Har tänk att dotter ska få en vanlig säng när hon blir två, mest för att dåbehöver vi spjälsängen till nästa syskon. Känns onödigt att köpa en till spjälsäng... Är orolig hur det kommer gå! Hon kan ju kliva ur själv i en vanlig säng, nu lägger vi henne och hon är ju "fast" i spjälsängen, kan inte kliva ur om hon inte vill sova på kvällen. Behöver gärna tips och råd, vad som kan gå fel och vad vi ska tänka på.
Jaa, det är väl bara att lägga tillbaka henne om hon kliver upp. Inga konstigheter.
Vår son (nu 20 mån) har aldrig haft spjälsäng, utan har alltid legat på madrass på golvet. Funkar lysande. De gånger han har klivit upp efter nattning kan räknas på en hand, och de få gångerna har vi bara lagt tillbaka honom.
Vi bytte till större säng av samma anledning när vår dotter var 20 månader. Det ångrar jag verkligen!
Innan vi bytte tog nattningen 5 min. Hon fick välling i soffan i sitt rum, sen la vi henne i sängen sa godnatt och gick ut, då somnade hon lugnt och fint på egen hand.
Från första natten i stora sängen sprang hon upp så fort vi la ner henne. Vi testade att ligga kvar bredvid eller att gå in gång på gång och lägga tillbaka henne men inget fungerade. Tog nu säkert 2 timmar innan hon somnade av utmattning. Vi bytte tillslut tillbaka till spjälsängen men hon vägrar lägga sig och somna i den. Nu några månader senare nattas hon i vår säng och sover där. Nattningen tar fortfarande ca 1 timme och jag saknar våra tidigare nattningsrutiner och kvällar 
När jag läste på lite sen har jag läst att man helst ska ha spjälsängen kvar som trygghet tills trotsåldern är över. Hade jag gjort det här igen hade jag köpt en ny spjälsäng till nya bebisen. Många tvååringar klarar nog övergången superbra, men det här är alla fall min historia och erfarenhet .
Vi bytte säng ca 3 månader innan bebis kom då hon var 1.5.
Vi gjorde ingen big deal utan lät henne välja själv de första dagarna var hon ville sova.det blev lite spring då, men efter ca 10 dagar var jag lite striktare och om hon valde att kliva upp ur sin nya säng in till spjälisen och sen ville byta igen så fick hon stanna i spälsängen för att minska springet.då tog det två dagr så somnade hon gott i sin nya säng.då tog vi bort madrass o grejor i den och hon glömde bort den. Men den stod kvar hela tiden. Hon fick hjälpa till att göra fint i den till bebis sen.
Vi hade tänkt att byta till några roliga nya påslakan med favorit figuren om det inte funkade men det behövdes inte så vi har sparat dom till den dagen hon sovstrular igen.
Låter väldigt hemskt att känna att man måste spärra in sitt barn, barn blir mer rörliga... det är liksom så det är. De växer och utvecklas... du har ingen bebis längre. Spjälsäng har man för säkerhet inte för att spärra in dem så att de inte kan röra sig.
Ena dottern fick spjälsäng när hon var 14 månader, äntligen. Andra hade aldrig spjälsäng alls. Ligger man eller sitter intill dem så kan de inte bara springa iväg, och är det så att de vaknar och är uppe och springer så leder man ju bara tillbaka, det är väl inte så svårt?
Vi bytte vid 18 månader då dottern klättrade ur i ren ilska. Det funkade jättebra med en madrass på golvet istället. Vi ligger i och för sig bredvid vid nattning, men det behövde vi även när hon sov i spjälsängen. Hon har lite svårt att varva ner annars.
Våra barn har inte sovit i spjälsäng. De har totalvägrat. Sonen sov sammanlagt ca 5 nätter i spjälsäng, resterande nätter fram till 16 månader sov han hos oss. Han fick en växasäng vid 16 månader och har sovit i den sedan dess. Lillasyster som sov i vagga första 5 månaderna har därefter sovit i vår säng, men ska byta till storebrors växasäng och han ska få en loftsäng. Hon är 18 månader. Vi har aldrig haft problem med att de springer upp ur sängen (är det kanske ovanligt att de inte gör det?) men tänker att man får väl gå tillbaka med dem till sängen.
Jag personligen och med den erfarenhet jag har av barn hade inte bytt utan köpt en spjälsäng till faktiskt. Då kan hon få ha sin lite trånga trygga plats ett tag till. Min son bytte när han var typ 3,5 år. Så man kan ha den rätt länge till faktiskt. Skönt mysigt och tryggt för alla parter.