Vem ska jag välja, maken eller älskaren?

Okej :)

Det kan bara du själv svara på,men hoppas allt löser sig.

Okej. Gjort är gjort så tänk då på vad ditt hjärta vill. Barnen kommer så småningom bli äldre och flytta och då blir du ensam kvar med mannen du valt att dela ditt liv med. Se till att dela ditt liv med någon som gör dig lycklig som du trivs med.

Svårt att tro att du existerar på riktigt. Men gör du det välj kvinnan med snopp. Du förtjänar henne!

Men bered dig på att även denna nya sol har sina fläckar. Dom brukar ha sitt maximum vart trettonde år.

"som man bäddar får man ligga"

Tycker du ska stanna.

Din älskare säger bara det du vill höra. Du är lurad. 

Maken eller älskaren. Stanna eller gå.

Oavsett så har du nu fått uppleva hur det kan vara men någon som respekterar dig och behandlar dig värdigt (dock under jobbiga former). Du vet nu vad som finns därute och frågan är ifall du någonsin kommer att acceptera att fortsätta på samma sätt i det nuvarande förhållande om du väljer det alternativet.

Tycker din man visar lätt psykopatiska tendenser i sitt beteende. Bara du kan svara på hur han skulle hantera ett skilsmässa.

När det gäller barnen så skall du inte underskatta dem. De ser, hör och förstår långt mycket mer än vad man tror. Dessutom kan de uppfatta saker som vi tror att vi har lyckats dölja för dem. Bli inte förvånad ifall de ställer sig på din sida när det gäller hur din man har behandlat dig under alla år.

Jag avundas inte dig för de val och utmaningar som väntar. Men mitt uppe i stormen så måste du tänka på dig själv eftersom du aldrig kan leva ditt liv genom någon annan. Inte heller minimera dig till ingenting bara för att någon annan skall få sitt liv precis som den personen vill. Jag skriver detta eftersom det är tydligt att din man inte ger dig det du är värd. Istället har du fått leva under hans nycker där han inte verkar fatta hur ett kärleksfullt förhållande fungerar. Ärligt talat så förvånar det mig att du har stått ut.

Vi har alla en "tipping point". Om vi når den så faller vi. För där går gränsen för vad vi accepterar. Du nådde säkert din punkt för länge sedan men det märktes inte förrän ödet lär den andre mannen korsa din väg. Om du skall fortsätta med din man, eller med din älskare, eller ensam är det beslut som du måste ta. Men det visste du redan.

Det är några före som även de förundrats över att jag stannat... och visst jag borde lämnat för länge sedan, nu är det inte så lätt och jag är väl den lite osäkrare typen som är rädd för hur livet ska te sig ekonomiskt om man är ensam, samt att jag hela tiden har hoppats att det ska bli bättre. Faktum är att jag har lärt mig hantera situationen, jag vet hur jag ska bete mig för att undvika konflikter t ex.

Jag tror inte att jag är lurad för han (älskaren) verkar så rakt igenom ärlig. han har berättat sina värderingar för mig innan jag hunnit säga mina, så lurad tror jag inte att jag är.  Jag har aldrig träffat någon som kan visa sina känslor så öppet som han och fortfarande vara rakryggad och stå för det. några gånger har han t o m blivit rörd för att han tycker att jag är en så fin människa, jag har sett det i hans ögon...
Han lever just nu med en kvinna som är ungefär som min man är till sättet. Han förstår mig, hur jag har det...

Du har i alla fall en älskare, så njut av honom. Sedan får du väl se hur du vill ha det med ditt äktenskap. Tror man bör fundera, och inte fatta för snabba beslut.

Låter som om du har utvecklat "överlevnadsstrategier" vilket är vanligt hos oss alla när vi försöker klara oss undan hot eller begränsa en skada. Men det betyder oftast att vi får finna oss i att göra avkall på oss själva, på det vi vill och det vi tycker. Dvs det som är "jag".

Och det där med ekonomin kan vara en sak. Men i en separation (och då speciellt om man är gift) så påverkas ekonomin alltid oavsett om man bor i slott eller koja. Vissa resonerar som att pengar gör en inte lycklig men jag gråter hellre i baksätet på en Rolls Royce. Jag tror att man bara lurar sig själv om man säljer sig själv för bibehålla sin ekonomiska status. Det kan fungera men i längden så är det hjärtat som får lida. Ekonomin kan man bygga upp igen men det är mycket svårare med en kärlek.

Om du väljer att stanna, alt inte bryta, pga att du vill behålla din ekonomiska status med bra boende, pengar och all "frihet" det innebär så är det ett val du tar. Och det skall respekteras eftersom det är ditt liv. Men samtidigt så innebär valet att du antingen accepterar din livssituation i ditt äktenskap eller tar upp det som inte fungerar med din man. Att välja status quo och fortsätta att ha en älskare vid sidan om är en tidsinställd bomb som kan brisera när som helst. Om/när den gör det kommer kan det finnas en risk att din ekonomiska oro kan bli verklighet fast flera gånger större.

  

Meningen där du skriver *Jag vet hur jag ska bete mig för att undvika konflikter" fick mig att få en klump i halsen. Det låter som en form av psykisk misshandel. Det kanske låter mycket värre än vad det är. Jag känner igen det dock. Släta över och inte ta upp vissa saker för att inte helvetet skulle bryta lös och följas av ändlösa bråk. Slitsamt!

Vad det gäller ekonomin så var det något som oroade mig enormt när jag helt plötsligt insåg att jag skulle bli singel. (Nu var min situation helt annorlunda från din), men jag bytte jobb och jag har aldrig i hela mitt liv haft det så gott ställt ekonomiskt som nu. Den där Rolls Roycen kan jag nog glömma, men jag har gott om pengar över varje månad och jag behöver inte snåla. Jag shoppar när jag har lust och jag har en buffert om något oförutsett skulle hända.

Det behöver inte bli katastrof för att man skiljer sig. Det kan tom bli bättre ibland.