Känner sån frustration över min 6-åring med separationsångest... Hur kan jag hjälpa henne??

puffar

Min 5 åring är kanske inte blyg men har haft separationsångest nästan hela sin dagistid. Vi har haft många långa och jobbiga lämningar bakom oss. Vi har fått tips från psykolog om att jobba mycket med hans självkänsla. Hemma får han ofta göra grejer där han får känna sig stor och duktig. Ex skära grönsaker med en liten kniv osv. Vi betonar då att han får det för att han är stor och lillebror är mindre och inte får göra sån´t. Vet att det ibland är lätt att skuldbelägga barnet och sen få dåligt samvete över det men som tur är glömmer ju barn sån´t efter några sekunder...

Sen har jag hört att barn med separationsångest är väldigt trygga i sin relation med föräldrarna så det tröstar ju lite..  

Det är ju säkert också nå´t som växer bort med tiden, om fröken säger att det funkar bra på skolan får man nog vara trygg och glad med det. Alla barn är ju inte stöpta i samma form heller och de flesta barn verkar ju ha nå´n grej som är deras "issue" om du förstår vad jag menar. Som förälder vill man ju att ens barn liksom sjka vara perfekta små sociala varelser från början. Så mitt tips är att hjälpa henne med självkänslan så länge!! Lycka till   

Har en son som blev 6 år i April å det låter som att det är han du beskriver, på pricken! Han är å har alltid varit precis som din dotter vad de gäller blyghet och separationsångest. Han trivs bäst hemma med oss föräldrar, har sovit borta en gång i sitt liv å då grinande han tills han somnade, han vill inte leka själv hemma hos kompisar å vill bara gå på aktiviteter om vi är med, han har gått på gympa och simning vilket gick bra för att vi fick dispans att stanna kvar. Han har gått hos dagmamma vilket funkat jättebra men det har nästan alltid varit grin vid lämning, barnvakt har vi i princip aldrig haft till honom så lite får vi skylla oss själv känns det som men samtidigt så kan ju inte vi ändra på hans personlighet. Både hans far å morföräldrar frågar ofta om han vill följa med på olika aktiviteter, tex cirkus, bad, djurpark å liknande men han vill bara följa med om vi också följer med. Kalas å liknande går han gärna på men de är lika där bara om någon av oss föräldrar är med. Jag förstår verkligen din frustration, vi känner lika, speciellt om man jämför med andra barn men samtidigt så är det ju faktiskt så att alla barn är olika, våran son är född såhär å jag var precis lika själv som liten så jag vet att det blir bättre ju äldre man blir! Sen så är vi inte direkt oroade, vi har haft samtal både med BVC och dagmamman å vår son har bara fått beröm, han är en jätte duktig å smart kille som alltid legat före i utveckling på många plan, han funkar toppen i grupp å har inga problem att skaffa sig vänner och vi har aldrig fått höra något negativt vilket gör att man kan känna sig lite lugnare vad de gäller hans blyghet! Vi försöker peppa honom och stärka hans självkänsla och vi förklarar ofta att det är helt okej att inte alltid våga saker å att inte alltid vilja vara med på de som alla andra vill. Trots att jag ofta tycker synd om honom så verkar dock inte våran son lida de minsta, han blir inte ledsen när han inte vågar något å han verkar inte bry sig i att han alltid är den enda som har föräldrar med sig å liknande å de känns skönt tycker jag för det är ju ett bevis på att han själv inte mår dåligt av sin blyghet iaf. Vi försöker att bara gilla läget här hemma, vill han inte gå på gympa själv, sova borta eller åka iväg med mormor till djurparken så gör vi ingen big deal av det, vi tjatar inte utan förklarar bara att han säkert skulle tycka att de är jätte kul men det är helt okej att inte vilja. Det vi är mest oroade över är förskolestarten i höst, vi har pratat massor om skolan och ska snart dit och hälsa på men skolan vill han absolut inte börja men jag hoppas att han mognar under sommaren å eftersom jag själv var lika som liten så vet jag att trots blyghet och separationsångest så gick skolan bra för mig så jag hoppas att det blir lika för honom Jätte skönt att läsa om fler blyga barn, ibland känner man sig verkligen som den enda på jorden som faktiskt har ett sånt barn Men samtidigt kan jag tycka att de är skönt, vår son är och har alltid varit väldigt lugn vilket ju oftast bara är positivt

Kan tillägga att det du skriver om att din dotter får ont i magen å blir ledsen innan något är precis lika för våran son, precis som för eran dotter så funkade inte riktigt detta med övergången från familjegympa till gympa för äldre barn, på familjegympan ville oftast ledaren att vi föräldrar till äldre barn skulle lämna barnen men vi fick dispens att vara med ändå vilket gick jätte bra, lika med gympan för större barn, vi fick dispans att vara med men de funkade ändå inte riktigt å till slut fick vår son ont i magen å blev ledsen redan hemma å ibland flera dagar innan å så kan de vara ofta om han ska testa något nytt så visst på så vis lider han ju av sin blyghet men samtidigt så förklarar vi ju då att han inte behöver om han inte vill å då blir han inte ledsen för att han inte vågar utan bara glad att han slipper eller vad man ska säga å jag tror de är viktigt att man ger dom en möjlighet att testa vad de nu kan vara, tex att sova borta, att man peppar dom om dom vill men att man sedan förklarar att det är helt okej om dom sen inte vågar! Å att man inte försöker tvinga dom eller försöker förklara att dom måste våga för de gör alla andra, då blir de mycket värre tror jag. Jag minns iaf att jag ofta fick höra som liten att jag var feg å löjlig att jag måste bli tuffare osv, det gjorde mig ändå mera blyg och gav mig en väldig prestations ångest

Hej.
Hur gick det? Båda era beskrivningar av era barn är som tagna efter min son på 4 1/2 år. Undrar därför, blev det bättre? Står just nu i vägskälet BVC/Psykolog till vår lille plutt. Han har gråtit varje,varje, varje lämning i över 3 år, han älskar aktiviteter men det blir tvärstopp om vi inte är med, det funkar jättebra att sova över hos farfar/farmor om vi har förberett honom flera dagar i förväg samt själva sover där tillsammans första natten. Men så fort det kommer till `dagliga lämningar`, typ förskola så funkar det inte alls. Är social och omtyckt och har många kompisar på förskolan som han leker med men de har börjat tröttna på hans `tårar och gnäll`. Vad göra?

Högkänsligt barn? Har du hört om det? Låter precis som vår femåring, precis på pricken. Hon är också populär och en bra kompis, smart, glad och framåt men kan få otrolig separationsångest inför situationer utanför hennes comfort zone, ex olika aktiviteter, kalas, hem till (ny) kompis osv. Tror det helt enkelt känns överväldigande för henne, vilket visar sig i starka känsloutbrott som gråt. Högkänslighet handlar egentligen inte om blyghet, utan snarare försiktighet. Läs gärna lite om det och se om du tycker att det stämmer in!

Förresten ser jag att du skrev att din dotter alltid varit så - det har även vår. Hon var en "svår" bebis på det sättet att hon var klart känslig. Skrek om badvattnet inte hade exakt rätt temperatur, om nya människor pratade med henne, hela kvällarna om vi varit iväg på kalas etc (överstimulerad) osv. Hur var er dotter som bebis? Vi har också två till barn och det märktes DIREKT att de är av en annan "typ" ????

Hon är ju så stor nu och förstår så mycket så det kanske är dags att hon själv får bestämma vilket som ska vara de första stegen till att stå på egna ben.

Hon kanske har jättebra ideer själv på vad som skulle kunna fungera. Hon känner säkert nu att allt ligger utom hennes kontroll och då blir hennes sätt att kontrollera att köra med detta invanda.

Testa, det kan ju säkerligen inte bli sämre!

Jag känner igen mig själv i väldigt mycket. Låter som mig när jag var liten. Var enda barnet som grät av separationsångest när vi skulle på klassresa i trean.

Jag har i vuxen ålder insett att jag lidit/lider av social fobi (passar även bra in på hsp som kaffeochkaka skrev om)

Tyvärr kan jag inte ge några direkta råd. Jag har blivit bättre och bättre med tiden.
Runt andra klass hittade jag en bästis och med henne var jag trygg. Vi sov över hos varandra titt som tätt. Men de dagar hon var sjuk och hemma från skolan så blev det ganska jobbigt.

På sett och vis kan man tycka att kbt borde hjälpa för det är väl eg det som hjälpt med tiden. Att man varit tvungen att våga ringa samtal eller sova borta för att få det man eg vill. Men på ett så litet barn blir det nog mer stress och ångest. Jag fick panik som liten om jag kände mig tvingad eller "pushad". Då gick jag i baklås.

Min äldsta har alltid haft svårt med separation. Nu är han 11 och det har blivit mycket bättre men när han skulle åka på kolla förra sommaren för första gången mådde han urdåligt. Rent fysiskt faktiskt. Men vi gav oss inte och han åkte och hade sen en toppen vecka och kom hem med massor av självförtroende.
Jag tror på att avdramatisera och inte förstärka känslan. Att "tvinga" dem att utsätta sig för det jobbiga trots känslan och inse att de överlever och faktiskt har ganska kul efter ett tag. Jag brukar säga att han måste pröva och att han kan ringa mig och han vill och så kan jag hämta honom. Det brukar räcka. Helst vill han dock vara hemma..... 
Jag var precis som din dotter när jag var liten men i tonåren ändrades det helt och sen dess är jag en otroligt social och framåt person så ha förtröstan

Min dotter är exakt lika dan fast i perioder. Trivs på förskolan men hon säger att hon blir ledsen när vi ska gå och får panik när hon blir ledsen.. Stackars lilla gumman. Jag vet ju själv hur det känns eftersom jag var lika när jag var liten, eller nja det sitter kvar än i dag för mig men jag kan hantera det bättre.

Har en son som alltid varit högkänslig under förskoleperioden, låg - och (delar av) mellanstadiet. Det gäller att ha tålamod. Jag har aldrig känt mig frustrerad över hans personlighet, utan mer ledsen över att inte kunna göra så mycket mer än att finnas där för honom vid jobbiga tillfällen. Jag var noga med att förbereda honom inför olika saker (kalas osv). Han tyckte aldrig om när folk han inte kände eller inte träffat så ofta pratade med honom. Tyvärr förstod folk inte när det var läge att backa. Jag fick helt enkelt ta honom ur situationen och säga att de gärna kunde prata med honom om ca 1h. Han behövde tid att vänja sig vid olika situationer. Vid lämning på förskolan föreslog en pedagog att vi skulle komma 20 min tidigare varje dag, sitta i hallen och bara prata, titta på bilder på väggarna osv. Han hade alltid sin speciella nalle med sig som trygghet. Under de här 20 min kom inte personalen ut till oss, utan vi gick in när han var redo. Vinkade i fönstret, ibland med tårfyllda ögon. Men han fixade det oftast uran att panikgråta tack vare att han blev förberedd på att han skulle stanna på förskolan, och jag skulle gå.

Nu är han 14 år och är en annan kille. Upplever honom som introvert, vilket är helt ok. Alla är inte lika. Så är det bara.

Känner igen... i mig själv! Grät nästan uteslutande alla dagar när jag skulle på förskolan. Ville vara hemma med mamma. Kunde inte sova över hos kompisar, bara grät och ville hem. Följde mig upp i tonåren då jag kräktes (fysiskt kräktes) av ångest och press att vara modigare. 

Fick social fobi-diagnos och nu senare också fått diagnos på fobisk personlighetsstörning och ängslig personlighetsstörning. Med det här vill jag säga att det inte handlar om att tuffa på sig alla gånger.. ibland ligger det i ens personlighet. 

Min mamma lät mig vara med henne så mycket jag ville och uppmuntrade när jag ville vara hos kompisar. Ibland bad jag henne ringa till mina kompisar en viss tid och säga att jag måste komma hem (när jag var runt 10-12 år) även fastän jag inte behövde det. Jag ville bara ha en bra ursäkt att få åka hem igen.. 

Lever kvar än, inte mamma-behovet såklart men behovet att få vara ensam och hemma! (närmar mig 30).