Mitt tålamod har gått till bitterhet!
Som många andra här inne lider jag av att min sambo inte vill "knulla med mig".
Lång historia kort.
Pojke träffar flicka, hon har barn sedan tidigare, regnbågar sprutar åt alla håll, sexet fungerar asbra (spontant sex i tvättstugan, random blowjobs i trappan etc), flyttar ihop, skaffar ett barn...
Sååå, en genomgående trend verkar just vara den lilla parametern, skaffa barn.
I vilket fall som helst hade jag såklart överseende med att hennes lust tog sig en dipp under tiden hon var gravid. Jag underlättade med allt jag kunde ( exempelvis med läxhjälp, matlagning, städning, hämta/lämna, massarade ryggen nästan varje kväll).
Jag hade såklart även överssende med att hennes lust tog sig en djupare dykning precis när vårt barn kom. Månaderna gick och blev ett år, vårt barn slutade amma efter 13 mån och det var väll runt den här tiden jag på allvar började prata om hur det låg till, utan krav och press.
Det jag fick höra var att hon inte kände något alls, vi tog det långsamt, jag visade tålamod och underlättande med det som hon tyckte var jobbigt.
Nu, ytterliggare ett år senare är det kanske värre än det varit tidigare. Jag kan lätt räkna på en hand de gånger vi haft samlag de senaste 2 åren, det jag får är en avrunkning i mörkret innan vi ska sova (detta inleds gärna med en suck), avsugningar (kan vara det jag gillar mest i världen) har förekommit vid två tillfällen på två år!!
Värt att nämna är att ursäkterna avlöser varandra: "När hen slutar amma blir allting bättre" och "Bara jag börjar jobba igen kommer det tillbaka" osv.
Hon är väldigt introvert och gillar inte att prata om sina känslor, jag vill gärna reda ut saker så de inte växer och blir större än de behöver vara, Därför är det hela tiden jag som drar upp det, vi pratar ut och och tar ett steg fram för att sedan ta fyra steg bak.
Hon har pratat med en kurator och barnmorska som i sin tur rekommenderade en sexolog. Men det ville inte sambon utan tyckte att "vi skulle lösa det själv".
Jag hävdar bestämt att efter en lång tid med samma beteendemönster blir det en del av din personlighet, man måste bestämma sig och aktivt förändra ett beteende man vill ändra en osund vana. Samma sak om det gäller matvanor eller träning. Denna drivkraft finns alltså inte.
Jag håller på att gå sönder helt och hållet, att inte känna sig åtråvärd av personen jag älskar är som att vara olyckligt kär i ett förhållande. Att hon kommer fram och tar tag i mig, kysser mig och säger att hon vill bli knullad är i princip lika sannolikt (och/eller trovärdigt) som att jag skulle ramla ner till Narnia nästa gång jag öppnar strumplådan.
Vad gör man, hur bryter man detta mönster? Jag vill inte leva i en dålig klyscha och stämma in i kören hos de andra männen vars fruar inte vill ligga efter vigselringen kom på. Jag blir så förbannad på fenomenet att jag vill lönnmörda mina egna citat.
