Är det ok att "bara" skaffa ett barn?

Klart att det är okej att inte skaffa fler barn. Det är ingen regel på att alla måste ha fler barn. Det är kanske bättre att nöja sig med ett barn som man orkar med istället för två som man inte känner att man orkar med (tänker på din man). Det är ju bättre han är en bra far till ert enda barn än att han är en dålig far som inte orkar till era två barn?

Man ska skaffa så många barn som man själv vill och son känns bäst för sig själv. Ett barn är absolut helt ok.

Lyckas vi få ett barn, så kommer vi inte heller skaffa fler, då vi vill lägga fokus på det barn vi får. Har en lång och krånglig resa till barn och det är inte ens säkert att vi lyckas få ett.

Ja en stor fördel med att bara ha ett barn är ju att man kan lägga allt fokus på honom. Han får all uppmärksamhet  /kärlek och behöver inte "slåss" med ett syskon. Dessutom har man råd att ex fortsätta gå på barnsim som inte är helt gratis och som han älskar. Med två barn hade vi nog inte haft råd till det.
Jag får väl försöka förlika mig med tanken att det inte blir fler och njuta av den underbara lille kille som vi fått och ge honom allt - en risk är väl att han blir lite bortskämd - men det är han värd.

Ja det kan man, och det är mentaliteten i vårt land, landet lagom där alla förväntar sig att man skall ha två barn eller fler och att man betraktas som konstig om man bara har ett barn och man behöver inte svara om folk frågar varför man inte skaffar syskon, det har de inte med att göra. Vi har ett barn en underbar dotter och vi skulle gärna ha haft ett till men har haft en massa tråkigheter, sjukdomar och sånt som gjort att vi avstått och missfall och annat trist. Men nu får vi aldrig frågan längre och vi trivs dessutom jättebra att vara tre, och vår dotter har massor av kompisar och trivs bra med livet och vi hinner lägga all tid och energi på henne.

Visst är det ok att ha ett barn och för alla är det inte så lätt att få barn överhuvudtaget, vi fick kämpa länge för vår dotter och vi är så glada över henne som ger oss allt.

Jag har vuxit upp med två syskon och min man med flera syskon. Min man vill gärna ha något till barn om några år men jag vill absolut inte ha fler. Han stöttar mig än så länge i alla fall. Och det är ju min kropp som skulle få vara gravid och föda ett barn och vara mammaledig 1 år så för mig är det en självklarhet att beslutet ligger hos mig ;) Och jag tror absolut att ensambarn är lika bra som barn med syskon. De blir sociala de med och gör allt som syskon gör. Ingen som helst skillnad utan allt hänger på föräldrarna hur barnen ska må.

Men så kommer vi till frågan hur man bemöter frågor?

De vanligaste åsikterna jag får är dessa:

1) Men om några år kommer du absoluuut längta efter smått igen!

2) Men vadå, ska barnet växa upp ensamt?

3) *tystnad*

Jag ser det som respektlöst av mina vänner när de säger dessa saker. Det allra mest komiska är väl när de frågar när det blir syskon då och jag säger att förhoppningsvis aldrig, så blir de bara tysta. Och efter ett par sekunder byter de samtalsämne helt. Kan självklart vara så att de känner sig dumma för att de antog att vi ville ha syskon, men jag får mest uppfattningen om att de inte vill diskutera frågan och tycker att vi är konstiga som inte vill ha fler barn.

Men så är ju mina vänner barntokiga också där det ska födas barn med 1 års mellanrum och en vän till mig har 8 barn ;)

Men hur du ska bemöta åsikterna är bara att vara stolt över det ni har bestämt. I ditt fall kan det såklart vara lite svårare då du är i valet och kvalet huruvida du verkligen vill bara ha ett barn medan din man absolut inte vill ha fler. För mig är det ju tvärtom. Så jag står gärna och berättar stolt precis varför jag bara vill ha den flicka vi har och jag ÄR väldigt stolt över det beslutet :)

Jag har en dotter på 7 år och älskar livet som enbarnsmamma. Har tom steriliserat mig då jag är så säker på min sak, har från den dagen hon föddes vetat att jag inte vill ha fler.
Vi lever ett harmoniskt liv med stort umgänge men samtidigt lugn och ro vilket passar oss båda bra.

Blir så trött på "normen" i samhället, verkar inte som att man kan räkna sig som familj om man inte har 2 barn eller fler.
Jag vet mina begränsningar och vill känna att jag har tid, ork, engagemang och ekonomi och därför har jag gjort detta val. Anser inte att jag snuvar min dotter på ngt i livet pga detta utan ger henne det hon behöver i alla möjliga former för att hon ska leva ett så bra liv som möjligt.

Jag är också såå trött på normen att man förväntas skaffa fler än ett barn.
Jag är nöjd med vårt val att vi "bara" ska ha ett barn, även om jag ibland kan känna längtan efter en bebis när jag ser "alla andra" med en bebis i vagn medan det större leker på lekplatsen.

Men det är väldigt skönt att bara ha ett barn för då har man tid för honom och kan ge honom allt det han behöver.
Det enda jag kan vara lite orolig över är hur det ska bli när han blir vuxen och inte har några syskon att ty sig till om han skulle behöva. När jag och min man inte finns mer så är han ju helt ensam med allt vad det innebär.

Vi kommer absolut inte skaffa fler barn... och jag struntar i om det är ok.
Det känns inte rätt med fler, lockar inte för fem öre, och vi är jättenöjda med det vi har. 

Jag är endabarn, inte ensambarn. Jag hade en fantastisk uppväxt och önskade mig aldrig någonsin syskon. Saknade det aldrig. Vet att det finns barn utan syskon som saknar det enormt mkt men där tror jag att man som förälder kan ha gjort fel. Finns det inga andra barn att tillgå tror jag att man måste vara med att leka mer, ordna aktiviteter eller hela tiden erbjuda sig att det med en kompis på utflykter etc (om det passar). Barnet kan då välja själv vilken kompis, inte samma syskon varje gång. Bra att lära sig att samspela med olika typer av personer och att få respekt för att alla är olika och har olika värderingar hemma. 

Vår dotter kommer inte att få syskon. Hon har aldrig efterfrågat eller önskat något heller. Enda gången hon nämnt syskon var när hon såg en annan familj med en riktigt bråkig lillasyster och sa "vad skönt att vi inte har någon lillasyster hemma, det skulle bli jobbigt för dig mamma".