Hej Sin74!
På "den tiden" (jag är 32 idag) fanns det ju inte precis några utstuderade antimobbing-planer på det sätt som det gör idag så erfarenheten fanns väl å ena sidan inte där, men det gjorde inte heller medmänskligheten eller det sunda förnuftet. Det började med ord o knuffar, men blev snart en systematiskt utfrysning från i princip alla killar i klassen med några få undantag. Fick jag vara med i någon aktivitet så hade jag "skitgörat". Knuffar, ord, ungar i ring runt var vardagsmat. Så småning om blev det allt mer fysiskt men de värsta bitarna där kanske främst skedde bortom den innersta skolgården. Det fanns en skog bredvid skolan, man fick vistas i den "mindre delen" av den, dock fortfarande långt bort från någon som helst insyn av vuxna. Där var det grenar, kottar, stenar, piskning med sly etc som gällde. På vintern naturligtvis snöpulning på gränsen till kvävning.
Den lärare som först höjde sin röst var ironiskt nog gymnastikläraren, en av de lärare som såg minst av oss men som faktiskt inte valde att titta bort för det som skedde. Andra som reagerade var tjejerna i klassen som i slutskeendet började gå emellan för att det gick för långt. Allt det här var väldigt synligt. Förutom misshandeln i skogen så skedde allt fullt synligt. Något konkret slut fick det dock inte förrän jag linkade hem en dag med så allvarliga skador att morsan vaknade till o tog mig till en läkare där det på intyget stod att jag blivit svårt misshandlad under lång tid. Skolan blev anmäld o fälld. Det värsta upphörde, men nu blev jag istället osynlig. Ingen ville vara i närheten av mig eller ens tilltala mig, och det var ingen som brydde sig om det heller, för nu var ju misshandeln iaf över. Så jag gick från slagpåse till osynlig. Det här var i sexan och det började i förskolan. Jag klarade mig ett år i högstadiet, faktiskt helt fri från mobbing då det var nya klasser, sedan brakade psyket ihop totalt o jag hoppade ur skolan i halva 8an. Soc utredde familjen som är ett kapitel i sig, men utan konkreta åtgärder åter igen (det var på nivån att jag borde lyfts därifrån). När 9:an väl tog slut backade soc o lämnade mig åt mitt öde (morsan bad dem fara o flyga). Vården gav inget stöd och så fort jag blev 18 blev jag istället sjukskriven på heltid o så fortsatte det... Nya sjukskrivningar utan åtgärd år efter år, jag fick kämpa själv med mina psykiska problem o familjesituation. Vid 22 hade jag ork att äntligen fly hemmet och för ungefär ett halvår sedan fick jag för första gången en långvarig kontakt med psykolog/terapeut för att bearbeta all skit.
Där har ni historian.
