Går det att vara kär och deprimerad samtidigt?

Du kan inte sätta "kär" och "depression" i motsats till varandra. Depression är ingen känsla. Det är en sjukdom. Självklart kan man vara kär samtidigt som man är deprimerad.

Hej TS,

Jag förstår dig precis! Jag har träffat en kille sedan ett år tillbaka. Vi var så nykära och förälskade tills för ett par månader sedan och både jag och han tycktes sväva på små moln.

Sedan blev han allt mindre kärleksfull och ville ses allt mindre. Han sa att han var stressad över sitt jobb och behövde jobba över var och varannan kväll. Jag trodde att han tröttnat och ställde honom mot väggen - flera ggr. Han sa dock att han var kär i mig och ville ha ett förhållande. Vidare sa han att han förstod att jag upplevde honom som annorlunda och att han önskade att han kunde 'bli sig själv' igen. Bara allt jobbstrul löste sig så skulle det bli bra..

Jag ville tro på honom och försökte stötta men det blev bara värre .Tills slut erkände han att det inte bara var jobbet utan hela livet som tyngde honom. Han trodde han blivit deprimerad.

Jag känner mig förtvivlad. Jag är lyckligare än jag någonsin varit i hela mitt liv, just för att jag fått ett så fantastitsikt föhållande som jag längtat efter i åratal. Att han inte känner sig lycklig - utan istället olycklig - är för mig ofattbart - om han nu är kär i mig.

Finns det några deppiga i detta forum som kan förklara denna paradox för mig och TS? Vill gärna ha era perspektiv!!!

Det är för mig ganska självklart för mig att man kan vara både och, då jag själv är det. Precis som TS pojkvän har jag haft en strulig barndom och kämpat för mitt liv sedan jag var fyra. Idag har jag haft två förhållanden med två killar (båda långa förhållanden) men har upp och ned känt mig deprimerad. Detta pga livet blir en övermäktigt ibland. Sedan har dessa människor som jag en tendens att göra sig själva olyckliga när de är lyckliga. 

När man är trasig som människa, aldrig upplevt kärlek, lycka eller omsorg utan bara våld, misshandel och otrygghet, så vet man inte hur man ska agera när man väl känner alla de där positiva sakerna. Så man går in i en låg fas igen för man vet inte hur man ska hantera allt det lyckliga.

Jag är just nu deprimerad, men min pojkvän stöttar mig genom allt. Och depressionen innefattar oftast inte honom alls! Han blir mer inblandad ofrivilligt, för det är inte pga honom jag mår dåligt. Att veta att han står där han står är viktigt för mig så jag känner mig trygg. Utan hans stöd hade sjukdomen varit betydligt värre. 

Så till TS och Luna - om man aldrig varit där kan man inte förstå det själv, och som tidigare skrev så är depression en sjukdom inte en känsla. De som har barn kan aldrig förstå hur ofrivilligt barnlösa känner, de som aldrig blivit utsatta för psykisk misshandel förstår inte varför denna person inte lämnade den destruktiva relationen tidigare osv. Inte ens vi själva som är deprimerade kan alltid förstå varför, så hur ska ni kunna förstå det? Det är heller inget vi förväntar oss att ni ska göra. Bara var där och stanna, vänta ut perioden. Det blir alltid bättre! :)
 

Jag klarar av att visa kärlek, ofta får jag dåligt samvete eller ångest för att jag inte varit kärleksfull och blir då ledsen på mig själv osv. Men jag visar kärlek, försöker göra små överraskningar som han alltid uppskattar för han vet att jag verkligen ansträngt mig då. Igår gjorde jag tillexempel pannkaksfrukost till honom fast jag varit jätteledsen i flera dagar. Och vi låg och skrattade igårkväll, kollade film och diskuterade hurvida jag ska hoppa på en utbildning eller inte i höst osv. Så man är ju glad och så i perioder fast man genomgående är ledsen haha, måste låta knäppt.

Min kille känner sig inte oälskad, han skulle aldrig säga det då jag själv vet när jag är otillräcklig. och bättrar mig. Han har aldrig klagat utan uppskattar de dagar jag mår bra, och stöttar de dagar jag inte är det. För ett par dagar sedan hade han köpt min favoritglass med sig hem för han visste att jag varit ledsen, så blir jag glad mitt i det ledsna :)

Vi älskar ju varandra, och han vet hela historien jag har bakom mig.Han kan aldrig förstå hur jag har det, men han gör det bästa av det. När jag är ledsen för att jag tycker han förtjänar någon bättre och jag är jämnt nere osv så brukar han säga " hellre en ledsen *mitt namn* än ingen alls, dessutom är det värt besväret i slutet" Då blir jag alltid sådär takcsamt otroligt glad och helt varm.

Jag vet inte vilken bakgrund din pojkvän har, men det finns massvis med böcker. Den jag läst om och om igen som är den absolut bästa heter "Psykopatens grepp" där i finns förklaringar till varför det blivit som det blev och hur man tar sig ur det. Vilken hjälp det finns att få och en plan steg för steg osv. Samt MASSVIS av olika exempel på par som har/har haft det såhär.

Jag växte upp i en missbrukande familj med en mamma som var deprimerad, så detta var min hjälp. Din man kanske har en annan bakgrund och då kanske detta inte är rätt bok? :) Kan tillägga att jag gått hos kurator sedan jag var typ 8 år och psykolog sedan 5 år tillbaka. Så jag har MASSVIS av erfarenhet av MIN deprission. Så jag känner ju mig själv och min sjukdom ganska bra vid det här laget. Det är kanske därför jag orkar leva med den? 

Hoppas du fick svar på dina frågor!
Och att ni fick lite perspektiv, fråga mer om ni har fler frågor.
Ju mer kunskap, desto bättre för alla inblandade!