Det håller på att ta slut distansförhållande

min erfarenhet av distansförhållande är att en dag måste man bestämma sig för hur man ska ha det. Antingen flyttar man ihop och gör ett gemensamt avtramp mot framtiden eller så gör man slut och går åt skilda håll. Man kan inte hålla på att gnussa fram och tillbaka hit och dit för det ÄR slitsamt med ett distansförhållande.

Vad gjorde du? Slut eller flytta ihop? Hur gick det?

Jag håller HELT med.

Vi pendlade mellan olika länder och efter ett år så flyttade jag till honom. Det innebar att jag sade upp mig från ett bra jobb och började plugga i hans land i stället (utan studiemedel för det hade jag inte rätt till). Men i vårt fall har det funkat bra då han tjänar bra och delar sina pengar med mig. Nu är vi gifta och har en dotter på 1 år.

Har ni pratat om framtiden ts? Och vad är det som hänt mellan er? Är det sånt man kan förlåta och gå vidare efter, eller är det allvarligare saker? Du får fundera på om det är värt det eller inte, och är det värt att vara ihop så kanske ni måste se till att bo i samma stad eller ihop snart så ni får leva tillsammans också.

Låter vettigt

Ett distansförhållande gick åt helsike, under tiden vi bodde på varsitt håll blev jag gravid - helt fel tidpunkt av många orsaker och vi beslöt oss för att göra en abort men vi klarade inte av att trösta varandra. Jag bröt ihop och behövde honom mer än vad han klarade av , jag ringde i ångest och tårar och behövde prata men han satt istället och fikade hos sin kvinnliga granne... Svartsjukan slog klorna i mig pga alla hormoner som flödade i samband med aborten och han hade behovet av att dra sig undan - vilket jag inte klarade av.  vi bråkade om allt till sist och alla planer vi hade inför framtiden fick skjutas upp gång på gång och vi insåg att det här gick inte - vi gjorde slut.  Idag är vi dock goda vänner och har kontakt.

Nästa distansförhållande där talade jag om tidigt att jag vill inte hålla på att joffsa hit och dit - antingen är vi ihop eller så är vi det inte. Jag flyttade till honom efter tre månader - 35 mil.  Jag sa upp mig från arbete och bostad. Där var det faktiskt inga konstigheter - det kändes ganska naturligt att ta steget att flytta ihop , det var aldrig några diskussioner om saken  utan vi var helt överens.

Jag har inget konkret men svartsjukan har varit ett faktum. Jag är inte svartsjuk egentligen. Men han började fiffla och dålde sms konversationer med kvinnliga arbetskollegor. Var på han skyllde på min svartsjuka.

Jag litar på honom men inte till 100% det är skitjobbigt.

Vi har pratat om framtiden och vi har till och med planerat att titta på hus. Men där har det stannat. Vi ses en gång i veckan oftast på mitt initativ...

Tack nyfiken gul andra gången kände du dig mer säker då? Eller var du lika säker båda ggrna?

I ett distansförhållande måste man också jobba aktivt på förhållandet så det går framåt. man kan inte liksom bara harva vecka ut och vecka in - man måste jobba mot gemensamma mål.  tex att man aktivt tittar sig omkring på alternativ på tex utbildning, jobb och bostad och att man kanske kikar på vart man kan tänka sig att bo om man inte kan flytta till varandras städer.

sen får man också ta sig en funderare på om det är praktiskt möjligt att HA ett förhållande. Att träffas nån helg då och då eller tillbringa en semestervecka ihop säger ju inget om det faktiskt finns vettiga möjligheter att KUNNA flytta ihop på någons respektive ort.  alla har inte heller möjligheten att kunna säga upp sig eller plötsligt avbryta sina studier för att flytta och göra något annat.

så pluggar man 4 år framåt på nån utbildning så får man ta sig en funderare på om det är realistiskt att gå och harva i dessa år med samma kille , om det verkligen kan ge ett riktigt förhållande i slutändan.         

andra gången var jag mer säker eftersom jag var vis av erfarenheten helt enkelt.

Första gången var jag också säker - men av fel orsaker. Då SKULLE det bara vara vi två, what ever it takes liksom... men det var inte realistiskt möjligt men det blundade vi för, vi älskade varandra och trodde att kärleken skulle överleva det. vi kunde inte ha mer fel....   

Jag har inga bra erfarenheter... vi har varit störtförälskade och han skulle flytta till mig... några månader in ville hans son flytta in till honom på heltid för han har det riktigit jobbigt hos mamman. Vi fortsatte träffas ändå för vi kunde bara inte släppa varandra, men det fanns ju hela tiden i bakhuvudet att vi har ingen framtid. Han orkade inte till slut och avslutade det trots att han hade starka känslor.

Riktigt sorgligt och jag har inte kommit över det än..