18 månader!! HJÄLP.

Närmandefasen .

Vad är det?
Aldrig hört talas om.. Måste googla :p 

uuh den där fasen hade vi precis, inte helt över än .. hon är 18,5 månad  inte alls roligt!

Alltså jag blir helt knäpp i skallen av allt skrik, tårar

Men nu kom inte hela texten med, men ja man blir ju ganska färdig i skallen efter en hel dag med tårar, skrik och envishet..
Hua, hoppas det går över snart, inte kul nånstans och ingenting hjälper..

Oj, min dotter är PRECIS lika... och har varit några veckor. Ingenting fungerar, hon blir arg eller ledsen för minsta lilla och biter mig eller slåss.... hon är också 18 månader och det började efter magsjuka och förkylning.

Åh, så "skönt" att det finns fler i samma sitts, man tror ändå att oj denna dag började bra sen sätter jag ner henne för att göra frukost eller nått, hej

Men texten försvinner "/

Jag trodde att imorse, nu är det bra sen sätter man ner henne, säger nej, lyfter bort henne, ja då börjas det igen, suck. Blir tokig snart, blir så lost i skallen bara. Ska man göra mått åt det eller vänta ut det? Kan man göra nått åt det?? Hua. Känner mig så seg i skallen efter en heldag med tårar

Vi har en dam på snart två som är likadan. För att minimera konflikterna behandlar vi henne som en drottning. Det hjälper att låta henne i största möjligaste mån få precis som hon vill. Enda problemet är att hon a, inte alltid vet vad hon vill och b, vi inte alltid förstår vad hon vill. Då, eller när hon faktiskt inte får göra något för att det exempelvis är livsfarligt, är vi väldigt bestämda, pratar inte särskilt mycket, bara lyfter bort. Hon vrålar en kort stund men det går fort över, som tur är, om man lämnar henne i fred. I förebyggande syfte låter vi henne få känna sig oumbärlig. Då blir hon så himla glad. När hon tex får bära fram grejerna till frukostbordet och liknande.

Så är det här med, hon vet inte alltid vad hon vill och vi kan inte låta henne göra det hon vill heller, det är allt ifrån rota soptunnan, hoppa runt i vår säng, till att hoppa/gå i soffan, slänga filmer överallt, klättra upp för stolarna, vi har liksom limmat upp allt i taket känns det som.. Suck! Ingenting passar damen och gör det det så håller det i två minuter sen är hon arg igen. Blir själv ledsen när man hör henne grina och ser tårarna rinner men grejen är att det går ju över lika fort som det kom och kommer lika fort tillbaka som det gick över.. Vet liksom inte vad jag ska ta mig till, hon är nöjd i famnen om man bär henne men det kan jag ju inte göra hela dagarna....

Oj, precis samma med min son. Han fick tredagarsfebern, och efter det så var han inte alls samma kille längre. Han gråter och gnäller i princip hela dagarna. Ingenting är bra och jag vet inte alls hur jag ska hantera detta. Ska man bara gilla läget och låta honom göra som han vill och bära runt på honom eller ska man göra precis som han vill? Han äter dåligt, kastar allt man ger honom. Så han är hungrig och grinig hela dagarna. Hur länge brukar den här fasen sitta i?

Eller ska man säga emot och inte låta honom få sin vilja igenom ska det stå. Snurrade ihop det.

Taaanja: jag har i möjligaste mån låtit vår dotter få som hon vill när hon går igenom såna här faser. Speciellt vad gäller fysisk kontakt. Jag upplever att hennes faser har varit rätt korta, kanske pga det?

Under närmandefasen närmar sig barnet modern aktivt och tycks ständigt upptaget av var hon finns. Till barnets rädsla att förlora objektet (modern eller närmaste anknytningsperson) läggs dess behov av att vinna objektets kärlek och rädslan för att förlora kärleken. Barnet blir känsligt för gillande och ogillande. Denna fas kan i sin tur delas in i tre delar.

1. Begynnande närmandefasen. Fokus flyttas från att utforska ting till att mer och mer utforska den sociala interaktionen mellan människor. Barnet börjar jämföra sig självt med andra barn. Kroppen upplevs som egen, barnet värnar om sin autonomi. Barnet märker att man kan få beröm och bli beundrad.

2. Närmandekrisen. De mindre behagliga sidorna av särskildheten från modern börjar göra sig påminda. Barnet vill vara separat och omnipotent, och vill samtidigt att modern uppfyller barnets önskan utan att barnet behöver förstå att hjälpen kommer utifrån. Då barnets önskan att få fungera som en separat individ och lämna modern projiceras detta ofta till att barnet istället upplever sin moder som avvisande.

Barnet har vid denna tid lärt sig objektkonstans, vilket betyder att barnet inser att modern kan vara någon annanstans men att man ändå kan finna henne. Trots det visar många barn svårigheter med att säga adjö till modern. Detta brukar bemötas med passivitet vilket kan tolkas som att barnet försöker hålla kvar minnesbilder av modern.

3. Individuella lösningar på närmandekrisen. Barnet hittar sitt eget passande avstånd till modern. Bland annat genom att börja använda ”jag” och andra personliga pronomen i språkbruket och genom att använda sig av lek för att uttrycka önskningar och fantasier.

Efter lösningen av närmandekrisen träder barnet in i konsolideringsfasen vilket innebär att barnet utvecklas mot individualitet samtidigt som barnet kommer fram till en viss grad av själv- och objektkonstans. Barnets intresse för lekar och lekkamrater ökar. Barnet kan sitta och leka ensamt med större behållning än tidigare.

Och där fick jag en förklaring till varför min snart 18-månaders är som förbytt. Hon som alltid har varit världens gladaste och nöjdaste unge spenderar just nu väldigt mycket tid illvrålandes på golvet. Hoppas det går över snabbt, för vi håller på att bli knäppa här hemma. Vad skönt att höra att vi inte är ensamma om det här. Och till dig som skrev mera fakta: TACK!

Vink, vink! Sådär har vår äldste son också varit (apuh!). Nu är han 22 månader och jag tycker det börjat lätta. Håll ut, det går över!