Högfungerande autism

Kan berätta om min ena vuxna dotter med samma diagnoser som din dotter .-)

Hon tog studenten i år, ett år tidigare än de andra för hon är smart, älskar skolan och hade pluggat in allt de hade att erbjuda henne, hon hade MVG i samtliga betyg. Hon ska plugga till läkare och just nu ser det ut som att det kommer hon fixa utan problem  

Dagen efter studenten så drog hon själv till Thailand på fem veckor, hennes farbror bor där, hon hade jobbat ihop till resan själv.

Hon har många vänner men brukar cirkulera i vänngruppen och umgås med olika, har lätt att få nya vänner och är väldigt social konstigt nog.

Visst har hon vissa problem och jag är lite orolig över vissa saker men i det stora hela har hon ett kanon liv, trodde aldrig att hon skulle få ett sånt här liv när vi fick reda på hennes diagnoser och med facit i hand så är jag glad att hon har dem, med rätt hjälp så har de blivit till en tillgång för henne mer än något som är en motgång.

ADHD gör att hon är aktiv och tar för sig av allt i livet, Aspergen gör att hon kan fokusera och lära sig saker väldigt lätt, allt fastnar i hennes huvud.

Visst hon är impulsiv och har svårt att läsa av andra människor men det märker man att ju äldre hon blir desto mer lär hon sig hur hon ska bete sig.

Kompisens dotter har, hon fick diagnos mitt i värsta tonåren och fick i och med diagnosen en stor livskris och skulle helt sonika ta livet av sig, men nu ett par år senare kan man knappt tro att det är samma tjej, hon har utvecklats något enormt, blivit mer social, ställer inte till det så mycket som innan pga dåligt konsekvenstänk har en del kompisar även om de inte är många, hon började på ett internat för unga med just diagnos där det även ingår mycket "hemkunskap" som ämne dvs att kunna strukturera upp ett hem, passa en tvättid, laga ett mål mat osv vilket passat henne helt perfekt att få ihop vardagen (utan föräldrarnas tjat), hon har också lättare att hantera flera människor på samma gång. och skolan har varit ett helt perfekt alternativ (själv jobbar med psykiskt funktionshindrade vilket innebär en del npf) som sitter som vuxna och inte kan starta en diskmaskin så jag tror det kommer att gå toppenbra för denna tjej som blir myndig snart även om hon behöver en del föräldrastöd och vägledning fortfarande. Däremot vill hon absolut inte höra talas om att hon skulle ha en diagnos och inte vara som alla andra. Å andra sidan när det går såpass bra så är det ju det man bör fokusera på, inte på att hon har en diagnos.

Åh vad glad jag blir av era berättelser, framförallt lättad =) Min tjej är otroligt smart, hennes största problem i skolan ( om vi bortser från ADHD.n) är att hon fastnar i detaljer, fröken pratar, informerar, men det hör inte min tjej, för hon har fullt sjå att lägga märke till/jämföra/räkna rosetter, prickar, skosnören ypu name it, på  klasskamraternas skor, och detta gör ju naturligtvis att hon missar mycket, halkar efter och missar viktig tid på lektionerna!
Till hösten har vi än så länge kommit till att hon vid ett par tillfällen i veckan ska gå till en spec pedagog och jobba med bildstöd, till framförallt matten, sen tycker fröken att hon ska gå till en socialpedagog, och det förstår jag faktiskt inte varför, hon kan ju inte prata om känslor, intryck osv, hur ska hon kunna berätta om händelser på t ex skolgården som hon ändå inte förstår?! Erfarenheter?
I det sociala är hon som sagt en copycat, vilket vid vuxen ålder säkert är bra med tanke på att man kan följa strömmen lite lättare, med t ex klädval och likn, att man inte ser "avvikande" ut!!  Men som det är nu, så lyckas hon ju dölja mycket av sina svårigheter, vilket då gör det mycket svårare för oss att hjälpa henne!