Mitt första barn kom vaginalt. Efter 45 timmar så avstannade värkarbetet och de slet ut henne med sugklocka. Jag sprack, de klippte sönder mig ytterligare och jag fick skador på svanskotan. Mitt underliv kändes som om de hade behandlat det med stavmixer. Efter det så låg jag på sjukhus i sex dagar. Om man räknar in det dryga dygnet som jag låg på sjukhus med värkar så var jag totalt en vecka på sjukhus. Läketiden totalt var nästan ett år av läkning + sjukgymnastik innan jag kände mig bra igen.
Mitt andra barn kom med snitt pga förlossningsrädsla som jag fick av första förlossningen. 2,5 dygn efter att vi kom innanför dörren så kunde vi åka hem med vår tvåa. Snittet gjordes på morgonen och jag duschade själv på kvällen. Två dagar senare så kunde vi åka hem med bäbis och en ask alvedon. Läketiden var ca 6-7 veckor. Hela grejen kändes bara så bra och säker och trygg. Förlamningen var obehaglig, men jämfört med 45 timmars värkarbete så gjorde det absolut ingenting. Värsta var när känseln kom tillbaka.
Mina båda var som natt och dag. Jag ångrar bittert min första förlossning. Jag skulle ha litat på min rädsla och begärt snitt redan då, men jag tänkte som man gör, ni vet, det klarar jag och man ska inte tänka på det för mycket och alla är väl rädda osv. Än idag har jag men efter förlossningen. Jag har en hel del ärrbildning i slidan, kanten av den ser ojämn ut och jag kan inte direkt säga att samlag är jätteskönt längre. Jag känner det som att min kropp blev förstörd av förlossningen. Snittet var en operation - varken mer eller mindre.