Förlorade känslor? otrohet
Jag lever i ett (tidigare) stabilt förhållande sedan 9 år tillbaka men en genomsnäll och go man. Han har ganska svårt att öppna sig och jag har lagt mycket energi på att försöka få honom att öppna sig och att jag skall vara en så bra sambo jag bara kan.
Vi har tyvärr haft lite problem med sexlivet av olika anledningar och har väl aldrig haft det där passionerade förhållandet utan mer ett baserat på vänskap och respekt. Vi har idag en dotter på 3 år tillsammans.
Nu till problemet: jag vet inte om mina känslor har försvunnit. Jag älskar honom som min bästa vän men jag känner ingen attraktion till honom längre. Vi har under de senaste två åren enbart haft sex 2ggr. Och ärligt talat vill jag inte ha det oftare heller. Vi har som sagt haft problem med sexlivet tidigare och mkt de senaste åren har gällt att min sexlust mer och mer försvunnit. Jag har pratat lite med en läkare som förklarat att man som kvinna måste bli uppvaktad, jag förklarade detta för min sambo (då han inte gör detta) men ingen hände. Han påstår att han inte kan kramas och vara go och öm för då vill han bara ha mer.
Jag har under våra år flera gånger talat om för honom att jag önskar mer (några överhuvudtaget vore trevligt) uppskattning och komplimanger från honom (har inget vidare självförtroende utan försöker bygga upp ett) men inget händer. Börjar kännas som att det inte finns något att uppskatta och ge komplimanger för.
Jag har tidigare känt dragning till andra män jag mött men ALDRIG gjort något. Jag har flertalet gånger genom åren haft en känsla av att något med mitt liv är fel, men aldrig riktigt vågat ta reda på vad tror jag, lite av rädsla för vad som ska visa sig.
För en månad sedan träffade jag en ung man (9 år yngre) som jag verkligen känner attraktion till. Vi har träffats vid tre tillfällen och den tredje gången kysstes vi (ganska intensivt också). Jag gillar verkligen mig själv när jag är med denna "nya" man, jag känner mig avslappnad och självsäker på ett sätt jag aldrig gjort förr. Och för första gången på många år riktigt upphetsad.
Det är verkligen kaos i mitt huvud nu (och hjärta). Jag är otrogen vilket jag aldrig trodde jag var kapabel till. Jag har pratat med min sambo om att vi har problem och att jag är rädd att mina känslor för honom har svalnat. Han förstod det och erkände att han tagit mig för given (detta satt vi och pratade sansat om utan tårar från någon sida). Trots detta händer det iallafall inget. Jag önskar så att jag ville satsa på att fixa vårt förhållande (om det går) istället finner jag mig helt upptagen med att tänka på den andra mannen. Detta är inte rätt, vi har en dotter ihop, borde jag inte vilja göra allt för att försöka hålla ihop familjen istället för att ständigt tänka på den andra mannen?
Usch, jag är själv skilsmässobarn och vill verkligen inte att min dotter skall behöva leva som jag gjort. Lik förbannat så har jag en affär på sidan om, vad är det för fel?