Inga drömmar, inget hopp om framtiden

Jag vet inte om det har med att göra hur jag är i dag men jag blev aldrig peppad att jag kunde bli vad jag ville när jag var liten. Jag blev aldrig lärd att drömma stort eller drömma överhuvudtaget. Jag lärde mig redan från liten när jag ville ha eller göra något att det inte var någon mening för att det aldrig blev så i verkligheten. Mina föräldrar var snabba att berätta varför jag inte kunde eller borde göra någonting. För att ge exempel så ni förstår lite bättre så ville jag bli advokat men dom sa att det var för svårt att komma in på utbildningen. Jag var 12 år! Sen ville jag bli flygledare men dom sa att man måste vara bra på matte om man ska bli det. Jag var 14 år! Inget peppande eller hjälp för att uppnå mina mål utan tvärtom snack om varför det inte var lämpligt för mig istället.

I dag börjar jag bli medelålders och jag har inga drömmar och har aldrig haft det heller - inte sen jag var väldigt ung, ett litet barn, om ens då.

Jag har ingen dröm om ett speciellt boende. Ingen dröm om en speciell bil, moped, sommarstuga, klänning, väska, gardiner, ingenting! Jag har ingen dröm om att få barn och en egen familj. Ingen dröm om en speciell semesterresa. Ingen dröm om en karriär. Jag har inga drömmar eller framtidshopp om nånting alls utan jag flyter bara med och låter det bli som det blir. Man kan väl säga att jag lever min sambos drömmar eftersom att vi gör det han vill. Inte för att han är någon diktator utan för att jag inte har några egna drömmar så det spelar ingen roll för mig vad vi gör eller skaffar eller hur vi bor och spenderar vår fritid och framtid.

Jag låter nog ganska självömkande just nu men jag har varit så fruktansvärt deppig i dag så det är därför. Det är en värre dag än vanligt just i dag tydligen så jag behövde skriva av mig lite.