Anonym

Äldre 24 Jun 20:29

23 svar

Jag blir nog aldrig vän med min mamma...

Jag har en svår relation till min mamma.

Sen jag var liten har jag alltid "tassat på tå" kring min mor och hennes humör, och jag har genom åren märkt att jag blivit likadan i andra relationer som vänner och pojkvänner - jag har vrängt ut och in på mig själv för att vara till lags och vid konflikt har jag alltid lagt mig platt och bett om ursäkt, lagt hela skulden på mig själv fastän det egentligen kan varit den andre som betett sig illa.

Mamma har inte bara varit lynnig och lättirriterad utan även elak och retsam vilket har varit riktat mer mot mig än mot mina syskon. Hon har alltid varit nedlåtande kring mina val i livet om det så har varit aktiviteter, val av studier eller val av partner. Hon kritiserar mitt utseende (särskilt min vikt, jag är som störst någonsin just nu 167cm 61 kg, vikten började hon prata om redan när jag var i 15-års åldern och då vägde jag 49kg(!)) (förutom att hon aktivt kommenterar vikten så kan hon ta fram kläder som är tre storlekar förstora till mig "åh denna köpte jag till dig på rea" och bli jätteförvånad när de inte passar eller som idag ge mig recept på lchf-mat) hon kritiserar min personlighet, hon kritiserar ordningen i mitt hem (det är ganska stökigt, vi har en bebis på bara några månader så det är rätt rörigt just nu).

Hon tar ALLT man säger och gör som kritik mot henne och hennes personlighet. Det är helt makalöst hur hon kan vända det man har sagt till att betyda något helt annat och skälla ut en för det. När jag försöker förklara (dumt nog) hur jag menar avbryter hon mig mitt i meningen, innan jag fått prata klart, och fyller i vad hon tror jag ska säga (vilket ju inte stämmer) och skäller sedan ut mig för det. När hon trissar upp stämningen försöker jag i flesta fall lugna henne genom att be om ursäkt, ytterligare förklara mig (vilket ofta trissar upp henne ännu mer) eller försöker bara avleda det hela. Någon gång har hon trissar upp mig till att gorma tillbaka och då blir stämningen helt kaotisk. Hon skriker och gormar, skriker att man sagt saker man inte sagt, hittar på att jag har tvingat och domderat henne till att göra (det kan vara att jag tvingat henne att göra en lunch som hon egentligen bjudit in mig på).

Jag har börjat "safea" genom att säga "du behöver inte göra detta, jag har inte bett om det" när hon erbjuder sig att göra saker eller bjuda på något, för jag vet att det kommer att slå tillbaka. Antingen genom att hon kör dåliga-samvetet "nu har jag gjort detta för dig" eller vänder det till att jag på något sätt har bråkat fram det. Då kan hon bli arg och skrika "låt mig göra detta" eller "prata inte med mig med din dagisröst".

Samtidigt mitt i allt detta vet jag att hon många gånger vill väl. hon vill bjuda på mycket, hon vill hjälpa till. Hon kan sätta in tusenlappar på ens konto fast man inte bett om det - bara för att vara snäll och för att hon vet att vi har det knapert. Jag önskar verkligen att jag hade råd att tacka nej till det hon vill ge oss, men vi lever väldigt fattigt för närvarande och vi har råd att unna oss ganska få saker. Det vi får av mina föräldrar (pengar då coh då, barnpassning, låna sommarstuga mm) är så mycket värt. Samtidigt vet jag att det kommer med priset att hon när som helst kan använda det i utpressningssammanhang eller till att få en att bara må dåligt över att man inte (enligt henne) visar sig tillräckligt tacksam. Jag längtar till den dag då våra inkomster blivit bättre och man har RÅD att säga nej till det hon ger!

Hennes oberäknerliga humör har varit likadant så länge jag kan minnas. Jag minns att man som barn alltid hade ont i magen när man hade varit på besök hos folk för jag visste att hon skulle skälla ut mig för något hon tyckte att jag hade gjort. En gång när jag var tolv år hade hon och min mormor suttit på kvällen efter att jag hade lagt mig och pratat om mig. Jag hade tidigare under dagen sagt att jag inte gillade min lärare till min mormor vilket mormor berättade för min mor. Min mamma blev fly förbannad över det och smällde upp dörren halv tolv på natten till mitt rum och gav mig en redig utskällning för min bristande respekt för min lärare. Jag började gråta medan min mamma skrek hysteriskt på mig och jag var uppe nästan hela natten helt förtvivlad.

Hon kunde ibland vara hånfull och kunde sitta och läsa högt och skratta åt uppsatser jag skrivit i skolan.

Jag vet inte vad jag ska göra, hon kommer aldrig att ändras. Det gör mig så fruktansvärt ledsen.

Lillave

Äldre 24 Jun 20:37

#1

Stackars dig. Relationen till ens föräldrar kan vara allt annat än friktionsfri, tro mig jag vet också.
Har du tät kontakt med din mamma, ses ni ofta? Isåfall kanske du ska dra ner på tillfällena ni ses? Eller kanske rent av sätta punkt för er relation?
Jag tror inte din mamma mår bra, det är ju inte riktigt sunt att bete sig så mot sina barn.

Du kanske skulle kunna skriva ett brev till henne där du förklarar hur du känner? Då har du iallafall försökt. Kan du få stöd av dina syskon?

Och du, stor är du INTE. Ta inte åt dig av sådant! Jag är 163 cm och vägen just nu 63 kg. Känner mig ganska normalstor

Lycka till!

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Jun 20:42

#2

Alltså, jag tänker verkligen att jag borde sätta punkt. Men det känns så radikalt! Det är ju min mamma liksom. Mina syskon har delvis dragit sig undan, men jag är liksom inte lika stark. Sen har jag hamnat mer i skottelden, jag är yngst, lite av en sladdis och bodde därför mer eller mindre som ensambarn hos mina föräldrar under en stor del av min uppväxt.

Jag vänder verkligen in och ut på mig själv för att inte trigga igång hennes humör. Pappa bara försvinner, han tar inga fajter alls med henne utan bara avlägsnar sig när det hettar till.

Jag blir så ledsen över att mans ka behöva ha en sån relation till sin mor, ja gär ju själv mamma till en flicka och jag vill aldrig att vi ska ha det så. Jag har vänner som har jättefina relationer till sina föräldrar och jag har kolleger i nära ålder med min mamma som verkar så fina med sina vuxna barn. Jag fattar inte varför just jag ska ha en mamma som är som en lynnig tonåring som bara tycker att allt är alla andras fel.

MammaKajsa

Äldre 24 Jun 21:33

#3

Hej TS!

Vet du, att det första jag tänker när jag läser det du skriver är att jag blir så ledsen för din skull att du har det så jobbigt med din mamma. Det måste vara en tung sorg för dig att bära. Min andra tanke blir att jag tycker att det låter som din mamma inte är frisk, jag tycker det låter som hon har borderline.

Borderline är en psykisk sjukdom som går att bota, men patienten måste ha en stark vilja att själva bli frisk. Personer som lider av borderline har liten eller ingen förmåga att reflektera över sina egna och andras känslomässiga upplevelser. Sådana svårigheter resulterar i att personen inte kan se sin egen roll i en relation utan enbart uppfattar det som att andra är orättvisa, elaka eller fientliga. Det leder till ideliga avbrott i både sociala och nära relationer.

Här följer en kort beskrivning av borderline: Har en person borderline så blir det en fruktansvärt jobbig person och umgås med på djupet, är det däremot en mer allmän och ytlig vänskap så kan personen vara hur trevlig som helst.

Barn som växer upp med borderlinemammor har det inte lätt. Att ha sin trygghet i en mamma som dels har svårt och sköta sitt eget liv, en mamma som är väldigt svår och lita på, en mamma som har ständiga problem med humöret. Det tar på krafterna. Antingen blir barnet stört eller så blir en liten klick av de barn som växer upp med borderlinemammor stärkta. Klarar barnet och växa upp med sin borderlinemamma så kan man kalla det att barnet kommer att härdas riktigt ordentligt om barnet klarar och hantera situationen (vilket få gör).

Att beskriva en person med borderline är enklast genom att säga att det är som det bor två personligheter i samma kropp, vanligen är dessa personligheter varandras motsatser där den ena är kraftigt destruktiv.
Ett annat sätt och beskriva det är att personen agerar som en trotsig tonåring.

Vad som är det egentliga problemet är att känslor får övertag över logiken. Vi har alla känslor, ibland blir vi arga, ibland blir vi ledsna. Att dessa känslor bromsas upp beror på att vi kan tänka logiskt. Känner man sig kränkt så kan man ifrågasätta känslan och fundera över dels om det finns någon nytta med att bli förbannad över om någon person inte visar den respekten som man vill ha, eller om det är konstruktivt och deppa ihop om man råkat ut för ett misslyckande. Logiskt vinner man inget på att bli arg eller deppa ihop, det bästa är att skaka av sig ilska och gå vidare eller ta sig i kragen och inte deppa ihop vid misslyckande.

Människor med borderline har inte denna logik, de agerar exakt efter känslorna i de områden där deras problem visar sig. Små pyttesaker kan bli enormt stora, reaktionsmönstret kan variera från en dag till en annan vid exakt samma typ av händelser. Det blir mycket svårt för en närstående och kalkylera en annans beteende vilket också är påfrestande.

MammaKajsa

Husis

Äldre 24 Jun 21:34

#4

Jag har bara ett råd att ge, för det där kunde ha varit min mamma.

Sluta träffas! Och OM ni ska träffas, gör det bara med andra människor närvarande, som vid större fester, middagar, etc... Det är ren självbevarelsedrift!

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Jun 21:52

#5

MammaKajsa, det känns faktiskt som det ringer flera klockor. Jag vet inte om jag är ett sånt barn som blivit stärkt dock. Jag tycker nog att jag klarat mig ganska bra, men jag känner att det finns en ängslan i mig och en rädsla för att andra ska bli arga som ligger kvar som ett "ärr". Samtidigt klarar min mamma av ett stressigt jobb, hon har ordnad ekonomi och bra relationer till sina vänner så helt utan tyglar är hon inte. Det är när det kommer till den privata sfären som hon fullständigt släpper tyglarna och låter känslorna för stunden styra. När hon får en impuls så följer hon den utan att tänka efter.

Husis. Det är så svårt att bestämma sig för att bryta för det är ju trots allt min mamma och hon är ju inte alltid elak. Men mycket energi går åt till att hela tiden passa sig. Det där med samlingar hjälper bara till viss del. Vissa utbrott slipper jag ju, men hånfullheten slipper jag inte. När jag pratar med någon kan hon avbryta och säga något nedvärderande om det jag säger eller berättar. Exempelvis så pratade jag nyligen med en annan släkting om vår flytt. Hon avbröt och "bröt sig in" i samtalet för att förklara hur oorganiserad jag var och hur jag inte fattar hur man sköter en flytt, jag kommer få en chock osv. Jag märkte hur personen jag pratade med blev jätteobekväm och det blev jättepinsam stämning, särskilt när andra ser hur hon klankar ner på mig. Min bror brukade försvara mig när jag var yngre men han har liksom fasat ur sig, jag tror han tycker det är för jobbigt med hennes utbrott för då vänds de mot honom.

Förra sommaren spenderade vi en semestervecka ihop på landet när min man jobbade. Jag var höggravid och hade svårt att röra mig och gå. Först ville hon hjälpa mig med massa, men helt plötsligt en dag, ur ingenstans exploderade hon och skrek åt mig att jag betedde mig som en jävla prinsessa, att jag förstörde hennes semester mm. Jag fick lätt sammandragningar av stress och känslor och försökte förklara för henne att hon behövde lugna sig vilket bara gjorde saken värre. Mitt i allt märkte jag att bebisen i magen blev stressad av skriket så den började sparka jättemycket vilket var jättejobbigt vilket jag pustande försökte förklara. Det tror jag triggade igång henne ännu mer för det var som hon hackade efter mig. Så fort det blivit lugnt kom hon på en ny grej att skrika om, på kvällen kunde hon smälla upp dörren (som när jag var liten) och börja bråka med mig.

ALLTID påstår hon att det är mitt fel. Att jag har höjt rösten, snäst eller varit otrevlig. Jag vaktar mig själv hela tiden för att inte säga eller göra något som provocerar henne ändå är det alltid mitt fel. När jag var mindre tog jag alltid på mig skulden och det har varit en lång process att sakta börja inse att jag faktiskt kanse inte har alla de här dåliga egenskaperna hon alltid säger att jag har. Andra som känner mig väl kan bli förvånade när jag beskriver mig själv på vissa sätt och undrar varför jag tror vissa saker om mig själv. Då inser jag att jag tror bara så för att min mamma alltid sagt att jag är på det viset...

Lillave

Äldre 24 Jun 21:59

#6

Det är hemskt att läsa TS. Du verkar ha väldigt låg självkänsla pga din mamma.

Kan du inte söka dig till någon terapeut? Bara för att prata ut om det? Kanske kan du få tips som du inte fått här.

Annars tror jag fortfarande på att skriva ett brev, med risk för att er kontlat kanske bryts. Hon behöver få höra sanningen.

Husis

Äldre 24 Jun 22:16

#7

Anonym skrev 2012-06-24 21:52:23 följande:

Husis. Det är så svårt att bestämma sig för att bryta för det är ju trots allt min mamma och hon är ju inte alltid elak. Men mycket energi går åt till att hela tiden passa sig. Det där med samlingar hjälper bara till viss del. Vissa utbrott slipper jag ju, men hånfullheten slipper jag inte. När jag pratar med någon kan hon avbryta och säga något nedvärderande om det jag säger eller berättar. Exempelvis så pratade jag nyligen med en annan släkting om vår flytt. Hon avbröt och "bröt sig in" i samtalet för att förklara hur oorganiserad jag var och hur jag inte fattar hur man sköter en flytt, jag kommer få en chock osv. Jag märkte hur personen jag pratade med blev jätteobekväm och det blev jättepinsam stämning, särskilt när andra ser hur hon klankar ner på mig. Min bror brukade försvara mig när jag var yngre men han har liksom fasat ur sig, jag tror han tycker det är för jobbigt med hennes utbrott för då vänds de mot honom.

Precis sådan är min mamma också och det gick till en gräns, när jag kände att jag inte ville ta skit från henne VARJE gång vi träffades. Jag var sedan sårad i flera timmar och ville inte prata med henne. Jag kände att någon vänlig timme uppväger inte flera utskällningar, kränkningar, spydigheter under en dag... Jag har gjort slut!

MammaKajsa

Äldre 24 Jun 22:33

#8

Vet du, kära TS, att du är inte ensam, men man kan känna sig förbannat ensam och övergiven i en situation som denna. Men det finns tyvärr så många som har liknande problem som dina.

Bryt dig fri. Ta kontrollen, ta en time-out från din mamma och fokusera på det som är bra i ditt liv och som ger dig energi!

Skaffa någon att prata med: träffa en kurator eller terapeut och sörj det du har förlorat under din barndom och för dina behov som inte blivit tillfredställda. Gråt för allt det hemska och allt du lidit för. Få det ut ur systemet!

Ur sorgen kommer något nytt, ett växande, en möjlighet för dig att ta kontroll över Ditt liv. Utan att ha henne som ska behöva styra. Du har barn nu- du är mamma - fokusera på din egen familj.

Om du väljer att ha kontakt med din mamma, sätt tydliga gränser för vad som är ok och inte och håll dom!

MammaKajsa

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Jun 22:40

#9

MammaKajsa skrev 2012-06-24 22:33:48 följande:

Vet du, kära TS, att du är inte ensam, men man kan känna sig förbannat ensam och övergiven i en situation som denna. Men det finns tyvärr så många som har liknande problem som dina.

Bryt dig fri. Ta kontrollen, ta en time-out från din mamma och fokusera på det som är bra i ditt liv och som ger dig energi!

Skaffa någon att prata med: träffa en kurator eller terapeut och sörj det du har förlorat under din barndom och för dina behov som inte blivit tillfredställda. Gråt för allt det hemska och allt du lidit för. Få det ut ur systemet!

Ur sorgen kommer något nytt, ett växande, en möjlighet för dig att ta kontroll över Ditt liv. Utan att ha henne som ska behöva styra. Du har barn nu- du är mamma - fokusera på din egen familj.

Om du väljer att ha kontakt med din mamma, sätt tydliga gränser för vad som är ok och inte och håll dom!

Jag kan känna att jag skulle behöva prata med en kurator faktiskt, men jag vet inte var jag ska vända mig. Jag känner mig också som en svikare och som att jag baktalar henne på sätt och vis. Hon vill ofta väl och vill hjälpa till och vill göra mycket för mig och min familj, jag känner att det finns mycket kärlek där. men hon kan vara så fruktansvärt elak, krävande och förnedrande också.

Det är helt enkelt svårt att förena de här två personligheterna hon uppvisar och jag har mycket skuldkänslor och känslor av illojalitet också. Det är så lång tid jag har fått höra att alt är mitt fel. Det har aldrig varit några försoningssamtal där vi kunnat prata ut och enas om hur vi ska lösa problemen.

Anonym (Samma)

Äldre 24 Jun 22:40

#10

Herregud du beskriver min mammas och mitt förhållande till punkt och pricka. Det är läskigt att läsa för vissa saker är precis som om du tagit de ur mitt liv. Hjälp vad skönt det känns att jag inte är ensam...

Jag blir nog aldrig vän med min mamma...

INNEHÅLL