När man inte kan acceptera sig själv som man är!

Jag känner så igen mig i känslan av att inte passa in. Såväl den obekväma känslan när man reser med någon till och från jobbet, hamnar med någon på lunchen. Jag ska om två veckor börja gå till en kurator, ville bara säga att du inte är ensam!

Jag är likadan som dig TS. Eller jag var. Jag har blivit mycket bättre genom att acceptera mig själv. När jag hela tiden jämförde mig med andra, och hade som mål att vara "normal" som dom, då kände jag mig alltid oduglig och utanför. Till slut har jag slutat att försöka vara som alla andra och blivit mer öppen med vem jag faktiskt är. Jag står för att jag är blyg och kanske inte alltid vet vad jag ska säga. Det är något jag kan säga till andra, och då känns det helt plötsligt ok. För då är jag mig själv, även om jag inte är som de andra. Hur roligt är det med kloner egentligen?

När jag var yngre så var något jag skämdes över, att jag var så blyg. Men nu närmar jag mig 30 och tycker att det är helt ok att vara blyg. Och när man vågar prata om det och stå för det så öppnar folk upp sig för en tillbaka. Kanske är det andra som går runt med samma känsla som dig, men som inte vågar säga det?

Även om jag inte tycker att det är lika jobbigt mer så är jag fortfarande väldigt tyst av mig. För jag vet inte vad man ska säga helt enkelt. Jag har aldrig förstått detta kall-snack som andra kör med. Jag säger något om jag har något vettigt att säga, annars lyssnar jag mest. Och folk verkar tycka om mig ändå. Det man ska tänka på är att vissa kan uppfatta en som snobbig, dryg eller nonchalant om man är tystlåten. Därför tycks folk vara mer öppna mot en om de vet att det beror på social fobi eller osäkerhet.

Kan även passa på att berätta om en kollega. Hon är också en tystlåten typ, och den första tiden på jobbet så undvek hon lunchrummet. Man såg aldrig till henne, hon fikade aldrig, åt inte lunch med oss andra osv. Alla tyckte att hon var jättekonstig och struntade i henne. Hon hade också massa ärr över handlederna vilket gjorde att folk tyckte hon var ännu mer konstig. Men en dag så berättade hon för alla varför hon undvek alla. Hon berättade vad hon kände och hur jobbigt det var för henne pga social fobi. Och alla reagerade med att säga att hon var tramsig som trodde att vi tyckte illa om henne, att vi självklart ville lära känna henne och att vi accepterade henne som hon var.

Det blev som en vändpunkt för henne. Efter det så började hon vara med under fikarasterna och vara mer närvarande. Hon är fortfarande ganska tyst, men hon är bekväm i tystnaden. Hon säger något när hon har något att säga, och det kan oftast vara riktigt roliga och fyndiga saker hon kommer med. Så trots att hon är tyst så är hon väldigt omtyckt av sina kollegor numera

Du kanske har hört om begreppet HSP - Highly Sensitive Person.
Du kanske också är högkänslig (som 20% av befolkningen är)?

Många som är högkänsliga känner sig annorlunda, är noga med att prestera väl,
tycker inte att kallprat är särskilt givande, tycker att nya situationer/personer är jobbigt osv.

  Googla HSP eller titta t.ex. på länken    
  http://hspinformation.wordpress.com/