Hur går man vidare från någon man älskar?

På sätt och vis kan jag förstå henne. Jag hade kanske kunnat ta tillbaka en person som lämnade mig tillfälligt en gång (lite beroende på varför) men jag hade aldrig gjort det mer än en gång. Det låter som att hon upplever att tryggheten mellan er är borta och varför ska hon slösa tid på någon som velar när hon kan hitta någon som vet att han vill ha henne till 100%? Det låter också som att er kommunikation är dålig. Tråkiga saker händer i livet, alla par går igenom perioder där man mister föräldrar, vänner, jobb, kanske barn osv men det måste man ta sig igenom och kan man inte det tillsammans så är man kanske inte rätt för varandra eller så är kommunikationen helt off och då måste man jobba på det om båda vill.

Vill du ha henne så är det upp till bevis. Då får du lägga in stora växeln, uppvakta henne, bekräfta henne, lova henne gång på gång på gång att du älskar henne och att du aldrig mer tänker svika eller lämna henne. Och tror hon på dig så får du tassa på tå ett tag tills hennes rädslor har lagt sig. Tror hon inte på dig så är det nog kört tyvärr...

Då har så rätt och jag förstår fullständigt hennes sida. Jag tror inte att jag själv hade kunnat gå tillbaka, att hon har gjort det så här många gånger är anmärkningsvärt. Det är det som är så fruktansvärt jobbigt just nu. Att förlora någon när jag vill kämpa och veta att jag bara har mig själv att skylla. Jag känner att det är i stort sätt hopplöst just nu. Vi har bestämt oss för att separera. För att hon är för rädd för att känna något. 

Jag flyttar om ett par veckor och säljer min del av lägenheten till henne. Det blir så definitivt då att det är slut. Att inget jag har sagt och försöker säga går in. Just nu kan hon inte ta till sig någonting. Jag vet att hon behöver tid och jag vet att jag också behöver det. Tyvärr tror jag att det också innebär att vi kommer hamna längre ifrån varandra och att bådas rädslor då kommer blir större. Som det ser ut just nu kommer vi separera utan att ens ha pratat med varandra. Då förlorar jag både min kärlek, min bästa vän och en familjemedlem. Allt för att jag att jag lite väl impulsivt har sagt tack och hej tidigare.

Jag lägger hoppet till framtiden. Även om det ser mörkt ut att vi kommer hitta tillbaka igen hoppas jag att vi båda kan läka våra sår och gå vidare så pass att vi kan vara vänner. För det är den bästa person jag känner och jag kan inte tänka mig att inte ha henne i mitt liv.

Tack för ditt svar, det betyder mycket att få någon utomståendes synpunkt! 

Vad jag känner igen mig i din beskrivning ovan....bara att jag i detta fall är i samma sits som din sambo.
Kan säga att jag flera gånger har fått höra av min sambo att han vill lämna och det är oerhört jobbigt, man blir mer eller mindre psykiskt utmattad varje gång det händer.
Jag förstår verkligen din sambo, ibland är det lättare att vara själv (trots a känslor) än att hela tiden gå omkring med en klump i magen av rädsla för om man ska bli lämnad eller inte.

Jag tror du ska låta henne vara en tid, så hon kan få leva sitt liv, landa och känna sig mer säker på tillvaron och inte behöva leva i en rädsla. Jag tror hon behöver det, att kunna få ha lite lugn i sitt liv.
Vad som händer efter det kan bara tiden utvisa.... 

Tråkigt att höra! Det du bör göra nu (iaf vad jag hade velat om jag var din tjej) är att bekräfta henne som satan varje dag och prata, prata, prata. Visa dina känslor, var inte rädd för att gråta om du är ledsen. Förklara för henne precis vad du skrev här, att du mister oerhört mycket om du mister henne. Kanske kan dessa saker hindra en flytt.

Om inte, så ge henne lite space men inte för mkt, då glider ni ifrån varandra. Fortsätt att höra av dig, sätt ingen press på henne utan bara förklara hur mycket du saknar henne, hur tom du känner dig osv. Och vänta på henne, gör för guds skull inget med någon annan. Då är det kört. Du måste vara smart nu!!  

Frågan jag ställer mig när jag läser detta är; Vad är det som gör att du inte kommer att känna dig instängd igen och välja att lämna henne ännu en gång? Du låter som en som kommer nå denna punkt fler gånger. Någon gång måste det ju vara smart att tänka efter före och nu får du helt enkelt ta konsekvensen av ditt handlande. Jag tycker det är förvånande att hon kommit tillbaka så många gånger tidigare och om hon nu dessutom valt att träffa en ny som är mer stabil, så är det väl inte konstigt att hon säger nej tack. Det vore korkat annars, känner jag. Sedan visst kan man göra dumma saker i livet som man ångrar, men att göra om samma sak gång på gång blir lite för mycket för mig.

Därmed är inte jag en person som ger upp i första taget utan har kämpat med den relation jag haft trots att han haft återkommande skov med panikångest och självskadebeteende som tärt mycket på mina krafter. Så fundera ut vad du verkligen kan ge henne och berätta det, brevformen är kanske den bästa så hinner du formulera dig ordentligt och du kan se hennes reaktioner när hon läser det. Sedan är det upp till henne att välja. Skulle hon komma tillbaks har ni jättemycket att jobba med. Skulle hon det inte, får du acceptera det också och gå vidare, lärd av erfarenheten och lämna henne ifred om hon så önskar det. Att vilja behålla någon efteråt kan bli väl självisk och det är inte självklart att nåon av er vinner på det i längden, även om det är en sorg att förlora människor.

Hon har beskrivit samma sak. Att hon går tillbaka kommer hon varje dag vara rädd för att jag ska lämna henne igen. Jag tänker och hoppas att jag i ett sådant läge kan få henne att känna att jag älskar henne och att jag vill stanna. Är ni fortfarande tillsammans? Vet du vad det beror på att din sambo har sagt så till dig?

Jag har försökt att bekräfta henne. Jag har försökt att förklara hur mycket jag saknar henne. Hon har sett mig både arg, ledsen och glad. Vi har pratat mycket. Vi har pratat om varför jag har känt som jag har gjort. Min teori, jag vet att det kan låta som en bortförklaring, är att jag under hela förhållandet varit rädd att förlora henne. Jag har hela tiden haft en känsla att ingen kan älska mig, inte på riktigt. Att jag hela tiden varit säker på att det skulle komma en dag då hon skulle lämna mig. Det värsta är att anledningen till att hon inte längre kan känna kärleken och att hon inte längre kan ha ett förhållande med mig är att jag har stött bort henne för rädslan att det här skulle hända. Jag vet att allt bottnar i en dålig självkänsla. Jag tror att det kommer från att en av mina föräldrar under min uppväxt haft ett missbruk som gjort att vi inte hade någon kontakt. Jag kände att föräldern inte ville ha någon kontakt och kände mig lämnad. Det fick mig att tänka att ingen kan älska mig när inte ens en förälder gjorde det.

Jag förstår att det låter rörigt. Jag vet att det inte är logiskt. Problemet är att känslorna inte är logiska. Det största problemet är att jag har stött bort någon som jag vet älskar mig för den jag är, på riktigt. Och att jag älskar henne mer än jag trodde att jag kunde älska någon. 

Du har så rätt. Frågan alla ställer sig är vad som kommer göra att jag inte kommer lämna den här gången. Mitt tidigare inlägg förklarar lite, även om det låter som en fin bortförklaring till att inte ta konsekvenserna av mitt handlande. Anledningen till att jag tidigare har lämnat henne har varit att jag har varit rädd att förlora henne. Det låter helt sjukt men det är det som har fått mig att stänga av mina känslor, för att det då har känts lättare att avsluta. Det har känts lättare än att det ska komma en dag då hon går och jag krossas. Jag vet att jag har utsatt en av de personer jag älskar mest för min egna största rädsla och jag vet att man inte borde göra så mot någon man älskar. Jag har inte hittat något sätt att hantera det på. 

Du beskriver att du varit i ett förhållande med en person som haft panikångest och självskadebeteende. Att ha varit med om det, att ha sett henne när hon inte vill leva har varit bland det värsta jag varit med om. Att inte på något vis ha kunnat ta bort den där ångesten hon tidigare ha känt. 

Jag hoppas att jag inte skulle göra om samma misstag igen. Jag tror att jag kan undvika det, genom att jobba med mig själv. Genom att hitta sätt att hantera det på om jag skulle börja känna så igen. Att vi pratade med varandra. Att hon pratade och konfronterade mig, inte bara backade ännu mer. Jag vet att jag inte förtjänar en chans till. Men det handlar inte om att ge mig en chans, utan oss. För vi har till stor del haft ett bra förhållande, även om det inte framstår som det här. Jag har på alla sätt försökt säga och skriva till henne hur jag känner. Hon svarar att hon älskar mig, att hon inte är intresserad av den andra killen, att hon tror att kärlek finns där med att hon inte känner den nu. Hon känner den inte alls. Det är att hon lägger till att hon inte kan just nu som får mig att hoppas. Hon säger att rädslan kanske försvinner om en månad, kanske om tre år och kanske inte alls. Kanske försvinner hennes kärlek också med rädslan. Betyder det att jag borde backa och sluta höra av mig? Jag är så rädd för att hon då kan stänga av allt, för att det är så hon har hanterat alla sina tidigare förluster.

Nu blev det långt. Jag hoppas du orkar läsa. Din synvinkel hjälper mycket, för när allt kommer omkring vill jag bara att hon ska vara lycklig. Om jag inte trodde att jag kunde göra henne lycklig och om jag trodde att jag skulle såra henne igen, skulle jag gå.

Jag skulle kunna vara din sambo.

Helt ärligt. Även om ni skulle bli tillsammans igen så kommer du göra slut igen. Du kanske inte tror det nu men det kommer hända och det är just det din sambon också vet.

Har du gjort slut flera gånger tidigare så finns det en anledning och det kommer aldrig bli helt 100% mellan er igen. Hon kommer inte våga lita på dig fullt ut, hon kanske inte visar det men innerst inne så litar hon inte på dig och det blir en inre stress som inte är bra för någon av er.

För hennes skull så låter du henne gå vidare och träffa någon som ser henne OCH respekterar henne.

Nej, vi är inte tillsammans längre. En dag kände jag bara att jag hade fått nog av att må dåligt, att jag inte orkade ha ont i magen längre och att jag förtjänade ett bättre liv än det jag levde.
Kan säga att den friheten jag kände när jag väl flyttade är obeskrivlig. All min stress släppte och jag började sakta men säkert må bra igen.
Den som inte levt i denna stress att bli lämnad har nog svårt att förstå men jag kan tänka mig att din sambo just nu känner lugn. Och varför gå tillbaks och va stressad och må dåligt när man kan va leva i lugn och må bra?

Min sambo sa så till mig för att han verkligen inte visste vad han ville. Han trodde nog att gräset var grönare på andra sidan och att han skulle få ett bättre liv utan mig....

Hur hade du tänkt få din sambo att känna att du älskar henne igen och hur ska hon någonsin kunna va säker på att du stannar? Tyvärr tror jag att förtroendet är borta och har man väl blivit utsatt för sån psykisk stress så är det svårt att glömma och förlåta. Varför skulle det bli annorlunda nästa gång? 

http://bedragenigen.blogg.se/

Till Ts.
det du skriver kunda lika gärna vara jag. Skillnaden att vi var sammanboende i sju år o gifta o jag tog ut skilsmässa, väldigt ogenomtänkt och impulsivt. Flyttade till egen lgh i fem månader innan jag insåg vad jag hade gjort. Vad jag hade förlorat. Hade fullständig panik, men efter mycket så jobbade jag mig tillbaka till honom, men han sa hela tiden att han inte kunde lova mig något, att han inte visste om han kunde släppa det som hänt. Jag hyrde ut min lgh i andra hand och vi flyttade ihop igen, åkte på resor. Nu har det gått ett och ett halvt år och för två veckor sedan sa han att han var ledsen, att han inte kan fortsätta, att han aldrig kunnat förlåta mig och att han måste bo själv och att jag måste släppa honom. Det är som en j-la mardröm!!!

Det känns som att jag står med ett ben på jorden och ett i graven. Har gråtit varje dag i tvåeckors tid nu och har en ständig ångest och hjärtklappning. Jag vill inte sova för då drömmer jag bara honom, om oss och jag vill inte vara vaken för då bara tänker jag på honom och vårt liv ihop, det som varit och det som skulle bli. Vi pratde hus o barn, och det så fruktansvärt fruktansvärt j-la ont att veta att det nu är försent. Att jag vet att det är bara jag som satt mig i denna situaionen, att jag sårat honom, och att jag nu bränt alla mina broar. Han kommer gå vidare, träffa ngn ny, trots att han säger att ff älskar mig, men som människa och att han inte kan få tillbaka de kärlekskänslor han hade för mig innan allt hände. Jag hade kunnat göra precis VADSOMHELST för att kunna gör allt ogjort. Jag har aldrig älskat ngn som han och jag vet inte hur jag ska överleva denna hemska smärta. Detta är den värsta kris jag ngnsin varit med om, och det var detta som jag en gång utsatt honom för, det skapar också fruktansvärda skuldkänslor, sådan ånger att jag inte vet vad jag ska ta mig till!!!