på vad det egentligen kan bero på att man känner som man gör och känna efter. Är mitt förhållande så dåligt som jag tycker det är i jämförelse med det andra alternativet? Håller jag på att försöka rättfärdiga mitt agerande och resonemang och har slutat tänka objektivt? Vad är det som är bra resp dåligt där jag är nu jämfört med alternativet och den osäkerhet som finns där? Kan jag leva med att göra ett felaktigt val som sedan inte går att backa ifall jag väljer det andra alternativet och det visar sig inte fungera? Hur ser den stora bilden ut - dvs vilka följder får en separation på vårat liv när det gäller barnen, boende, ekonomi, delad vårdnad, socialt liv osv? Har vi öht gjort ett helhjärtat försök att hitta varandra igen i vårt förhållande? Finns det förutsättningar att det finns något där som bara väntar att få blomma upp bara vi ger det en chans? Och den kanske viktigaste - finns motivationen hos båda att åstadkomma en förändring och underhålla den?
När vi känner oss osedda, inte respekterade och förvirrade så är det lätt att fly iväg och titta åt ett annat håll. Kanske få lite bekräftelse från någon annan för att boosta självkänslan och det egna värdet. Antingen för att kompensera det vi saknar hemma eller det vi har burit med oss från uppväxten. Det svåra är att försöka komma på vad allt bottnar i och speciellt våga titta inåt och se sig själv. Det kan vara skrämmande för en del för det kan öppna lådor med saker man helst vill glömma bort.
