Trodde jag gjorde katten en tjänst, nu yyyyyylar han och vill ut...
Åh, man lär sig ALDRIG... Jag har en omplaceringskisse, som har bott hemma hos mig och sambo nu i två år. Han har alltid vart innekatt, och vi fick honom på villkoret att han skulle vara innekatt. Men promenader i koppel var ok... Första året när vi tog ut honom satt han i närmsta buske och pep och VÄGRADE röra sig en mm, och klängde sig fast med klorna i husses arm när vi lyfte upp honom för att gå in i trygga värmen igen. Förra året klädde jag balkongen med kattnät, och lät honom vara ute på balkongen och titta ut över en skogsdunge som vi bor vid. I år har han visat "intresse" för att gå ut, så vi har satt på honom sele och låtit honom gå ut i skogsdungen. En rutin som han mycket ÅTERKOMMANDE och BESTÄMT vill utföra.. Men nu börjar det gå helt överstyr. Från att vara nöjd med att få gå ut en gång på ca 30 minuter, är han nu helt FÖRSTÖRD över att behöva vara inne igen. Ylar rena marskatts läterna och vill INTE lugna ner sig, hur vi än gör. Han bara sitter och sjunger klagovisor. Och jag törs inte gå ut med honom igen, för ger jag efter för hans klagovisor nu, hur ska det då bli framöver? Samtidigt tycker jag så synd om honom.. Sitta fast här inne i "fängelset", när han bara vill ut.. Samtidigt kan jag inte göra honom till utekatt.. Förutom dungen bor vi inte ens så till. Han skulle bli överkörd på 10 röda. Han vet inte ens vad en rullande bil ÄR ( förutom att åka i dom ). Vad ska jag göra, för att få honon nöjd och glad igen? Ska jag ge efter och låta honom gå ut igen, eller skjuter jag mig själv i foten om jag ger efter?