Anonym (Anina)

Äldre 2 Jun 17:25

38 svar

Jag får vredesutbrott på barnen och mår dåligt sedan...

Jag måste skriva av mig och fråga om råd. Jag har tre barn, ett i tonåren (14 år) och två mindre (3 och 5 år). Vi har haft det tufft i familjen med svår sjukdom hos ett av barnen och en strulig tonåring. I kombination med mycket arbete och en massa räkningar så känner jag mig pressad till bristningsgränsen. De två minsta barnen bråkar också med varandra hela dagarna. De retas, skriker och är ovänner för det mesta.

Jag får ibland vredesutbrott på barnen och blir så arg så att jag skriker och har daskat dom i rumpan och på armarna. Jag vet vet vet att det är fel och jag skäms SÅ himla mycket efteråt. Jag tänker att de får men för livet och att de kommer hata mig. Kanske kommer de att slå sina partners eller så kommer socialen och tar dem ifrån mig. Blir rädd att de ska skvallra på dagis eller att grannarna ska anmäla. Det är rätt lyhört och jag kan inte tygla mig. Skriker som en dåre. Klär på dem och tvingar ut dem på gården när de håller på som värst inne (vi bor barnvänligt vid en liten inhägnad innergård så det är ingen fara att de är ute ensamma).

Jag känner mig som sämsta mamman på jorden. Är jag psykiskt sjuk? Finns det någon annan som har det såhär? Vad kan man göra för att inte hamna i situationen? Jag vill INTE gå och prata med nån eftersom vi bor på liten ort och jag är rädd.

Tacksam för råd. Ni som tycker att jag är dum i huvudet behöver inte säga det, jag mår nog dåligt som det är.

Anonym

Äldre 2 Jun 17:29

#1

jag har 1 fyraåring... och h*n kan driva mig till vansinne.... Jag kan höja rösten och ta tag i h*n när h*n inte lyssnar på mig men har aldrig slagit h*n någon gång.... här är det med lyhört... men vad skall man göra när barnet inte lyssnar på en när man säger till i vanlig ton och bara ignorerar en...

Loriyana

Äldre 2 Jun 17:32

#2

Mina föräldrar hade det också tufft. Liknande situation som du. Sex barn, varav två (tvillingar) allvarligt sjuka. Svårt att få ekonomin ihop osv osv. Vi fick också dask på rumpan ibland. Jag hatar inte mina föräldrar för det. Jag älskar mina föräldrar och jag älskar mina syskon och jag förstår att situationen helt enkelt var för tuff för dem då vi var små.

Det låter som om du behöver hjälp med avlastning. Som du vet så är det inte ok att slå och det finns betydligt bättre sätt att uppfostra barn på. Om du inte vill prata med någon expert så får du se till att DU blir experten. Läs böcker om barnuppfostran tex. Att slå är en kortsktig och inte särskilt effektiv "lösning" och det får bara dig och dina barn att må dåligt.

Anonym (been there)

Äldre 2 Jun 17:37

#3

Jag tror nog att de flesta föräldrar vrålar åt sina barn då och då, men om man själv känner att det är för mycket och man mår dåligt av det, då tycker jag att man är skyldig, som förälder, att söka hjälp. Inte nödvändigtvis psykologhjälp, utan avlastning någon timme i veckan kan vara en gudagåva som räcker väldigt långt!! Om man börjar ta till fysiska bestraffningar för att få dem att lyssna så är det ett varningstecken som man måste ta på allvar, och det tror jag du själv också vet, innerst inne, TS.

Du är inte en sämre mamma för att du inte orkar vara glad. Barn ÄR jobbiga, våra två bråkar och tjafsar också hela dagarna och jag känner precis igen känslan och vet hur du har det! Jag skäms också ibland då jag släpper lös irritationen! Värsta monstermamman!

Har du någon avlastning, någon som kan komma och hjälpa dig? Har du någon att prata med, någon som orkar lyssna på problemen med sjukdomar och tonårstrots? Jag har märkt att det hjälper om man har en "ventil", någon som lyssnar och som man kan berätta allt åt. Jag bor också på en liten ort, och att kontakta socialen för avlastning kommer inte på fråga. Däremot tog jag kontakt med kyrkans familjerådgivning, och har nu en kvinna som kommer en gång i veckan och pratar, hjälper mej i hushållet eller med barnen (lekpark, promenad eller så) och hon har såklart tystnadsplikt.

För din egen skull tycker jag att du ska våga be om hjälp från någon. Redan att ringa någon stödlinje kan vara till stor hjälp, man behöver inte bära allt ensam.

Kram!

Anonym (Anina) Trådstartaren

Äldre 2 Jun 17:41

#4

Anonym (been there) skrev 2012-06-02 17:37:11 följande:

Jag tror nog att de flesta föräldrar vrålar åt sina barn då och då, men om man själv känner att det är för mycket och man mår dåligt av det, då tycker jag att man är skyldig, som förälder, att söka hjälp. Inte nödvändigtvis psykologhjälp, utan avlastning någon timme i veckan kan vara en gudagåva som räcker väldigt långt!! Om man börjar ta till fysiska bestraffningar för att få dem att lyssna så är det ett varningstecken som man måste ta på allvar, och det tror jag du själv också vet, innerst inne, TS.

Du är inte en sämre mamma för att du inte orkar vara glad. Barn ÄR jobbiga, våra två bråkar och tjafsar också hela dagarna och jag känner precis igen känslan och vet hur du har det! Jag skäms också ibland då jag släpper lös irritationen! Värsta monstermamman!

Har du någon avlastning, någon som kan komma och hjälpa dig? Har du någon att prata med, någon som orkar lyssna på problemen med sjukdomar och tonårstrots? Jag har märkt att det hjälper om man har en "ventil", någon som lyssnar och som man kan berätta allt åt. Jag bor också på en liten ort, och att kontakta socialen för avlastning kommer inte på fråga. Däremot tog jag kontakt med kyrkans familjerådgivning, och har nu en kvinna som kommer en gång i veckan och pratar, hjälper mej i hushållet eller med barnen (lekpark, promenad eller så) och hon har såklart tystnadsplikt.

För din egen skull tycker jag att du ska våga be om hjälp från någon. Redan att ringa någon stödlinje kan vara till stor hjälp, man behöver inte bära allt ensam.

Kram!

Vi har tyvärr inte avlasning. Föräldrarna bor långt bort och alla kompisar har fullt upp med sitt. Jag kan prata med många tjejkompisar men är helt slut. Skulle verkligen behöva avlastning.

Hur fick du kontakt med kyrkan? Är du aktiv? Är det svenska kyrkan? Jag är medlem men inte aktiv alls. Kan jag kontakta dem tror du? Kostar det något med hjälpen som kommer?

Vore super bara att ha en vuxen som kommer in ibland.

sickan 2

Äldre 2 Jun 17:47

#5

Prova avslappningsövningar.Regelbundna.

Anonym (lugn)

Äldre 2 Jun 17:54

#6

Hej!

Jag vill också bidra till att hjälpa dig avdramatisera situationen lite. Jag tror inte dina barn kommer få men för livet. Dock tror jag som du själv att du är på bristningsgränsen och måste lyssna på dig själv nu.

Jag LOVAR, oavsett hur pretentiöst perfekta man kan tro att alla föräldrar är, att de allra flesta blir trötta på sina barn, inte bara ibland utan OFTA! Det är ju praktiskt taget konstruerade för att pocka på uppmärksamhet för sin överlevnads skull. Problemet är ju när det blir för ofta, och när man reagerar för hårt. Och det där känner man ju själv! Du känner ju det! Tänk om du inte gjort det? Jag tror att det är barn till föräldrar utan denna "självbevakning" som har det svårast.

Jag tror att du behöver komma in i nya vanemönster. Inte fokusera på att låta bli att tex skrika, utan försöka med andra saker. Som att konsekvent separera, bära bort barnen lång från varandra, när de bråkar. Kanske tillåta dig att släppa på de här perfekta-förälder-principerna och låta dem titta på en film om de är trötta och hungriga innan middagen. Till exempel.

Anonym (been there)

Äldre 2 Jun 18:17

#7

Anonym (Anina) skrev 2012-06-02 17:41:10 följande:

Vi har tyvärr inte avlasning. Föräldrarna bor långt bort och alla kompisar har fullt upp med sitt. Jag kan prata med många tjejkompisar men är helt slut. Skulle verkligen behöva avlastning.

Hur fick du kontakt med kyrkan? Är du aktiv? Är det svenska kyrkan? Jag är medlem men inte aktiv alls. Kan jag kontakta dem tror du? Kostar det något med hjälpen som kommer?

Vore super bara att ha en vuxen som kommer in ibland.

Det är gratis, och jag har inte varit aktiv inom kyrkan, utan tvärtom så hör jag inte ens till den kyrkan jag får hjälp ifrån! Svenska kyrkan är det (jag är frikyrklig). Man kan också få hjälp ekonomiskt därifrån om det behövs (tror jag), eller matkassar om man vill. Du kan säkert googla på den församling som finns där du bor, de brukar ju ha kontaktuppgifter på nätet. "Min" församling hade telefonnummer och mail till familjerådgivare, diakonissor, själavårdare osv på sin hemsida. Annars finns de väl i telefonkatalogen antar jag.

Det jag tycker är viktigast är att du inte skuldbelägger dig själv för att du inte orkar. Det ÄR oerhört tungt när ett barn är sjukt, utöver den vanliga vardagen som redan är tillräckligt tuff i sig.

Anonym (lugn) skrev 2012-06-02 17:54:34 följande:

Hej!

Jag vill också bidra till att hjälpa dig avdramatisera situationen lite. Jag tror inte dina barn kommer få men för livet. Dock tror jag som du själv att du är på bristningsgränsen och måste lyssna på dig själv nu.

Jag LOVAR, oavsett hur pretentiöst perfekta man kan tro att alla föräldrar är, att de allra flesta blir trötta på sina barn, inte bara ibland utan OFTA! Det är ju praktiskt taget konstruerade för att pocka på uppmärksamhet för sin överlevnads skull. Problemet är ju när det blir för ofta, och när man reagerar för hårt. Och det där känner man ju själv! Du känner ju det! Tänk om du inte gjort det? Jag tror att det är barn till föräldrar utan denna "självbevakning" som har det svårast.

Jag tror att du behöver komma in i nya vanemönster. Inte fokusera på att låta bli att tex skrika, utan försöka med andra saker. Som att konsekvent separera, bära bort barnen lång från varandra, när de bråkar. Kanske tillåta dig att släppa på de här perfekta-förälder-principerna och låta dem titta på en film om de är trötta och hungriga innan middagen. Till exempel.

Bra skrivet, jag håller med. För din egen skull ska du lyssna på dig själv i tid TS, innan du går in i väggen helt! Var snäll och förlåtande mot dig själv, du duger som mamma trots att du inte är perfekt. För det finns inga perfekta mammor - inte ens nästan!

Anonym

Äldre 2 Jun 18:27

#8

Sök GENAST hjälp!

Du är rädd att barnen ska skvallra?!! Eh, så du bryr dig bara om vilka konsekvenser det skulle få för DIG?!

Varför beter du dig så här istället för att kontakta en psykolog för ditt mående och Soc för att få stöd med barnen??!

Jag blir lite illa berörd, då jag själv har barn som i år är just 14, 5 och 3 år gamla! Äldste har Autismspektrumstörning och ADHD, yngste är född med flera sjukdomar som kräver ständiga vårdkontakter och har nu börjat visa solklara tecken för ADHD han med och kontakt med BUP är inledd. Vårt liv är INTE en dans på rosor!

Usch! Ring NÅGON, vem som helst, redan på måndag! Senast!

Beckah82

Äldre 2 Jun 18:28

#9

Anonym skrev 2012-06-02 18:27:21 följande:

Sök GENAST hjälp!

Du är rädd att barnen ska skvallra?!! Eh, så du bryr dig bara om vilka konsekvenser det skulle få för DIG?!

Varför beter du dig så här istället för att kontakta en psykolog för ditt mående och Soc för att få stöd med barnen??!

Jag blir lite illa berörd, då jag själv har barn som i år är just 14, 5 och 3 år gamla! Äldste har Autismspektrumstörning och ADHD, yngste är född med flera sjukdomar som kräver ständiga vårdkontakter och har nu börjat visa solklara tecken för ADHD han med och kontakt med BUP är inledd. Vårt liv är INTE en dans på rosor!

Usch! Ring NÅGON, vem som helst, redan på måndag! Senast!

Det var jag som skrev det där. Det var inte meningen att vara anonym, jag står för det jag skrev.

♥ Victor 9808, Alvin 0707, Elmer 0909 ♥

sundayblues

Äldre 2 Jun 19:07

#12

Jag kan tycka att det är liiiiitteeee provocerande men inte på bebisen....kanske de barnet som är äldre
O så ser man mer av dina bröst kanske än normalt när en baby ammas ${#emotions_dlg.flower}$

Beckah82 skrev 2012-06-02 19:02:06 följande:

Fan så sjuk värld man lever i!

Du blir provocerad av en bild på barn som ammas, det är det värsta du sett. Detta meddelar du en en tråd som handlar om att trådstartaren misshandlar sina barn, men DET tycker du inte är något att kommentera, DET blir du inte provocerad av??!

Jag får vredesutbrott på barnen och mår dåligt sedan...

INNEHÅLL