Mansgris...
Jag vet inte vad jag vill med denna tråd, kanske bara ha råd eller pepp eller jag vet inte vad! Bara skriva av mig i alla fall.
Jag är svensk och 25 år. Jag är utbildad och letar arbete efter att jag varit föräldraledig. Jag är uppvuxen i en familj där jämställdhet är viktigt, och jag själv peppar alltid mina vänner att ställa mer krav på deras män till soffpotatisar som bara arbetar och sedan kommer hem och förväntar sig lugn och ro när fruarna arbetar på hemma.
Min man är arab och muslim. Vi har varit gifta i tre år (tiden går fort!) och vi har en dotter på 1 år. Innan vi gifte oss sade jag till honom att för mig är det väldigt viktigt att mannen hjälper till i hushållet och inte förväntar sig att allt ligger på kvinnans ansvar. Han förstod det helt. Men idag märker jag att han verkligen lägger vikt vid ordet "hjälper till" och inte "delar upp lika".
Det är OFTA vi hamnar i gräl för småsaker, eller saker som är stora för mig men små för honom rättare sagt. Han arbetar inte, han går SFI för att lära sig språket. Detta betyder några timmar på skolan 4 dagar i veckan och sedan är han ledig resten av tiden. De dagar han går SFI går jag upp tidigare än honom varje dag för att ta hand om vår dotter, och sedan tar jag disken och röjer undan (städar gör jag ungefär en gång varannan vecka). Det ÄR inte mycket jag har att göra hemma, men jag hatar hushållsarbete och jag anser att de gånger han går SFI på skolan gör jag lika mycket som han hemma genom att diska, laga mat och sköta vår dotter.
Så de dagar han går i skolan klagar jag inte på honom. Jag låter honom komma hem och ta det lite lugnt. Men de tre dagar i veckan han är hemma så verkar det som att han förväntar sig noll sysslor de dagarna. Visst ställer han sig och lagar kvällsmat om jag ber honom, för han är bra på att laga mat, men han skulle då aldrig få för sig att gå en sväng med dammsugaren, ta disken (diskar en gång om dagen så det är alltid stor disk), rengöra spisen och ugnen... Han slänger smutsiga strumpor lite här och där, och han hänger tröjor och byxor i hallen på krokarna så att det till slut är så mycket att jag måste hänga in allt i garderoben åt honom.
Ni kan inte ana hur många gånger jag tjatat på honom men ändå verkar det som att han tar det med ro! Visst kan jag lämna hans kläder på golvet och till slut efter några dagar tar han hand om det, men jag gillar ju inte att vår dotter går fram till hans skitiga kläder och börjar tugga på dem. Och att ha så mycket kläder hängande i hallen gör mig galen för det ser inte klokt ut och får inte plats med kläder som verkligen ska hänga där som jackor.
Och disken! Och hans humör! Idag fick jag sovmorgon och då ansåg väl han att han gjort sitt jobb för dagen genom att ta vår dotter några timmar på morgonen. Vi delar alla sovmorgnar lika. Men så kommer jag ut i köket för att göra frukost till mig och har huvudvärk (har ofta spänningshuvudvärk) och ser stor disk och skitig spis och ugn. Själv sitter han vid tvn och jag säger till honom att jag önskar att han ibland kunde se det som behöver göras och göra det för min skull. Mer säger jag inte, men han stänger av tvn, klär på sig och går ut utan ett ord. Typ som att jag är den som gjort fel.
Vad i hela friden ska jag göra?? Det är ofta jag tänker på skilsmässa, han också tydligen har han sagt till mig. Men på grund av dottern vi har ihop så vill inte han och jag vågar inte. Han vill inte ha dottern varannan vecka, och jag är rädd för att han skulle dra med dottern till sitt hemland om vi skilde oss. Han har ingen familj i Sverige förutom oss två. Och även om han alltid säger "ooh nej det skulle jag aldrig göra, barn behöver sin mamma!" så vet jag att i Islam anses barn behöva sin mamma fram till 7 års ålder och sedan kan pappan ta döttrarna från mamman utan problem medan sönerna ska få välja vem de vill stanna hos.
Ja nu har jag fått lufta ur mig lite grann i alla fall. Jag är som sagt urtrött på det här, och att han hela tiden tror att han bara kan gå iväg och vara sur för småsaker. Skulle jag gå iväg ut för att jag blir sur skulle han bli vansinnig. Lika ska det väl vara!? Fattar ofta inte varför och hur jag kunde vara så dum att försätta mig i den här situationen.