Föräldrar till barn med ADHD

Hej.

Jag är bonusmamma till en kille på snart 9 år, han fick diagnosen ADHD i februari i år, något jag egentligen vetat om sedan jag träffade min sambo för snart 5 år sedan.

Hans mamma har hela tiden haft ursäkter som att han är lite livlig osv och inte gått med på att göra en utredning.
När han gick i ettan fick vi hjälp av skolan som kopplade in en barnpyskolog och därifrån har det gått.

Iallafall, han äter nu Concerta 36mg/dag och det är en ENORM skillnad på pojken. Denna helg blir första gången vi får medicinera honom en skolfri dag då hans mamma hämtat ut receptet och vägrat ge honom medicin´när han inte går i skolan. 

Vi har framför allt sett vilka gynsamma effekter medicinen haft både i skola och hemma, men framför allt i sina vänskapsrelationer. Hans mamma delar inte vår åsikt bortsett från skolan där han börjat jobba ikapp det han legat efter med så länge.

Dock känner jag ingen jag kan prata med om det här, andra föräldrar med barn som har samma diagnos, vuxna med diagnosen osv. Skulle hemskt gärna vilja hitta fler föräldrar att dels få råd från, tips på hur ni förenklar vardagen osv.

Min sambo och barnets mamma har ett väldigt dåligt samarbete och kan knappt prata normalt med varandra, Hans storasyster bor på heltid hos mamma då hon inte riktigt tycker om reglerna här hemma samt att mamma har en kompis som står för alla kostnader och ger henne vad hon vill i stort, 14 år gamal i sommar. Pojken funderar hemskt mkt på allt kring syster osv och vi känner att vi inte kan tvinga henne att vara här när hennes mamma anser att hon är mogen nog att bestämma det själv (vilket jag inte anser då hon uttryckt sig själv på samma sätt, hon vill inte vara med mamma utan just med mammas kompis så hon kan göra vad hon vill ). och detta är ju en evig kamp för honom som inte förstår hela situationen.
Han har även fått en medicin utskriven för att kunna komma till ro på kvällarna, han ska ta den 2 h innan läggdags och sedan hålla sig lugn, Vi har dock inte gett honom den medans hans mamma har gjort det.

Vi menar på att sedan han startade med medicinen har han börjat reflektera över saker som händer, han hänger med mer och är mycket mer medveten vilket gör att när kvällen kommer börjar han fundera på saker som han hört eller sett, han blir förvirrad och ledsen, ibland för att mamma och pappa alltid bråkar, ibland för en hund som någon avlivat, ibland för att han inte får göra som sin syster, något som hänt i skolan etc.. 
Jag har lyckats övertala hans mamma till att ta kontakt med BUP för en samtalskontakt till honom där han slipper vara rädd att någon blir ledsen eller arg för det han säger/känner..

Jag tror inte att man löser hans nedstämdhet och strul vid sänggende med medicin utan genom att stötta och hjälpa honom hantera olika känslor och skapa en tillvaro där han kan slappna av och må bra. Jag tycker det är en positiv effekt att han börjat bli medveten om omvärlden och framförallt sig själv.

Men en del ligger också i att han känner att han är annorlunda, han har personlig assistent i skolan och egen dator som hjälpmedel. Han har hört elaka ramsor om olika diagnoser och känner sig ensam och utanför. I min värld vore det då mer rätt att skapa en förståelse och att han inte ska se sin diagnos som ett hinder eller att han är så annorlunda och ensam utan att han har ett annat behov och därutöver inte skiljer sig så mkt från andra barn.

Jag vet inte om jag tänker rätt, jag har fruktansvärt svårt med dem veckor han är här då hans pappa bara tycker synd om honom och därav har svårt att sätta gränser (vilket jag har förstått som a och o, tydliga gränser och regler, vara konsekvent och uppmuntrande) och hans mamma är inte konsekvent alls utan mer nästan psykiskt terroriserar honom när medicinen går ur och han krånglar (senast hade hon taat om för honom att om han fortsätter kommer hon kollapsa och åka ivög med ambulans och då fick han då vara hos oss på heltid) . 

Blev ett långt inlägg, men jag behöver tips och råd för att klara av vardagen själv, jag som är helt utan rättigheter men har massor av skyldigheter. Jag älskar den pojken utan tvekan, inte som mina egna barn, men på ett innerligt och ärligt sätt. Men jag får svårt att vara positiv då veckorna när han kommer, innebär att då kommer problem och konflikter med honom, Ofta är det egentligen inte han själv utan hans föräldrar som skapat konflikterna, sagt något eller ja, mkt kommer med honom som sagt, bortsett svårigheterna som annars finns i vardagen med barn som har ADHD .

Hoppas någon orkat läsa och kan ge några tips/råd eller åsikter.

Tack =)