Orkeslös, ledsen och uppgiven

Jag är så trött på mig själv nu, på att alltid vara så trött och aldrig känna mig speciellt glad. Detta har suttit i så länge nu så det känns inte som att jag längre vet skillnaden, det enda jag vet är att jag inte vill må såhär. Jag vet inte om det kan bero på sömn, dåliga matvanor och annat. Men jag menar jag lägger mig runt 22-23 och sover till 06 utan uppvak (och har inga sömnproblem), jag äter middag tillsammans med familjen och förutom det frukost och kvällsmål, slarvar lite med lunch men vem gör inte det? Ibland inbillar jag mig att det är nåt fel, läst en del om underproduktion i sköldkörteln osv. Men jag har inte varit och kollat för det känns som att är det inte nåt fysiskt så vet jag inte vad jag gör... Jag orkar inte ens ta mig för disken här hemma, jag lagar mat för att jag måste för barnens skull men disken blir alltid kvar fast jag ofta har massor av tid. Jag orkar bara inte...

Har inte alltid mått så bra psykiskt heller, fick en depression som varade ungefär 6-8 månader sedan mådde jag helt ok ett halvår sen fick jag förlossningsdepression i samband med att första dottern föddes. Den hängde nog i iallafall ett halvår, dock kände jag mig bättre och bättre hela tiden. Men nu känns det som att man är tillbaka där eller på väg. Jag mår ofta bra så länge livet fungerar, men minsta lilla det går emot eller blir jobbigt så hamnar jag i en sån period när jag mår dåligt, gråter om kvällarna, orkar knappt upp på morgonen och äter dåligt för matlusten är som bortblåst. Sexlust har jag inte haft någon alls sedan andra barnet föddes för två år sedan. Har aldrig haft någon stark sexdrift men nu finns där ingen, kan komma på tusen saker jag hellre gör. Detta är förstås påfrestande på förhållandet, sambon har ingen förståelse kvar nu och jag kan förstå det. Han tycker att jag gnäller för allt och alltid är trött och det gör jag ju också... Men det är ju så jag känner mig, ja känner mig grå, ledsen och trött.

Jag vet inte vad allt detta kommer ifrån men sedan depressionen för 4 år sedan har jag fått svårigheter med att koncentrera mig, lära mig nya saker, kan inte hantera stress, har ingen självdisciplin och har mycket svårt att mig för saker (om det är nåt jag inte tycker är jätteroligt). Jag har hoppat av två utbildningar efter bara nån månad bara för att jag inte kunde koncentrera mig (var på distans) och hade disciplin nog att få sakerna gjorda. Nu har jag fått ett jobb, ett vik och har varit där en dag och kände direkt att det blev för mycket. Jag har sådan hemsk ångest, har gråtit (varför liksom?) för att jag är så nervös och rädd för att jag inte ska klara det (mycket att tänka på)... Ska det behöva vara så att man ska gå därifrån med så ont i magen och tårarna rinnande? Inte för att någon varit elak utan för att jag inte klarar stressen och dehär med att ha många bollar i luften och tänka på många saker samtidigt. Jag fixar inte det, men vad gör man åt det?

Kan tillägga att jag växt upp med en pappa som är alkoholist, jag klarade mig bra under alla skolåren fram till mitten på gymnasiet. Jag skötte mitt, struntade i honom och visste att han bara snackade skit fast att han alltid sa taskiga saker och tryckte ner oss. Men sen lossnade väl allt i den där depressionen och allt kom på en gång vilket gjorde att jag med nöd och näppe (med massor av hjälp från lärare och kurator) fixade sista terminen på gymnasiet. Kan det vara det som spökar igen? Jag vill ju så gärna må bra, jag vill hitta ett jobb jag trivs med och kunna försörja min familj och ge barnen allt de förtjänar. Men vad de förtjänat mest är en glad och pigg mamma vilket de inte har de flesta dagarna nu...

Oj vad långt det blev, var tvungen att ventilera kände jag. Har bestämt mig för att stanna hemma ifrån min andra dag på jobbet imorgon, jag har så ont i magen så jag fixar inte det imorgon. Jag tänker samla mig för att klara torsdagen och kommande dagar för jag har inget val... Men vad gör man när man mår såhär? Jag mår bra korta stunder när jag gör något jag älskar, har något riktigt kul att se fram emot då glömmer jag liksom bort allt dedär som gnager på insidan för en stund. Men jag vill ju må bra hela tiden, jag vill inte behöva ha denna ångesten för precis allt jag gör, har sån beslutsångest med alla val jag gör om det så handlar om vilka byxor jag ska ta på mig eller vilket godis jag ska köpa. Jag kan få ångest över ett sånt litet obetydligt val, då kan ni kanske förstå hur jag blir när det ska göras ett större val?

Vet inte vad jag ville komma med detta alls, kanske någon bara kan säga åt mig vad jag ska göra för jag vet inte själv. Ibland tror jag på sambon när han säger "skärp dig nu" och tror att det bara är jag som är barnslig och feg och kanske är det så ibland. Men att alltid ha oron, känna sig mer eller mindre ledsen och att vara så trött. Ska det vara så?

Någon som känner igen sig, kan ge mig några råd på vägen eller berätta om hur ni vände ert liv från en dålig period (en lång sådan...) ?