Kär i en kille som inte vill ha ett förhållande

Träffar vi samma kille?!

Har i sex månader träffat en kille, först via gemensamma vänner men sen utvecklades det till att vi träffats ensamma också. Vi har sovit ihop så fort tillfälle ges, festat,kollat på tv, gjort utflykter.
Daglig kontakt via sms och FB.

Har inte uttalat att vi är ihop, eller ens kära i varandra men det har varit i princip underförstått, framförallt av andra runt om som har pratat om oss som par t.ex.

För en månad sen ändrades han, kontakten minskade och jag blev såklart förvirrad. Frågade rakt ut vad som var fel men fick till svar att det var mkt runt omkring, att jag inte gjort ngt fel eller att det var ngt tokigt oss emellan. Träffades några dagar efter det och hade en mysig helg tills en utomstående (som inte känner oss väl) frågade om vi var ihop och han garvade och svarade nej. Där stog jag som ett fån och ville bara sjunka genom jorden :/

Efter det har vi pratat massor om våran relation och det kom fram att han inte ville ha ett förhållande, men han ville inte förlora mig. Diskussionen fortsatte i omgångar, bland annat för att han sa att vi bara varit, är och ska fortsätta vara kompisar, men efter det uttalandet från hans sida så fortsatte han göra närmanden när vi sågs och var precis som han alltid varit - omtänksam,pussig,kramig och mån om att ha mig nära. Påpekar gärna att jag är fantastisk, att han tycker väldigt mycket om mig, hur glad han är att jag finns.

Till slut blev han konfronterad av en som står oss båda väldigt nära och då kröp det fram att han är livrädd för ett förhållande för att jag har barn. Han "vill inte bli farsa" som han sa. Jag har förklarat för honom att det inte är en roll han kommer ha, att jag inte vill ha honom som en pappa till mina barn för dom har redan en pappa. Att våran relation inte ändras för att vi går ut med att vi är ett par. Att mina barn inte kommer ha honom som pappa, utan som mammas kille.

Och där står vi nu.
Jag är kär,han är kär men vi sitter fast i hans inbillade bild av hur man har ett förhållande med någon som har barn. Vi bor inte ihop, kommer inte göra på länge om det nu skulle bli så och han kommer aldrig behöva ha ett föräldraansvar för mina barn.

Jag har nog inga konkreta råd, men du är inte ensam! Prata,prata,prata! Och om han inte vill prata - lämna hur ont det än gör.... Kram!

Låter ju precis som det skulle kunna vara samma kille. !!

SÅdär ändrades kilölen jag träffar oxå,alla i våran gemensamma krets tror att vi är tillsammans..Då vi alltid är i närheten av varandra när vi är ute eller hemma hos någon. Kramas och pussas gör vi öppet oxkså så inte så konstigt de tror att vi är tillsammans men enligt honom NEJ !

Jag har också barn,2 st har inte funderat på om det kan ha något med saken och göra eftersom när vi träffas så är det bara han o jag..tar inte med mig barnen. Fast han har sagt han inte riktigt är redo på förhållande då det händer massa annat i hans liv + att han gick ur ett dåligt förhållande i slutet på förra året el va det var..

HAn är villig och prata om de och säger att det är jag som tvekar men att han förstår varför jag inte vill fortsätta träffas och att det är upp till mig hur jag vill göra..SÅ för honom verkar de ju vara lite "whatever" eftersom han inte försöker få mig på andra tankar. Det sårar lite också..

Men jag ska ge det några dagar och tänka igenom osv..se om han hör av sig något.. sen får vi se.. Kram

tycker det e lika bra o göra slut ..låter inte som ni e kära i alla fall.(-: ursäkta

Lustigt att dom funkar likadant, måste vara nåt manligt ;)

'Min kille' har inte träffat mina barn, eller ja en halv gång kan man väl säga men det var mer ett "tjena tjena" och inget mer. Jag har försökt (innan jag visste det jag vet nu) få över honom på middag/fika/sova över när barnen varit hemma men han har lltid sagt nej, jag har då sagt att han måste ju träffa dom nån gång, att det inte är konstigare än att vem som helst kommer över på fika, men han är benhård.

Det låter som om 'din kille' är nöjd med att ha det som ni har nu, att han vet att du vill vara med honom och att han därför kan göra lite som han vill? Sätt ner foten, om du vill/vågar? Säg att du vill ha ngt mer än halvdassiga fina ord på fyllan.

Jo men visst är han nöjd med som det är nu men när vi är ihop med våra vänner beter vi oss som ett par.. Menar det är inte så stor skulle s egentligen men för honom är de väl de.. Så velig är han :p

Jo jag ska säga de till honom nästa vecka då vi träffas. Så vi kan ta de face to face.. Så får vi se vad han säger.

Han vill både ha kakan och äta den. Han verkar tycka om dig TS, men han vill samtidigt ha dörren öppen för att kunna träffa en tjej som han tycker om ännu mer. Du är bara någon som duger för stunden, det är vad det betyder när killen träffar en på det sättet men ändå inte vill vara tillsammans. Du förtjänar bättre och du slösar bort din tid. För att inte tala om att du nedvärderar dig själv om du nöjer dig med det. Stanna inte bara för att du hoppas att han ska ändra sig.

Jo jag vet nog innerst inne att han bara väntar på någon bättre och någon han vill vara tillsammans med. Tanken sårar mig så det är nog bäst att gå vidare nu.

Hur gick det för er?

Jag träffar också en kille nu som "inte vill ha förhållande" men ändå träffas vi precis som ett par.

Är det verkligen alltid så att killen bara väntar på nån bättre när han säger så?

Jag "dejtade" (fyllehånglade, fyllesexade, men umgicks också en hel del vänskapligt t ex såg film/serier, shoppade etc) en kille under 6 mån, till en början enbart som vänner även för mig. Faktiskt hade han varit den som "jagat" mest innan jag gav med mig och började vara fysisk med honom, och jag hade alltid haft lättare att få killar än han tjejer. Men efter 2-3 mån fick jag känslor för honom och började bli svartsjuk när han ibland valde andra tjejer, medan jag själv inte kände mig lockad av andra. Jag var dock för stolt för att säga nåt, det var ju jag som tagit initiativ till den här dealen. Men till slut, efter 6 mån, stod jag inte ut längre och sa som det var och gav honom ett ultimatum. Antingen blir vi ett par eller så avbryter vi allt och jag tar en paus från dig så blir vi kompisar igen senare när jag är redo. Det tog några veckor men sen bestämde han sig för att vi skulle bli ett par. Det tog dock flera månader innan han berättade för sina föräldrar att vi är ett par, likaså vissa av sina kompisar. Jag tänkte att han kanske var osäker på om det skulle hålla och ville vänta tills det kändes mer safe. Vi fortsatte att vara ett par, gifte oss och skaffade hus och barn.

Så man skulle kanske kunna säga att det slutade lyckligt, om det inte var för att jag under hela vår tid tillsammans (10 år) känt att jag alltid behövt kämpa för hans bekräftelse. Han har inte velat vara fysisk i samma utsträckning som tidigare pojkvänner (dels inte lika mycket sex men ffa inte vardagsnärhet), och han ger inte alls lika mycket som han får. Det här har dränerat mina känslor sakta men säkert och nu ser jag honom mer som en del i teamet som driver Familjen AB.

Flera år efter att vi blivit ett par förstod jag vad som egentligen varit fel. Han var olyckligt kär i en annan tjej när vi dejtade. Och är nog fortfarande faktiskt, de är vänner och umgås en hel del. En tjej han egentligen passade perfekt med och som nog hela tiden haft känslor tillbaka, men hon är sen länge ihop med en man som har en sjukdom/handikapp som gör att hon inte har hjärta att lämna honom. Det borde ha varit de två. Jag har alltid varit nummer två. Det betyder dock inte att han inte älskar mig också och vill leva med mig. Men det har hämmat honom.

När det gick upp för mig var vi redan alltför involverade (hus, barn, lån, traditioner) och mina känslor var för dränerade för att jag skulle tycka att skilsmässa är en bra idé. Jag har lärt mig att man kan fungera väldigt bra som partners utan att vara så himla kära. Vi kanske inte är extremt lyckliga men inte heller olyckliga.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta. Kanske att ibland finns skäl bakom som är dolda, och som man kanske blundar för när man är förälskad. Men jag tror att om jag hade vetat hur det var då när vi dejtade, då hade jag valt en annan väg. Så försök klämma fram sanningen innan du bestämmer dig för om han är värd att satsa på eller ej.

Strunta i allt vad sådana killar heter, vi har nog alla råkat ut för dom någon gång.
De vill både äta kakan och ha den kvar.....gör er själva en tjänst, gå vidare. Utan honom.