Mina närmsta stöttar inte mig :/

Vad tråkigt att du känner såhär, men utan att veta hela historien, tror du inte att din mormor ändrar sig när bebisen kommer? Om du bor själv nu får du bevisa att du klarar det, hon kommer säkert bli glad som gammelmormor om du visar att det är du som är mamma och inte hon! :)

Varför tror hon att hon kommer få betala för ditt barn? Hur gammal är du?
Bor du fortfarande där? Jobbar du?
Är du tillsammans med pappan?

Många frågor men jag tänker så att om du har eget boende och egen inkomst så kan du förklara för din mormor hur du har tänkt dig med ekonomin osv.
Så kanske det även kan vara bra att berätta att du blev ledsen av det hon sa och att du är glad över att bli mamma och ser fram emot det väldigt mycket, att du vill ta hand om ditt barn själv och att du är vuxen nog att kunna göra det och att det enda du vill är att hon ska vara glad för din skull.

Hej!! Så tråkigt att din familj inte stöttar dig! Hur gammal är du? 
Jag är 20 och har inte heller växt upp med min mamma, familjehem till jag var 17 och sedan flyttade jag hemmifrån. Nu bor jag tillsammans med min kille och jag är gravid i vecka 34.

Jag har en jätte knepig relation till min mamma och min pappa vill inte ha kontakt med mig. Min mamma stöttar inte heller mig och jag känner inte att jag kan prata med henne om graviditeten. Hon är emot min sambo och har utryckt sig jätte dumt om att hon ska få ta hand om allt när han lämnar mig.

Min sambo är den bästa i världen och stöttar mig till hundra så det är tur att jag har honom. Jag förstår precis hur du menar. Är du ensam med graviditeten eller har du en kille? 

Varför tror hon att hon ska få betala för ditt barn? Har du inget jobb?

hon trodde det för att hon fick försörja mig och min bror tills vi blev vuxna för att min mamma inte gjorde det :(

MIn mormor har fått betala för mig och min bror sedam vi var små och tills vi flyttade hemifrån.. Jag är sambo med pappan och vi har inga problem ekonomiskt eller något annat.. Vi trivs ihop och fungerar bra ihop. Han har bra jobb och jag har jobbat ihjäl mig hela graviditeten för att få bra mammapenning och jag lyckades :) De vet att jag är glad för att jag ska bli mamma men de tycker att jag är för ung och rädda att jag ska gå samma väg som min mamma :P... Hon hade aldrig pengar och aldrig råd att betala någonting.. Jag har dessutom bott hemifrån sedan jag var 18 och jag blev 21 i mars detta året och jag har klarat mig superbra!

Det har bara gått några dagar och det är en rätt stor grej att smälta, så låt det ta lite tid!

Jag har inte alls samma situation men när jag berättade, rätt tidigt, att vi skulle få ett andra barn blev mina föräldrars första reaktion inte särskilt positiv. Men nu har det lagt sig och de är mycket mer "normala" angående graviditeten.

Jag berättade för dom i sommras.. Jag ska ha om 4 dagar:/ min mamma har frf lika negativ inställning:/

Min svärmor har helt tagit avstånd sen hon fick veta att hon skulle få ett barnbarn till, min sambo har 5 sen innan, men hon sa rätt ut till mig att hon inte alls tycker det ska bli kul o jag fick en harang över mig o jag kände mig så jäkla liten o precis som att jag "Lurat" till mig ett barn från min sambo!!

Jag o min svärmor hade JÄTTEBRA kontakt innan! Hördes av flera ggr i veckan o dag, det var mer mig hon hörde av sig till än sin son, men from den dagen för ngr månader sen när jag berätta så har jag inte hört ett ljud, inte heller min sambo....
Jag valde efter att jag o sambo pratat igenom att berätta det för svärmor då jag faktiskt trodde för sin son o mig att hon skulle bli glad, men jag har aldrig känt mig så dum som då, men jag/Vi känner att passar det inte att vara delaktig nu behöver hon inte vara det sen heller...
Min sambo har ingen som helst kontakt med sin egen pappa o har aldrig träffat hon om heller....
Vad beträffar min familj så blev min pappa jätteglad att bli morfar, han fick en bild på ul skickat till sig o liten tår kom, nu är han den som frågar hur jag har det o mår hela tiden, han har till o med "döpt" bebisen till sparken, baa för att den gör sig till känna..HA ha..
Min mamma finns inte så det gör ont att inte ha den kontakten som dotter-mamma men vi gör det bästa av sitsen, Denicee, jag förstår hur det känns o jag hoppas att dom verkligen ändrar situation och ser det fina i det, kan det vara avundsjuka att du faktiskt klarar jobb, förhållande mm men samtidigt rädsla som dom inte visar att det ska bli samma för dig som för hur du hade det när du växte upp??
Jag tror du/ni kommer klara detta galant och hoppas som jag nyss skrev att dom kommer ändra sig, låt dom komma till dig o inte du till dom!!

Lycka till     

     

min mamma började med att säga "det ante mig" och lät förolämpad, sedan när jag sa att man kan ju åtminstånde säga grattis så hånskrattade hon bara. Detta är mitt tredje barn, min mamma fick inte vara med när jag väntade mitt första barn, men ett år tidigare när vi trodde att jag var gravid sa hon åt mig att om det var så hade jag förstört hela mitt liv, när jag berättade att vi skulle ha nr två,sa beklagade hon mer än hon gratulerade,sen skällde hon ut mig för att hon inte fick veta direkt ( hade själ bara vetat i tio dagar och berättade det på julafton. Mammor kan vara de mest oförstående...