Tvivlar som bara den!!! (särbo-liv)

För två år sedan träffade jag en kille via nätdejting. Vi har vart ihop sedan dess. Han är helt underbar på många vis. När vi började träffas så sa han att han ville ifrån sin stad där han bor med sina två barn och att min stad nu var väldigt aktuell nu när han träffat mig. Vi har båda haft trubbel o tjaffs med våra ex. Jag har ett barn och han har två.

Nu har jag börjat tvivla på om vi verkligen någonsin kommer att kunna bo ihop och om då detta är något att fortsätta att satsa på. han har undanförklaringar och massa till varför han inte vill/kan/ska flytta nu. En del av dom är pga hans barn vilket jag helt förstår. Barnen går i första hand.

jag får inte flytta för mitt ex. Mitt ex vill ha varannan vecka sedan men det vill inte jag. Men har funderat på att gå med på det så kan jag bo hos min särbo varannan vecka. Men det är inte det bästa för mitt barn så det är inte aktuellt.

Mellan mig och min särbo är ca 1 timmes bilfärd. Inte jättelångt. Vi har våra respektive barn samma helger och då har vi varit uppe hos honom de helgerna (de flesta iaf) för han bor större och barnvänligare än jag. Men de andra helgerna när vi egentligen ska ha varit barnlediga så har jag vart hos han de flesta gångerna med för man vet aldrig om hans ex har barnen som hon ska.

Nu börjar detta slita på mig. Jag orkar verkligen inte åka varje helg. Det är inte långt men det sliter på mig ändå. Är trött jämt.

Våra barn bara bråkar och tjaffsar. Ibland leker de bra men det är ganska sällan.

Jag och min kille typ "tävlar" om vems barn som är bäst och kommer med grej efter grej om vad som är jobbigt men den andres barn. Men inte så vi bråkar eller så.

jag och min kille har det otroligt bra de få gånger vi är barnlediga. Men det räcker inte!

Jag har även kommit på att jag kanske visst vill ha fler barn som jag sagt att jag inte vill till han. Men är även nöjd med min som det är. Vet som sagt varken ut eller in just nu. han vill absolut inte ha fler barn.

Vi ska iväg en långweekend till sthlm utan barn i sommar och sedan en ganska lång semester med barn. Jag ser verkligen fram emot detta men det känns som att efter det så är det liksom inget mer att satsa på. Men känner mig så vilsen för jag är ju kär! Men det kommer inte funka att bara ses helger och ibland varannan helg. Jag vill ha det där härliga familjelivet.

Jag vet inte vad jag vill att någon ska svara....ville nog bara skriva av mig!

Men om någon har råd och tips på att vara särbo med barn (dock inga gemensamma då) och hur man får allt att fungera så vore jag tacksam för de tipsen!