Stör mig på min egen mamma
(Förlåt för ganska lång och osammanhängande inlägg)
Jag kan inte hjälpa det men jag stör mig nåt fruktansvärt på min mamma. Har känt så i några år men det är nu på senaste som jag känner att jag knappt jag prata eller umgås med henne utan att jag blir på dåligt humör.
Hon gör väl inget dumt egentligen utan är bara störig som person. Hon ringer varje dag och småpratar, hon ringer nästan aldrig och säger nåt viktigt. Oftast är hon väldigt tyst i telefon oxå och hon typ väntar på att jag ska säga nåt? men jag har inte nåt att säga henne varje gång hon ringer. Hade vi hörts ett par ggr i veckan så hade vi kanske haft lite mer att prata om. Om jag frågar lite lätt om det var nåt speciellt hon ville så blir hon sur och kan säga nåt i stil med "jaha nä men vi lägger väl på då". Hon blir så lättstött om man ifrågasätter henne.
Jag vill bli på bra humör av min mamma och kunna ha roligt med henne men jag blir på dåligt humör, trött och nästan deppig av henne. Hon är så tystlåten och seeeg. Om vi är med varann så frågar hon flera ggr om det är nåt som har hänt eller om jag är sur för att jag inte har "dragit på mungiporna" som hon säger. Även om jag känner mig på bra humör så frågar hon. Blir sjukt irriterad när hon frågar och blir ju självklart på dåligt humör när hon frågar det tusen ggr och får svar att det inte är nåt. Hon stirrar även på mig som att hon försöker se vad jag tänker på och den blicken kan göra mig så irriterad. Långa, bekymrade blickar och jag vill bara skrika: sluta stirra!!. Men jag håller god min för att inte göra henne upprörd.
Var väldigt orolig över en knöl jag hittade i bröstet för ett tag sen och jag kunde knappt sova av oro i flera dagar. Jag ringde och grät till mamma och berättade att jag var orolig och att läkaren hade sagt att jag borde komma in så fort jag kunde. Sen när vi har pratat klart så tror hon att jag har lagt på och jag hör hur hon suckar och säger till min pappa att jag är en hypokondriker. Jag blev oerhört ledsen och sen dess berättar jag inte för min mamma om jag är sjuk eller orolig över nåt med min kropp för jag vet att hon inte tar mig på allvar.
Hon tror inte att jag är en vuxen person. Hon vill veta allt jag gör, vilka jag är med och om jag har haft roligt när jag varit på krogen osv.. Vill ha ett eget liv utan att mamma ska lägga sig i allt. Min mamma hade nyckel till min förra lägenhet och en helg hade jag varit ute på krogen och fått med mig ett ragg hem. Vem stövlar inte in i min lägenhet precis under morgonsexet då? Jomen självklart mamma. Vilken förälder kommer in i sin vuxna dotters lägenhet en söndagsmorgon (eller vilken dag som helst) utan att höra av sig innan? Det var så pinsamt och hon hade antagligen hört allt för när vi var klara knackade hon på min sovrumsdörr... Killen blev ju livrädd och gömde sig under täcket och jag skämdes över att min mamma stapplar in sådär. Hon sa inte ens förlåt sen utan låtsades om som att inget hade hänt.
Jag gillar mina svärföräldar väldigt mycket och trivs bra i deras sällskap och även min sambos syskon. Känner mig mer avslappnad med svärmor än med min egen mamma. Hon är rolig, varm, glad och en sån som man kan prata om allt med. Jag fick en jättefin present av mina svärföräldrar när jag fyllde år och var jätteglad och berättade för mamma vad jag hade fått och reaktionen blev typ "jaha." Sa igen att det var väl jättesnällt av dom? och hon sa bara "ja." Lät inte ens som att hon brydde sig eller lyssnade. Är hon svartsjuk på mina svärförädrar som hon inte ens har träffat än? Jag brukar inte ens säga nåt speciellt om dom heller.. Kan hon inte vara glad över att jag har hittat en sån fin kille som dessutom har en fin familj. Hade ett skitförhållande förut och mådde dåligt i flera år så hon borde verkligen vara glad att jag äntligen har hittat en bra kille som dessutom har en familj som bryr sig om mig.
Det bästa vore ju såklart att prata med henne men hon tar inte åt sig. Oftast så tar hon bara illa upp börjar nästan gråta om jag försöker förklara för henne. Och då har jag bara sagt milda saker som att hon inte borde fråga om jag är på dåligt humör jämt och ständigt. Hon är så svag och går inte att diskutera med utan att hon gråter eller blir arg/tar illa upp. Hon kan säga förlåt och att hon ska tänka på det men ändå så blir det ingen skillnad.
Ja det här är bara några saker jag kommer på nu som jag stör mig på.
Någon som känner igen sig eller har råd, tips på vad jag ska göra?
Jag kan inte hjälpa det men jag stör mig nåt fruktansvärt på min mamma. Har känt så i några år men det är nu på senaste som jag känner att jag knappt jag prata eller umgås med henne utan att jag blir på dåligt humör.
Hon gör väl inget dumt egentligen utan är bara störig som person. Hon ringer varje dag och småpratar, hon ringer nästan aldrig och säger nåt viktigt. Oftast är hon väldigt tyst i telefon oxå och hon typ väntar på att jag ska säga nåt? men jag har inte nåt att säga henne varje gång hon ringer. Hade vi hörts ett par ggr i veckan så hade vi kanske haft lite mer att prata om. Om jag frågar lite lätt om det var nåt speciellt hon ville så blir hon sur och kan säga nåt i stil med "jaha nä men vi lägger väl på då". Hon blir så lättstött om man ifrågasätter henne.
Jag vill bli på bra humör av min mamma och kunna ha roligt med henne men jag blir på dåligt humör, trött och nästan deppig av henne. Hon är så tystlåten och seeeg. Om vi är med varann så frågar hon flera ggr om det är nåt som har hänt eller om jag är sur för att jag inte har "dragit på mungiporna" som hon säger. Även om jag känner mig på bra humör så frågar hon. Blir sjukt irriterad när hon frågar och blir ju självklart på dåligt humör när hon frågar det tusen ggr och får svar att det inte är nåt. Hon stirrar även på mig som att hon försöker se vad jag tänker på och den blicken kan göra mig så irriterad. Långa, bekymrade blickar och jag vill bara skrika: sluta stirra!!. Men jag håller god min för att inte göra henne upprörd.
Var väldigt orolig över en knöl jag hittade i bröstet för ett tag sen och jag kunde knappt sova av oro i flera dagar. Jag ringde och grät till mamma och berättade att jag var orolig och att läkaren hade sagt att jag borde komma in så fort jag kunde. Sen när vi har pratat klart så tror hon att jag har lagt på och jag hör hur hon suckar och säger till min pappa att jag är en hypokondriker. Jag blev oerhört ledsen och sen dess berättar jag inte för min mamma om jag är sjuk eller orolig över nåt med min kropp för jag vet att hon inte tar mig på allvar.
Hon tror inte att jag är en vuxen person. Hon vill veta allt jag gör, vilka jag är med och om jag har haft roligt när jag varit på krogen osv.. Vill ha ett eget liv utan att mamma ska lägga sig i allt. Min mamma hade nyckel till min förra lägenhet och en helg hade jag varit ute på krogen och fått med mig ett ragg hem. Vem stövlar inte in i min lägenhet precis under morgonsexet då? Jomen självklart mamma. Vilken förälder kommer in i sin vuxna dotters lägenhet en söndagsmorgon (eller vilken dag som helst) utan att höra av sig innan? Det var så pinsamt och hon hade antagligen hört allt för när vi var klara knackade hon på min sovrumsdörr... Killen blev ju livrädd och gömde sig under täcket och jag skämdes över att min mamma stapplar in sådär. Hon sa inte ens förlåt sen utan låtsades om som att inget hade hänt.
Jag gillar mina svärföräldar väldigt mycket och trivs bra i deras sällskap och även min sambos syskon. Känner mig mer avslappnad med svärmor än med min egen mamma. Hon är rolig, varm, glad och en sån som man kan prata om allt med. Jag fick en jättefin present av mina svärföräldrar när jag fyllde år och var jätteglad och berättade för mamma vad jag hade fått och reaktionen blev typ "jaha." Sa igen att det var väl jättesnällt av dom? och hon sa bara "ja." Lät inte ens som att hon brydde sig eller lyssnade. Är hon svartsjuk på mina svärförädrar som hon inte ens har träffat än? Jag brukar inte ens säga nåt speciellt om dom heller.. Kan hon inte vara glad över att jag har hittat en sån fin kille som dessutom har en fin familj. Hade ett skitförhållande förut och mådde dåligt i flera år så hon borde verkligen vara glad att jag äntligen har hittat en bra kille som dessutom har en familj som bryr sig om mig.
Det bästa vore ju såklart att prata med henne men hon tar inte åt sig. Oftast så tar hon bara illa upp börjar nästan gråta om jag försöker förklara för henne. Och då har jag bara sagt milda saker som att hon inte borde fråga om jag är på dåligt humör jämt och ständigt. Hon är så svag och går inte att diskutera med utan att hon gråter eller blir arg/tar illa upp. Hon kan säga förlåt och att hon ska tänka på det men ändå så blir det ingen skillnad.
Ja det här är bara några saker jag kommer på nu som jag stör mig på.
Någon som känner igen sig eller har råd, tips på vad jag ska göra?
