Ni som haft anhöriga som blivit påkörd av tåget

Min gamla klasskamrat och vän var med i en olycka med två tjejer inblandade som blev överkörda av tåget. 
Den ena tjejens familj har bestämt sig för att stämma allt och alla som stämmas kan då dom inte kan acceptera att det var en olycka
Hade jag vart du hade jag varit väldigt försiktig med att ta kontakt med familj och anhöriga då du inte vet hur de anhöriga är och vad som kan hända. Kanske vill dom skylla dig för döden på den som ställde sig framför tåget, kanske är dom jättesnälla och bara vill veta vad som hänt. Alla är så olika, eller hur? 
Själv åkte jag förbi med bussen strax efter det hänt och såg min kompis kropp då dom inte hunnit täck än. Det var bland det värsta jag varit med om. Men Jag var ändå väl inne i tankarna att det inte är lokförarens fel. Ni är ju det mest maktlösa i den situationen egentligen. Felet hamnar ju vid en olycka hos antingen oförsiktighet, signalfel eller något annat... Vid självmord kanske det är något annat. Då kanske de anhöriga har en annan syn på det. 
Förövrigt är det väldigt respektlöst att ställa sig framför tåget, tänk vad många som blir påverkade av det. Olyckor händer ju men de som medvetet begår självmord... blir bara ledsen på det.. det finns andra sätt att ta livet av sig som är betydligt mindre svårt för alla andra, anhöriga som offer i situationen. 
Vill du gärna ha kontakt med de anhöriga kanske det finns nåt sätt att försöka få reda på först hur dom ser på det hela så det inte blir en el kontakt?
Hoppas det löser sig  

Vad hemskt! Jag beklagar verkligen! Kommer ihåg den händelsen med tjejerna! Var mycket prat då.

Nej som jag skrev i TS så kommer jag inte att kontakta de anhöriga heller, men jag vill på nåt sätt visa att jag bryr mig. Jag var endå den som senast såg personen i livet. Egentligen skulle jag vilja att de kontaktade mig men det har de inte gjort så jag antar att intresset inte finns. Då tänker jag inte kontakta dem heller, känns alltför påträngande.

Visst är det respektlöst att ställa sig framför tåget, det är det, men för oss som kör så är det en lättnad att personen i fråga själv valt att ställa sig där än att det är en olyckshändelse. Man är som du skriver maktlös, man bromsar men har inte en chans att stanna. Hellre då att personen lugnt står kvar än i panik försöker hinna undan men inte hinner. Kanske låter sjukt men så är det för de flesta som kör tåg.

Om jag hade haft en anhörig som blivit påkörd av tåget så skulle jag vilja träffa lokföraren............visst, det skulle vara svårt med sorgen men man kan ju försöka tänka på hur det känns för lokföraren som har kört över en människa med ett stort tåg.

Så jag skulle vilja träffa honom/henne för att h*n mår oxå dåligt av händelsen.

En bekantfamilj till min mormor & morfar har råkat ut för detta - en av deras söner skulle åka över en järnvägsövergång där det inte fanns några bommar (detta var 70 - eller 80-talet) med sin moped.

HAn hade hörlurar på sig eftersom han lyssnade på musik så han hörde inte när lokföraren tutade..........tittade inte heller åt sidorna.

Killen fastnade med moppen på tåget och drogs med en bit.

Lokföraren är en kusin till killens mamma och de umgicks ofta.

En f.d granne åkte tåg till sitt dåvarande jobb......... var för typ 3 år sedan. Han satt i samma vagn som förarhytten, precis bakom lokföraren.

Helt plötsligt bromsade tåget in hårt och grannen hörde lokföraren skrika "NEJ NEJ, HELVETE.........DET ÄR INTE SANT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Då stod det 2 ungdomar på spåret - det var 2 utländska ungdomar som nyss hade kommit till Sverige med sin familj = de ville leva som svenska ungdomar men fick inte för föräldrarna (detta framkom efter att någon pratat med släktingar som hade bott länge i Sverige).                   

Min farmor ställde sig framför tåget. Hon var väldigt gammal och hade uttryckt länge att hon var trött på ”den där döden som aldrig kom”. Så tog hon saken i egna händer en vacker dag. Det var väl chockartat. Man förväntar sig inte att ”en gammal kärring” :) ska göra så. Men det var inget riktigt trauma eftersom hon gjorde ju bara som hon ville. Håller med om att olycka hade varit mycket värre. De flesta i släkten tyckte mer synd om lokföraren. Jag hade gärna träffat föraren om denne haft behov att prata. Jag hade inte uppfattat en direktkontakt som vare sig konstig eller ovälkommen. Men alla är väl inte som jag kanske. Jag hade kunnat tänka mig att prata med lokföraren för hans/hennes skull, snarare än min.

Jag tycker du ska fundera över varför du vill träffa dem – för din skull eller deras? Är det mest för din skull är det ju inte säkert att de anhöriga är några bra samtalspartners, iom att du inte vet deras reaktion på händelsen. De kanske inte alls är i stånd att se ditt perspektiv. Men erbjuda ett möte kan man väl alltid. Eventuellt ska du göra det via ex polisen, om de kan framföra att du står till rådighet om de anhöriga har frågor. Eller genom din arbetsgivare kanske.

Min kompis slängde sig framför tåget för längesedan (20 årsedan till jul) och jag tror att föräldrarna hade kontakt med lokföraren. Det du kanske kan göra är att säga till tex polisen att om de vill så får de gärna ta kontakt med dig, då kan de välja själva hur de vill göra. Det måste vara fruktansvärt för dig att köra på någon, vad får ni för hjälp? Hur klarar man av att köra igen?

Jo det var inte jättelätt tid. Fixade inte allt skitsnack riktigt heller då det på skolan jag gick fanns "sanningen" att dom begått självmord. Var flera dagar man satt på bussen gick in i skolan och vände bara för det var så mycket skitsnack. Thank God för skype och teknikintresserade lärare. 

Skicka en bukett blommor eller ett bidrag till nån välgörenhet till begravningen? Då har du ju visat din omtanke =)