Urakut/katastrofsnitt - depression.
För ett år sedan föddes vår son Charlie, det var tänkt att bli en vanlig förlossning men slutade i ett urakut kejsarsnitt ... Nu inser jag att jag varit ångestfylld , stressad , dåligt tålamod , ledsen och inte varit "här och nu" under hela första året med min son... Mår skitdåligt! Har fruktansvärd seperationsångest och när jag är med honom så kan jag ändå inte fokusera på honom. Jag orkar inte när han "snurrar" i sängen vid läggdags och känner mig otrygg i omvårdnaden med honom. Det tar ibland lång tid för mig att ta tag i påklädning, blöjbyte och annat som att städa, laga mat , gå ut med hunden...
om min förlossning:
Jag var under hela graviditeten väldigt rädd för att föda vaginalt och gick hos en Aurora barnmorska, när jag gått två veckor över tiden fick jag en liten blödning på onsdagkvällen, vi åkte in och jag blev undersökt för att se att moderkakan var hel och fungerade , det gjorde den. Vi fick däremot ligga kvar på förlossningsavdelningen för observation under natten, jag tänkte hela tiden att nu har de " pillat" och snart sätter värkarna igång... Killen min somnade och där låg jag livrädd för att föda och hörde hur kvinnor skrek av smärta och kraft ! Hjälp! Jag vill härifrån jag tänker inte föda tänkte jag... När klockan närmade sig sex gick jag och sa till en barnmorska att jag ville åka hem, hon sa att det går nog bra men vi får göra ett ctg - först. Ok, när klockan närmade sig sju så var det dags för personalskifte och en ny barnmorska tog över, i den vevan så sjönk hjärtljuden på min pojk och bm fixade till " puckarna" . Vi pratade lite och efter en stund så skedde det igen... Nu började jag bli lite orolig men det ordnade till sig efter att bm fixat lite med puckarna.... Nu sa barnmorskan att vi var tvungna att ligga kvar för ytterligare observation! Fan! Skit jag vill inte tänkte jag inombords.... Min kille gick ner för att lägga på bilen och jag satt och pratade lite med bm, hon skulle gå ut och lämna något men sa till mig att hon hade koll på hjärtljuden ifrån receptionen och att jag skulle kolla på monitorn och larma om jag blev orolig... Jag låg och tittade på apparaten och såg att hjärtljuden gick neråt, men blev som förlamad och vände bort huvudet efter några sekunder tittade jag igen och insåg att nu var det dags att larma! I det ögonblicket kom bm inrusande och sa att hon nu skulle larma och att det skulle bli väldigt rörigt och mycket folk! Jag blev helt paralyserad och har svåra minnesluckor. Kom ihåg att jag grät och skakade och att jag ser min kille komma in genom dörren när folk sliter i mig.... Sen är det svart. Åtta timmar senare får jag se min son, fullt frisk och ingen förklaring förutom hjärtljuden som sjönk. Jag hade svårt att känna mig som en del av honom och amningen bestod mest av stress och tårar, jag känner hela tiden att jag inte är en " riktig" mamma och att jag miste att föda mamman i mig då jag blev förlöst sovandes... Nu mår jag som sagt väldigt dåligt , och undrar om det är någon som känner igen sig...
Hoppas på att finna någon jämlike...