En nära, ensam, släkting till mig har fått bukspottscancer och börjar bli väldigt sjuk. Har någon av er erfarenhet, hur är det för den sjuka? Självklart är det individuellt, men hur var det för den ni kände?
Vad kan jag göra för att stödja min släkting, för att stödja henne?
Min mamma fick den diagnosen och rent krasst så är det en dödsdom. Det var på sätt och vis lättare kanske med en person som står en riktigt nära eftersom man i mångt och mycket kan vara som vanligt.
Det viktigaste är att inte undvika personen för att det är jobbigt eller obekvämt.
Min mamma uppskattade hjälp med konkreta saker, när vi var där städade vi lite, lagade mat osv och nån gång bodde jag där en helg när min pappa var bortrest och skötte vardagsruljangsen.
Men det beror lite på hur mån personen är om sin integritet. Vissa föredrar att anhöriga inte går in och hjälper med exvis städning. Man kan fråga.
Mamma uppskattade också att saker var som "normalt" och tänkte inte så mycket på att hon var dödssjuk utan såg medicinerna och det mer som en vardagsrutin, som att borsta tänderna. Så deltog hon i vardagslivet efter ork och lust och tyckte om att vi var på besök. Även om hon låg och vilade tyckte hon om att höra rösterna från oss som pratade.
Mamma var också helt överväldigad över stödet från mer avlägset anhöriga: en blombukett, ett kort med några enkla rader, ett brev, en middagsinbjudning osv.
Maten kan bli ett problem om cancern är spridd så att fettspjälkningen inte funkar. De kan bli illamående av behandlingar. Feta saker, som man ju gärna ger till någon som går ner i vikt, ökade illamåendet medan doften av apelsiner till en fruktsallad kunde få henne att smaka lite.
Om din släkting är ensam, fråga om h*n vill ha sällskap inför läkarundersökningar, skjuts osv. Och hälsa på om personen blir inlagd.
Viktigt mot slutet är smärtlindring och ångestdämpning.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, du får fråga om det är något särskilt.
Kram till dig!
Tack snälla för ditt svar.
Du skriver om allt som vi upplever nu.. så otroligt svårt att veta vad vi ska göra för att vara där, men att inte vara i vägen.
Jag är ledsen över din mamma.
Jag är själv cancersjuk, inte bukspottkörteln, men ja jag är ganska så illa däran.
Jag vet vad jag hade uppskattat och det är dels det som skrevs ovan, men framförallt så hade jag uppskattat folk som inte ryggade när man behöver få ut sina känslor. Det hade varit skönt att ha någon att både skratta och gråta tillsammans med. Jag har blivit ganska humörsvängig och jag uppfattas nog som väldigt jobbig att ha att göra med. Om man kan liksom bortse från det, och visa att det inte gör något, då känns det i alla fall för mig som att personen är där för en. Sen är det ju alltid skönt när någon erbjuder sig att ta ett tag med dammsugaren, eller att byta lakan i sängen med för den delen :P
Jag hoppas att ni får en fin tid tillsammans oavsett :)
Kram
Inte så mycket tips tyvärr, mer än att finnas där och jag tror att även om ni pratar mycket också försöka låta vardagen vara så vanlig som möjligt.
Min mamma dog av cancer i bukspottskörteln men kunde vara hemma hela tiden var bara inlagd på sjukhus ca 1,5 dygn innan hon gick bort. Relativt pigg under tiden hemma också i alla fall då och då 