Anonym (också barnlös) skrev 2012-06-25 23:04:17 följande:
Ring sjukhuset alt privat klinik för utredning när de öppnar efter sommaren igen, en utredning kan ofta ta lång tid så en extra väntan på någon månad över sommaren gör liten skillnad, känn ingen stress över det. Och byt (alt komplettera) sin psykolog mot en kurator där, som är van att jobba just med ofrivilligt barnlösa.
Ang sex, det är lätt att det blir en måste-grej, hade nästan panik när vi inte hade samlag varje dag under ÄL, om något kom ivägen kunde jag bryta ihop totalt, kändes som om någon (jag eller min sambo, beroende på vem som inte kunde/ville/orkade) dödade vårt ofödda barn.. som ju inte ens fanns. Helt galet, men tror många som varit i samma situation känner igen sig. Känn ingen press på att ni måste ha sex jämnt heller, chansen ökar inte på ngt sätt proportionellt med antalet samlag ni lyckas klämma in på ett dygn, varnnan, var tredje dag under ÄL räcker bra. Och om sex känns jobbigt, försök låt bli helt, även om jag vet att det är enormt svårt, enl vad jag skrev innan. I så fall, om ni inte redan gör det, kör med ägglossningstest så blir det i alla fall bara ett-två "måsteligg" per månad, resten av tiden kan ni avstå utan att känna er skyldiga, alt veta att ni har sex bara för er egen skull och utan att det är ngn som helst "risk" att det är ett barnverkstadsligg - mindre press och stress.
Förstår att du skriver ut att ni varken rökt eller druckit, men barnlöshet är inte straffet för någon last, man kan vara barnlös trots att man är vältränad, genomsund etc etc vilket verkar förvåna många som tror att det är något som bara drabbar tjocka eller kvinnor över 35. Mitt råd här är att inte sätta livet på paus, fortsätt festa, våga ta en öl, en kanna kaffe eller en hel vinare om du känner för det, se också till att aktivera dig och kom bort hemifrån, du vet säkert själv när du har beräknad mens och dom dagarna innan kan du avstå att dricka, så klart, men lev inte hela ditt liv som om du vore gravid innan du faktiskt är det, dvs bara alla måsten men utan att få något för det och faktiskt helt utan anledning.
Vet att det är lätt att bli bitter på att andra lyckas, särskilt på de som gör det utan minsta ansträngning. Hoppas din vän är en bra sådan, försök i så fall att prata med henne om dina känslor istället för att dra dig undan och hitta sätt att ungås som inte frestar på lika mycket. Tror att aven om det är jobbigt att umgås är det jobbigare att vara ensam. Försök hitta på saker utan barn/prata om annat än bebisar. Vet inte om din ofrivilliga barnlöshet är er hemlighet eller något som de flesta i din omgvning känner till, tycker själv att det hjälpt att berätta för vissa nära vänner/syskon etc, dels för att man slipper deras frågor, men också för att de hjälper till att styra bort situationer och samtal som annars lätt kan upplevas som obehagliga/alltför personliga när man är i större sällskap.
Håller tummarna för att du får en bra sommar!
Jag ska försöka att inte stressa och jag ska hitta en kurator som är specialiserad. Jag tror att jag även måste behålla min psykolog, då jag faktiskt lider av OCD som jag behöver hjälp med. Men, om jag äntligen skulle få bli gravid så skulle det nog släppa en hel del...
Oj, ja det finns nog många olika sätt att må då man försöker och försöker och det tar emot. Själv har jag, som skrivet, jobbigt med tankar och bilder i huvudet då vi har sex... eftersom att jag är stressad och pressad över att göra det "fint" och att dessutom få barn.
Jag har försökt att köra med ÄL-test, men jag känner att jag blir mer stressad eftersom att jag vet att det kan leda till ett barn och då har mer press på mig att inte tänka och känna på ett visst sätt, utan göra det "perfekt".
Jag har börjat dricka igen... eftersom att det är så mycket press kan det lätt bli för mycket också. Man känner liksom ett "lugn" av att vara lite småfull och gör det då oftare. Men, det har bara varit det allra senaste och jag har nu sagt åt mig själv att försöka sluta alt. skära ned en hel del. Nu har jag inte druckit på ett tag då jag fick värsting-migränen och spydde för några dagar sedan.
Min vän vet om allt jag gått igenom... men jag kan liksom inte få ur mig hur jobbigt det är. Samtidigt som det känns som om att se hennes bebis kan hjälpa mig att känna "nej, nu jävlar ska det gå", så känns det som att jag kommer gråta första gången jag får hålla barnet. Så, jag vet inte själv vad jag ska säga och HUR jag ska förklara mig. Mycket av det hela ligger i mitt undermedvetna också...
Mina föräldrar vet, men jag är som sagt under 25 så de ser inte så allvarligt på det. De fattar inte varför jag "ska ha det så jäkla bråttom". De flesta vet... men det är inte många som faktiskt förstår. En hel del i min omgivning vill ju inte ha barn förrän de är minst 30 (vilket jag inte dömer).
Tack! Jag hoppas att även din sommar blir jättefin!
