4 år,slåss när hon är arg

Vi har en son på 4½ och han både skriker, slåss och spottar på oss när han blir arg. Jag fick tipset på förskolan att inte prata så mycket om det när det händer utan att försöka bryta istället och locka med andra saker/händelser. Fast man tror att en 4 åring förstår mycket så förstår dem inte detta för dem har så mycket känslor i dessa utbrotten att dem inte är mottagliga för en diskussion just då. Däremot tyckte dem att man skulle ta en kort diskussion kring det innan läggningen när man varvar ner. Inte tjata bara fråga vad som hände och hur dem kände osv och sedan kort berätta hur man själv kände när det hände, max 5 min får det ta. Vi har precis börjat med detta och jag kan väl inte säga än om det har funkat för oss men jag tycker nog att han lyssnar lite bättre iaf. Annars är han ju världens goast kille som gärna skrattar och busar på ett trevligt & roligt sätt.

Man känner sig ju helt misslyckad som förälder när man ser detta beteende men det känns samtidigt skönt att det inte bara är mitt barn och att det troligen bara är något som många av oss måste ta oss förbi/igenom.

vi har oxå bara kort när det sker sagt att man inte får slåss, o sen pratat mer med henne när hon lugnat sej.
kanske är ganska vanligt i den åldern, jag vet inte,men nyligen var hon "bara" arg o skrikig o nu är det slåss hon gör utöver det när hon blir arg, inte alla ggr men många.känns svårt att bryta/locka med annat när hon är superarg..kan ngn eller du ge exempel hur ni isf bryter /lockar med annat mitt i ilskan hos erat barn tack. 

Det var samma här med min äldsta när han var 4. Han har alltid haft ett rätt lugnt humör och varit oerhört resonabel på alla sätt och vis men just runt 4 så började han tända på en nanosekund. Blev tvärilsk och slog. Vi har en lillebror som är 16 månader är yngre så här är det nolltolerans som gäller för våld eftersom han minst lika ofta kunde bli arg på lillebror. Vi gjorde bara så att vi hindrade direkt då vi såg att det var på gång, talade tydligt om att det under inga omständligheter är OK att göra illa någon annan, bekräftade att vi såg och förstod att han var arg och det är helt OK och visade konkret på andra alternativ att lösa konflikten/situationen på. och så gjorde vi så om och om och om igen . Nu är han snart 4½ och det har mer eller mindre försvunnit. Han flög på sin lillebror häromdagen, men då var det länge sedan det hände sist. Troligtvis en fas helt enkelt.

Avledning använder inte jag med ett så stort barn. Gör inte det när lillebror är arg heller. Jag tycker att det sänder fler signaler....på flera sätt.

Så här står det om 4-åringar i psykologiguiden. Känner igen mycket i min 4-åring även om vi numera i stort sett är tillbaka till den rätt harmoniske kille vi hade innan :

"4-år är på många sätt en harmonisk ålder. Barnet är aktivt, nyfiket och roligt. Men runt 4 år kommer barnet in i en intensiv utvecklingsperiod och som vid all utveckling kan det också bli jobbigt. Det kan bli en kamp om makten hemma och till synes små motgångar kan göra barnet rasande. Nu är barnet inte lika lätt att avleda längre.

4-åringen har en bra självkänsla och tror på sin egen förmåga. Världen öppnar sig och barnet söker sig allt längre från mamma och pappa, men behöver förstås också den trygga basen hemma. Ena stunden stor och kapabel, nästa stund liten och mammig och pappig. Det är motsatsernas tid.

Kompisarna blir allt viktigare. Barnet lär sig ta hänsyn, samarbeta, kompromissa, vänta på sin tur och empatin vaknar. Förstår och vet allt mer, också om hot och faror och blir därför ofta mer ängsligt. Vågar till exempel inte gå på toa själv. Mörkrädsla och mardrömmar är vanligt liksom tankar på döden."

låter precis som min 4 åring