Ovetandes gravid vecka 17

Mitt egna brev.

Fick reda på att jag är gravid. (v17)

För min sambo finns de inte ens på kartan att skaffa barn, han verkar redan ha bestämt sig.
Allt var så bra när bomben släpptes och vi fick veta att vi skulle ha en till, hoppades på en liten flicka (då det redan finns 2 pojkar i familjen som är stora nu)
Vi diskuterade namn (tidigt ja) och även ekonomin och allt annat som ska till.
Allt var så bra, och för en gångs skull.... Så mådde jag faktiskt bättre än vad jag har gjort med mina ex (Papporna till barnen) för första gången såg jag ljuset på alla problem och alla deppresioner som jag haft innan, jag såg att nu kanske jag kunde få ett liv, med den jag älskade.
allt såg ljust ut, och jag såg glädjen.
Det var rörande på magen, pussande och kramande.
det var en familj som byggdes upp och som skapades, en familj som bara vi kunde skapa, med vår kärlek, och ingen annans.
Kan man säga att trots alla gnäll och bråk, så kände jag att jag trivdes och att jag kände mig LYCKLIG, vilket jag inte gjort på evigheter, jag har inte känt så på jätte länge, och var nu super lycklig för att få se ett liv växa, sen sambon vara stolt.
Jag ville inte se en arg sambo som ställer ett ultimatum på "Mig eller barnet"
Sen fösvann allt.
Det är faktiskt ett barn man tar bort.
Jag känner att min sambo inte förstår mig i situationen som jag vill han ska förstå mig i, Han ser inte sorgen i mig eller smärtan.
Han ser bara att han mister sin tid vid datan, resor, vänner, umgänge, sin egen familj.
vem har sagt att man inte kan göra saker utan barnen , eller med barnen.
det är ingen smitta du år runt med eller virus, det är ditt kött och blod, som du ska bevara och ta hand om, få den att se upp till dig och vara dess idol.
Jag vill vara mina barns idol, jag vill höra orden "Jag älskar dig" från mitt barn, lika mycket som jag vill höra dom små orden från min sambo.
jag vill finnas där och vara där när allt händer, när dom går för första gången och talar för första gången, jag vill inte missa allt sånt.

Hur skulle ni gjort?

skulle ni gjort abort eftersom sambon ville det eller skulle ni behållit?
Vill inte riskera att förlora min sambo heller, skulle göra vad som helst för att han skulle stötta mig .Jag har känt mig nedstämd i cirka 1-2 månader pga av olika anledningar men på senare tid verkligen gått ner i djupet och känner att jag är emotionell instabil och har väl "självmordstankar" men skulle liksom aldrig begå självmord. Jag känner mig deprimerad, jag läst om det och om det är konstant depression i mer än 2 veckors tid ska man "söka hjälp".

Men nu till mitt problem. Jag är inte säker på att jag vill söka hjälp, får liksom stämpel "deprimerad" i pannan. utan det är vad jag tycker om mig själv. Jag känner redan nu att jag är otroligt korkad och svag. Jag öppnade mig för en vän och insåg redan då hur patetisk och svag jag lät. Att får en stämpel och medicin (inte nödvändigtvis).. Det skulle antagligen får mig att vilja begå självmord på riktigt. Jag själv skulle känna mig misslyckad.. För då "'är det verkligen fel" på mig.

När jag sen söker efter hjälp av "vänner" så känns det som om dom bara ler bakom min rygg och ser på mig som om jag vore en felade länk.

Jag vill mest att det ska försvinna av sig själv men har ju insett att jag mår sämre för varje dag och inte bättre. Är man misslyckad om man pratar med en psykolog? Eller är det bara jag som tänker så? :/

/K