Ni med bulimi

Jag hade det som du - jag kunde få i mig 10.000kcal på en enda dag, om inte mer. Kunde kräkas 20 gånger. Men nu är jag i princip frisk. Hetsar aldrig, kräks ca 1 gång i månaden. Så det finns hopp! Men man mår ju helt vansinnigt dåligt... :/ Hoppas det går bra för dig hos dietisten!
Kram

Tack för dina ord. Jag vill så gärna komma ur detta men samtidigt så känner jag en längtan till att få äta. Grejen är den att jag äter helt ok oxå fram tills det att jag börjar hetsäta å spy. hur gjorde du för att komma ur det?

Trodde det var fler än jag som lider av bulimi men det verkar ju inte så???

Hej! I många år var den sjukdomen min "bästa vän". Jag tröståt massor och kräktes för att hålla vikten. Jag kämpade för att sluta i många år. Dietister, kuratorer med mera. Men lyckades inte då. Men så en kväll när barnen sov, hade jag hetsätit massor. För att dölja för min sambo att jag behövde kräkas, sa jag att jag skulle ta en dusch. Klädde av mig, startade duschen och kräktes upp allt. Satte fingrarna i halsen om och om igen tills allt kommit upp. När jag sen såg allt som kommit upp fick jag en känsla av "Vad tusan håller jag på med egentligen!?!" För första gången kände jag skam över vad jag gjort. Skam och äckel. Efter det "orkade" jag inte längre hålla på med sjukdomen. Det hände några gånger att jag fick kortare återfall ibland. Idag hetsäter jag inte längre. Men måste erkänna att jag ibland saknar känslan av att frossa allt jag kan och sen kräkas upp allt. Jag önskar Dig verkligen lycka till! Jag svarar gärna på frågor om Du undrar något. Vet hur jobbigt det är

Så glad jag blir för din skull!!!!
Vet bara själv inte hur jag ska vända mitt tanke mönster. Precis som du skriver så kan jag längta efter att bara få frossa. Att kräkas är inget jag funderar på innan. det är ju bara nåt som blir efteråt.

Jag har tänkt de gånger då jag kräkts blod el fått sår i halsen att nu måste jag lägga av men det glöms liksom av.   

Precis så var det för mig också. Jag glömde också av. Känner igen mig massor i det du skriver. Jag började ofta dagen med att äta bra! Men så fort jag åt något onyttigt så fortsatte jag . Hetsåt och kräktes. Jag gav liksom upp gång på gång. Matmissbruk är det svåraste att ta sig ur :(. Vi exponeras för det hela tiden. All reklam som kommer, reklamen på TV. Stora chipspåsar och choklad. Det triggar ju igång oss. Alkohol, cigaretter och droger klarar man sig utan. Men mat måste man äta hela livet för att överleva. Det är svårt när man förlorar kontrollen och balansen.

det är verkligen en vidrig sjukdom vi har. jag äter inte direkt normalt under dagarna utan "hetsäter" på sätt och vis även då, dock väldigt kalorisnåla trygga saker jag lärt mig är ok. kan t ex äta 2-3 kg apelsiner på en dag utan att riktigt tänka på det, jag bara måste äta något hela tiden. klarar knappt en timme utan att sätta i mig nåt men att äta en normal måltid är otänkbart från att jag vaknar på morgonen, därför hetsäter jag nyttigheter om jag har folk omkring mig, har jag inte det börjar jag ofta hetsa redan till frukost. efteråt, när jag spytt och städat undan efter mig, känns det lugnt ett par timmar och det känns som att jag fått det ur världen för dagen, men sen börjar jag planera nästa. vad har vi hemma, när är jag ensam, var ska jag handla osv. till kvällen brukar jag äta en väldigt stor middag med min ovetande (!) partner som tycker det är kul att jag är så glad i mat, haha... sen fortsätter jag kvällen med efterrätt, godis, äter tills jag knappt kan stå rakt och gömmer magen i stora kläder. tar en kvällsdusch på två minuter och spyr i tjugo, borstar tänderna och går och lägger mig. orkar inte ha det såhär längre men är livrädd för att lägga på mig massor om jag börjar äta normalt. är underviktig nu men känner mig fet såklart, att veta rationellt att man är sjukligt smal hjälper föga. lägger enorma pengar på detta också, har verkligen inte råd. när pengarna börjar ta slut köper jag bara reagrejer och storpack för att dryga ut ekonomin. gömmer godis i väskor, fickor och bakom annan mat i skåpen och kylen. smugglar ut pappren när jag tar ut soporna. jag önskar som många andra bulimiker på ett sätt att jag var anorektiker istället och hade kontroll, denna sjukdomen är så präglad av att förlora kontroll och självbehärskning, att ha dålig karaktär, att man är svag och inte kan stå emot frestelsen... visst önskar jag allra mest att jag var frisk och glad och kunde njuta av livet, men en hemlig önskan att vara anorektisk och knappt äta alls... jo, den har jag ju. ts, hur ser ditt liv ut i övrigt, familj och vänner etc? ingen misstänker nåt?

hej! 
jag har varit där du är, alltid samma lovord till sigsjälv. ibland hinner inte ens morgondagen komma, utan man sitter där några timmar senare i en ny frossa o i spyor... :/
MEN jag kan lova dig att man KAN bli frisk!!
du får räkna med att de tar tid, om du har många ätstörda vänner runt dig så föreslår jag att du försöker ta lite avstånd till dom.
man dras så lätt ner, sedan är ett stort steg att berätta för vänner o familj. man får så mycket stöd av dom o det blir svårare för sjukdomen att hålla sina klor om dig om någon annan håller fast i dig!

har du bara kontakt med en dietist? du bör kontakta en ätstörningscentral direkt, eller så måste du vara ärlig mot din dietist och berätta om din bulimi.
visst kan de gå över för många, de trodde ja i många år, men ja fick tampas med anorexi o bulimi i 15 år o idag ser ja mig för så gott som frisk. ja har alltid ett vakande öga på migsjälv ;)
och visst har ja fått bakslag, tom iår...men bara för att man gör ett bakslag är man inte tillbaka på botten igen.
man får börja räkna de friska dagarna och acceptera att man faller tillbaka, även om man inte acceptera det som något som sker dagligen, såklart!

man blir fan inte rik av att ha bulimi heller....fy fan va man äter o spyr upp sina pengar... :(
man förstör tänder, hår, har ingen ork, stänger in sig, vänner försvinner, ljuger, magen blir knas!

ja ville skriva något klokare men ja har snor upp i hjärnan idag så ja kan inte riktigt tänka ;)

vill att du ska vet att det finns hjälp och det går att bli frisk! 

Här har du en till, eller jag vet inte vad jag ska kalla det en blandning kanske ? 
Dagarna äter jag nästan ingen och om jag äter så äter jag så lite som möjligt (dock svårt) och så nyttigt som möjligt.
Sen på kvällarna trycker jag, ätr ofta en middag efter middagen när alla andra gått i säng och sen kräks jag till inget är kvar.
Jag har varit i perioder i 8år, ibland är de bara 1 gång i månaden men sen har jag perioder då de är varje dag.
Sen jag fick barn för snart 3 år sen har de blivit bättre men nu är de värre än någonsin.
Efter andra barnen fick jag en förlossnings depression  och gick då ner till min målvikt vilket jag inte gjort på 8 år och nu är jag såå rädd att gå upp, tycker forfarande jag är tjock fast att jag verkligen inte är de.
Mår piss !

Är fortfarande och pratar sen förlossningsdeppen och varje gång jag kommer dir tänker jag säga de men jag ångrar mig alltid innan jag sagt de =(