Hur kan det komma sig.

Men stoppa det då?

Hur gammal är hon?

Hon känner kanske att du är konstig och annorlunda så då mår inte hon bra. Kanske skulle det vara smart att inte må så dåligt och försöka vara mer positiv till umgänget?

Får inte stoppa det. Mitt ex är kababel till allt. Han har vänta nästan alla mot mig. Så de flesta står på hans sida. För han tror att han kan uppfostra vårt barn fast han har kanppt viljat träffa h enne han vill träffa henne när hans nye tjej kom in i bilden .

Han är kabael till manulupera folk så de är på hans sida. INgen so mser hur han egentligen är.

Han bryr sig egentligen inte om sin dotter för han har hållt på med detta med lögnerna o hur sjuk jag är o att han ska ta henne ifrån mig ska prata med socialen om dig osv.  Han har skrikik o gapat i min lägenhet framför min dotter. Allt detta ser ingen mer än mina föräldrar för han har varit sån mot mina föräldrar med att han har hotat dem med stryk. HAn är sjuk mitt X 

Jag har ont i magen varje gång de ska ses. Men de ses med umgängestöd o jag känner mig säker. Men samtidigt vet jag hur han pappan är som person. Jag vill inte snacka skit om pappan. Men sen han o jag kom hem från förlossningen så har han bara varit ute o träffat kompisar stuckit till malmö osv. Struntat mig o tösen. Sen skildes vi åt när hon var ca 3 månader för detta gick inte. O han gjorde allt för att trycka ner mig o det gör han fortfarande.

Flytta så långt du kan......gör det svårt för honom

det kan jag inte då åker jag på det.  Han  träffar sin dotter med stödperson. Men hon är inte sig lik när jag får hem henne. Han har håll på o jävlas med mig. så länge nu så jag har fått nog.

Han ska inte få trampa på mig  

Jag kan bara gå från mina egna erfarenheter. Mitt ex har inte haft umgängesstöd utan vanligt umgänge så att säga. Visst knöt det sig i magen på en, mer för att han aldrig tagit hand om barnen, det var jag som gjorde det i vårt förhållande medans han levde "sitt liv". Han hade liksom ingen koll på hygien, sottiser, mattider, läge för blöjbyte etc. Spelade ingen roll om jag la fram förslag på hur han skulle sköta barnen . Han kontrade med att han gjorde hur han ville på hans tid. Jag märkte mer och mer hur barnen inte ville åka och tillslut så blev dem som du beskriver i TS. Då fick jag nog och röt i åt honom, att det var HAN som snabbade förtroendet mellan honom och barnen, inte jag. Mig straffade han inte, som han trodde, utan han straffade sinn relation med barnen och att det var upp till honom att fixa SIN relation till barnen om han ens velade ha en relation med dem när de blir stor för det kommer en dag då dem får välja själv om de vill åka eller inte. Att se till att pappan och barnen har en fungerande relation där barnen känner sig trygga ligger inte bara hos mig. Jag sa allt detta till honom och att det var HANS uppgift att se till att barnen ville vara hemma hos honom. Arg som fan var jag! Men han fixade till det och röck upp sig. Antagligen insåg han att han inte kunde "straffa" mig för att jag valde att separera utan att han straffade sin relation till barnen. Idag längtar de efter pappa, har en trygg relation till honom och han har lärt sig att se bakom sina aggressioner och tar ansvar för barnen. Men sån är jag, jag ryter ifrån och talar om konsekvenserna för vederbörande.

Oj, så mycket felstavat. Skriver från iPad och den är nog lite känslig på "tangenterna"