Hej!
Jag undrar över era upplevelser av att som ensamstående förälder slå ihop påsarna med en ny partner som INTE har barn. Hur har det funkat för er? Eller varför funkade det INTE mellan er?
Själv känner jag mig så ledsen över mitt förhållande just nu för jag tror vi är på olika nivåer i livet...
DEt har funkat bra för oss. Vi träffades i maj -09, fick vårt första gemensamma barn i december -10 och nu kommer vårt andra gemensamma om några veckor :)
Jag hade känt min sambo lite lätt under hela min uppväxt men det var inte förrän vi jobbade en kortare tid ihop som jag lärde känna han mer. Några månader senare så bestämdes vi oss för att träffas och så blev de som de blev. Han har alltid vetat om jag har barn så de har nog hjälpt mycket. Första året var svårt, man ska hitta en balans. Han ska vänja sig vid sin nya roll samtidigt som jag ska lära mig att han ska få en liknande fadersroll gentemot min dotter. I början så var inte han van vid det ansvar han fick, han hade bara sig själv att rätta sig efter innan. Samtidigt skulle man tsm bygga upp en relation så de är tungt det första året men nu 2 år senare börjar de bli allt bättre. Älskar man verkligen varandra så håller man ihop, alla relationer går upp och ner . Nu planerar vi barn och hus så bättre kan de inte bli
Ville bara berätta att allt har gått och går superbra:) vi har hittat oss själva som en familj och väntar nr 2. Och vad fort det har gått sen då.. Galet :)