Avslutade relationen med min mamma - nu vill hon ta upp den igen

Jag har ju ärligt talat svårt att tro att en så pass vuxen människa faktiskt kan ändra på sig, om hon nu inte gått i terapi dessa sex år för att ändra sitt tänk och sin inställning till saker och ting i livet.
Jag har själv väldigt svårt för missunnsamma personer som skyller sin tillvaro på orättvisor och politiker när det i själva verket bara handlar om att de tycker väldigt synd om sig själva.

Jag misstänker att hon känner sig utanför och är ledsen för att hon inte fått lära känna barnbarnen, men risken är ju att hon skulle bli kritisk mot deras val i livet också. Detta lär du väl dock märka ganska fort om du nu skulle bestämma dig för att ge henne en chans och träffa henne igen. Om det är vad du vill, så kör på, men ha inte för stora förhoppningar och säg ifrån direkt om du märker av gamla mönster, då kanske det är lika bra att låta henne leva sitt liv själv i fortsättningen trots allt...

Förstår dock helt klart att du vill tro det bästa och vill ge henne en chans, det är ju trots allt din mamma. 

Hej!
Jag har haft det ganska likartat med min mor och jag kan säga att jag nu har brutit för gott.
Samt lärt mig min läxa ordentligt. 
Har tyvärr fallit dit tidigare och resonerat så som många normala människor gör efter långa perioder av ickekontakt; att ge henne en chans till, man kan ju ändra sig, hon kanske är jätteledsen och ensam och blablabla... Kan säga att hon ganska snart återföll i sitt gamla beteendemönster. Till och med har hon blivit värre och värre med åren. Nu har min i och för sig en personlighetsstörning, det kanske inte din mor har? 
Idag har jag barn och för att skydda dem mot denna störda självcentrerade människa har vi ingen kontakt alls. Hellre ingen mormor än en som med små subtila kommentarer och blickar sätter in kilar i och förgiftar vår familj. För att sedan låtsas ovetande om vad jag pratar om och himlar med ögonen. Min mor har under alla år pratat illa om mig inför mina syskon och alla andra som har velat höra på, trots att jag är en skötsam, ambitiös person med bra jobb, utbildning och relation. Jag vet att hon skulle prata skit om mig med vårt (snart våra) barn också. Vilken sits det vore att utsätta sitt barn för, vilken lojalitetskonflikt!
Tänk på att det blir svårare att bryta sedan om du släpper in henne i ditt liv nu. Din man kanske tycker synd om henne sedan, i fall att hon är duktig på att manipulera, och barnen kanske hon lägger mycket krut på för att de ska tycka att det är du som är dum i fall att du behöver bryta igen. Sist var det ju bara du.
Önskar dig all lycka till, jag vet att det krävs med sådana föräldrar.     

Har varit med om nästan samma sak. Hade inte kontakt med min mamma på många, många år. Jag träffade min sambo, som sen blev min man, vi fick två barn som hon visste om, men jag hörde inte ett ljud.
Förrän hon plötsligt en dag ringde. Då hade hennes man valt att skiljas. Plötsligt hade hon ingen! Men ränderna går inte ut zebran och hur gärna man än önskar så kan inte såna här människor förbättras utan professionell hjälp. Idag är vi tillbaka vid ruta ett och jag kommer inte släppa in henne i mitt liv. Jag vägrar riskera att mina barn ska utsättas för henne. Att de ska tro att hon är en del av deras liv för att sen försvinna så fort det inte passar...

Jag är en dömande personlighet, kanske pga all kritik jag fick av min far som barn. Även om det är osannolikt att han någonsin skulle få den självinsikt som krävs för att be om ursäkt för sitt galna beteende i min barndom så skulle jag inte ta upp kontakten igen om han gjorde det.

Jag frågar mig själv: "Skulle jag behålla den här personen om det vore en vän?"

Kan en förälder inte ens ha så mycket hyfs som de minst socialt begåvade av ens vänner, varför skulle jag ödsla en minut till på honom eller henne?

Jag ska ta och fundera, svaren här gjorde ju mig inte precis klokare...

Generellt är jag tyvärr rätt så tveksam. Min sambo kommer ha väldigt svårt att tolerera min mamma och är redan nu skeptiskt till idén att min mor ska få träffa barnen. Får min sambo bestämma så ska min mamma aldrig få träffa barnen så länge de fortfarande är i uppväxtfasen. Egentligen förståeligt för ur hennes synvinkel är min mamma inget annat än en hemsk människa som lämnat ärr i mig och riskerar att förstöra barnen. Då är det enligt sambon bättre att vänta tills barnen är äldre och de själva kan fatta ett beslut över om de vill ha med sin mormor och göra eller inte. Dessutom är ju min pappa med i bilden samt att vi har bra kontakt med mina svärföräldrar. Så det är ju inte så att barnen är utan mor/farföräldrar.

Med tanke på att min sambo kommer från en välbärgad familj och dessutom är aktiv moderat så känns det som att min mamma kommer att ha svårt att hålla sig neutral. Jag tror nämligen aldrig att missunnsamheten kommer att gå ur kroppen på henne. Den gjorde då aldrig det på 25 år och jag har svårt att se att den skulle ha gjort det nu. Dessutom känns det jobbigt att behöva förklara för döttrarna varför farmor är ute ur deras liv igen.

Det jag funderar på är om jag ska åka och hälsa på min mamma igen över en helg och prata med henne och se hur saker och ting känns. Vad vet jag, hon kanske har ryckt upp sig, gått i terapi och insett sina misstag? Men ärligt talat så tror jag inte det, jag fick ju inte ens en direkt ursäkt i brevet...

Skriver som en kratta. "Ha med farmor att göra" ska det vara i det senaste inlägget.

Jag är alltså man om det är otydligt....