Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

Information om självskadebeteende finner du bland annat här
http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

Tacksam för era tankar!